Brunfelsia L., bot., växtsläkte af fam. Scrophulariaceæ, med omkr. 20 arter i tropiska Amerika. I växthus odlas allmänt B. eximia Bl. (Franciscea eximia), en buske från Brasilien, med stora, välluktande, violetta blommor. G. L-m. Brunflo. 1. Socken i Jämtlands län, Brunflo tingslag. 33,016 har. 3,940 inv. (1903). B. bildar med Marieby, Lockne och Östersunds stad ett regalt pastorat i Härnösands stift, Jämtlands östra kontrakt. - 2. Tingslag i Jämtlands län, ingår i Jämtlands östra domsaga och fögderi samt omfattar socknarna Brunflo, Marieby och Lockne. 55,979 har. 6,195 inv. (1903). Brunfläcksjuka å hveteax, framkallad af en svampart, Phoma Hennebergii. De sjuka axen synas rödbruna, beroende därpå att agnarna äro fläckvis, särskildt mot spetsarna, besatta med en mängd små, punktformiga, brunsvarta upphöjningar (sporgömmen). Sjukdomen kan medföra fullständig förkrympning af kornen. Se vidare J. Eriksson, "Brunfläcksjuka å hveteax", i "Landtbr.-akad:s handl. o. tidskr.", 1890, s. 183. J. E-n. Brunhemsberget. Se Billingen. Brunhilda. 1. (Brunhilde, Brunichilde) Dotter af västgotakonungen Atanagild och omkr. 567 förmäld med konung Sigibert af Austrasien. B. tog synnerligen liflig del i de vilda släktfejderna inom det merovingiska huset samt blef 613 tillfångatagen af konung Klotar II af Neustrien och på ett grymt sätt aflifvad. Se vidare Merovingerna. 2. (Brunhilde, Brünhilt) En af de tyska och nordiska hjältesagornas mest bekanta gestalter. Se Nibelungenlied och Sigurdssagan. Brunholts, tekn. Se Cæsalpinia och Sappan. Brunhven, bot. Se Hven. Brunhö, landtbr. Se Hö. Bruni, ö på sydöstra kusten af Tasmanien, skild från detta genom D'Entrecasteaux-kanalen, består af tvenne genom ett sandigt näs förenade delar, med sammanlagdt 385 kvkm. och omkr. 200 inv. Ön har stenkolslager. Bruni, Leonardo, italiensk lärd, f. 1369 i Arezzo, hvarför han kallade sig Aretino, studerade i Florens under ledning af den namnkunnige greken Eman. Chrysoloras och blef 1405 påflig sekreterare samt innehade denna befattning under fyra påfvar. Genom sin Historia florentina (i italiensk öfversättning första gången tryckt 1476; ny uppl. af dess latinska och italienska text 1856-60) förvärfvade han medborgarrätt i Florens och blef 1427 statssekreterare i denna republik. Han dog 1444; ett grafmonument öfver honom af Rossellino finnes i Santa Croce. B. främjade den grekiska litteraturens studium förnämligast genom latinska öfversättningar af Aristoteles, Demosthenes m. fl. grekiska författare. Bland B:s öfriga skrifter märkas hans tidshistoriskt upplysande Epistolæ familiares (1472; ny uppl. af Mehus i 2 bd, 1741) och Commentarius rerum suo tempore gestarum (1476, äfven i Muratori, "Scriptores rerum italiani", bd 19). F. B.* Bruni, Antonio Bartolomeo, italiensk kompositör och violinist, f. 1759, d. 1823, kom 1781 till Paris, där han till 1801 hade anställningar vid åtskilliga teatrar. Han komponerade diverse instrumentalmusik samt operetter, bland hvilka i Stockholm gifvits "Fiskaren" (1798), "Major Palmer" (1800), "Claudine" (1801) och "Poeten i sitt hus" (1802). A. L. Brunichilde. Se Brunhilda 1.

Brunius. 1. Karl Georg B., arkitekt, konsthistoriker,
f. 23 mars 1792, i Tanums socken i Bohus län, blef
student i Lund 1803 och i Uppsala 1811, filos. doktor
i Lund 1814, docent i grekiska 1815, adjunkt i detta
ämne 1820 och 1821 tillika i romersk vältalighet
och poesi. 1824 blef han Tegnérs efterträdare
såsom professor i grekiska. Han utnämndes 1847 till
kyrkoherde i Stäfvie och Lackalänga prebendepastorat
i Lunds stift och blef s. å. titulärprost. 1853
valdes han till ledamot af Vitterhets- historie-
och antikvitets-akademien, och 1858 fick han såsom
emeritus afsked från professorsämbetet. Död i Lund 12
nov. 1869. - B. framträdde tidigt såsom latinsk skald,
dels genom metriska öfversättningar från Apollonios
och Tyrtaios (i akademiska afhandlingar), dels genom
De diis arctois libri sex (1822), ett slags nordisk
teogoni, som lär vara det längsta latinska poem
någon svensk diktat. 1857 utgaf han sina Poëmata,
partim jam ante, partim nunc primum edita. Sin
mesta tid egnade han emellertid åt byggnadskonstens
studium och utöfning. Under åren 1833-59 ledde han
restaurationsarbetena på Lunds domkyrka (hvarvid
han utförde den djärfva höjningen af kryptan),
ocb samtidigt försiggingo under hans ledning en
mängd andra arbeten: om- och påbyggnad af det gamla
bibliotekshuset i Lund (1836-39), räddningsinstitutet
i Stora Råby (1840), museibyggnaden och biskopshuset
i Lund (1840-44), skolhuset i Hälsingborg (1844),
kyrkan i Kristinehamn (1854-57) m. fl. Därjämte
verkställde han restaurationerna af domkyrkan i Växjö
(1849-52) samt af flera stads- och landskyrkor i Skåne,
gaf ritningar till nya kyrkor och uppgjorde planer
till samt hade ledning vid om- och nybyggnader på
skånska herresäten (Jordberga, Söfdeborg, Trolleholm
m. fl.). Såsom utöfvande arkitekt stod B. mera på
dilettantens än på konstnärens ståndpunkt. Såsom
specialforskare och skriftställare i Sveriges äldre
konsthistoria förvärfvade han ett aktadt namn. Redan
under åren 1815-17 företog han i arkeologiskt
intresse vandringar i Bohus län. Resultaten af dessa
blefvo de af honom och J. G. Liljegren utgifna,
Nordiska fornlemningar (med 100 planscher, 1823)
samt det året före hans död utkomna Försök till
förklaringar öfver hällristningar. Bland hans ganska
förtjänstfulla konsthistoriska arbeten må nämnas
Nordens äldsta metropolitankyrka (1836; omarb. och
tillökad uppl. 1854), Antiqvarisk och arkitektonisk
resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Vermland och
Vestergötland år 1838 (1839), Glimminge faste steenhus
i Christianstads lehn i Skaane (1844), Historisk och
arkitektonisk beskrifning öfver Helsingborgs Kärna
(1845), Skånes konsthistoria för medeltiden (1850),
Konstanteckningar under en resa