än eremiter, än stråtröfvare bott i kulor, ingräfda i åsen. Någonstädes på åsen låg Sankt Jörans hospital för spetälska personer, hvilka icke fingo bo i närheten af människoboningar eller allfarsvägar. Namnet påminner om marsken Johan von Brunkow, hvilken här afrättades år 1319. Det mest lysande minne, som anknyter sig vid Brunkeberg, är det stora slag, som på åsen och vid dess sidor 1471 utkämpades mellan svenskarna under Sten Sture d. ä. och konung Kristian I med hans anhängare. Åsen sänktes under tidernas lopp och bebyggdes. 1884-86 byggdes genom densamma, under David Bagares gata och Tunnelgatan, af kapten Knut Lindmark en för gångtrafik afsedd tunnel, 231 m. lång, 4 m. bred och 3,9 m. hög. Sedan 20 år förflutit efter tunnelns öppnande för allmän trafik, eger staden rätt att inlösa densamma efter värdering, som icke får öfverstiga ursprungliga anläggningskostnaden, och efter 50 år från samma tid får staden kostnadsfritt eganderätt till tunneln med tillbehör. Tunneln trafikeras af något mer än l mill. pers. om året. Hs Hd. Det ofvannämnda slaget på Brunkeberg stod 10 okt. 1471. Kristian I af Danmark hade med en armé af 5,000 man lagt sig utanför Stockholm för att med vapenmakt tilltvinga sig tronen i Sverige. Men mot honom samlade riksföreståndaren Sten Sture d. ä. en ansenlig bondehär och anryckte från norr. Danskarnas hufvudmassa hade förskansat sig på berget, och en mindre afdelning hade fattat posto väster därom, i närheten af Klara kloster. En träbro öfver en af Näckströmmen genomfluten sumptrakt öster om åsen underhöll deras förbindelse med Käpplinge-(nuv. Blasie-)holmen, där deras flotta låg för ankar. Riksföreståndaren delade sin här i en mindre styrka (dalkarlar), som under Nils Sture gjorde en kringgående rörelse för att ifrån B:s östra sluttning anfalla danskarna, samt en större, med hvilken han själf stormade uppför den västra sluttningen. Detta angrepp understöddes af ett utfall från staden mot B:s södra sida, där fiendens förskansningar stuckos i brand. Sten Stures första stormning afslogs, en andra likaså. Han vände sig då mot kåren vid klostret. För att undsätta denna kår strömmade danskarna ned från höjden, men de nödgades efter en mördande strid draga sig tillbaka uppför berget, och därefter stormade svenskarna detta för tredje gången, nu äfven från öster, sedan dalkarlarna fullbordat sin flankrörelse. Danskarna öfverväldigades och skyndade till sina skepp; men en massa af dem drunknade i Näckströmmen, emedan bron, som till en del förstörts af Stockholms borgare, brast under de flyende. De förlorade omkr. 2,000 man i döda, sårade och fångna. Slaget vid B., då Sveriges själfständighet räddades för en längre tid, är ett af våra mest ärofulla och betydelserika minnen och firades senast 1871 med stora högtidligheter. Brunkol, petrogr., en hufvudsakligen inom tertiärsystemet såsom lager och stockformade partier förekommande, brun till brunsvart massa, som i medeltal håller 50-70 % kol, 3-7 % väte och 14-35 % syre och kväfve. Dels hafva brunkolen tämligen fast och tät konsistens, dels äro de luckra och jordartade; ofta förekomma däri partier, som halva den ursprungliga trädstrukturen väl bibehållen (egentlig lignit). Till skillnad från stenkol (de s. k. svartkolcn), som tillhöra äldre formationer eller system, gifva brunkolen brunt streck och pulver samt brunfärga kalilut. De äro lätt antändliga och brinna med starkt sotande låga. Brunkolslagrens mäktighet är vanligen några meter, men uppgår stundom, i följd af lokala ansvällningar, till flera tiotal meter. Brunkolsaflagringar förekomma inom nordtyska slättlandet, i Thüringen, Böhmen, Schlesien, Posen och Polen, vid nordsidan af bajerska alperna och i nordliga Steiermark, i Devonshire, på Färöarna, på Island och i Nord-Amerika. De brytas hufvudsakligen för användning som bränsle. E. E. Brunkow (Brunke), Johan von, drots, son till Verner von B., hvilken under Magnus Ladulås inkom hit från Tyskland och blef denne konungs råd. B. steg högt i ynnest och inflytande hos konung Birger Magnusson. 1313 var han riddare och medlem af rådet samt blef 1316 drottsete. Det må lämnas därhän huruvida B. verkligen, såsom de ingalunda oväldiga krönikorna uppgifva, var upphofsman till "Nyköpings gästabud", eller det lömska forsåt, som konung Birger 1317 ställde för sina bröder - redan det att han var främling och därtill gunstling var ju en anledning till att han skulle misstänkas -, men säkert är, att B. i allmänhet starkt inverkade på den lättledde konungen, liksom han var en af dennes trognaste och verksammaste vänner i nöden. Under försöket att från Gottland undsätta Stegeborgs fäste, som Birgers son Magnus försvarade mot de döde hertigarnas anhängare, blef B. efter en skarp strid tillfångatagen, af sina fiender dömd till döden och 1319 afrättad på den då vid (nu i) Stockholm belägna höjd, som efter honom sedan fick namnet Brunkeberg. I sitt vapen förde han en bjälke. J. Th. W. Brunkrut, Chokoladkrut, kallas efter sin färg en afart af svartkrutet, hvars kol är framställdt af vid mycket låg temperatur förkolad halm. Brunkrutet användes hufvudsakligen som krut för grolva kanoner. E. S-m. Brunktoftelund. Se Bunketoftelund. Brunkulla, bot. Se Nigritella. Brunkål, bot. Se Brassica. Brunn. 1. Tekn. Ett för uppsamling af grundvatten nedsänkt rör eller schakt. Rörbrunnar l. "borrbrunnar" äro lämpligast för större djup eller där grunden består af groft grus, schaktbrunnar för finare sand eller uppsamling af större vattenmängder. Brunnen kan hafva täta eller perforerade väggar; i förra fallet inströmmar vattnet endast från bottnen, i det senare äfven från sidorna. Större brunnar sammanfogas af murverk eller järnringar, som sänkas genom belastning och muddring. Inom bebyggda områden är grunden ofta förorenad, hvarför rent vatten kan erhållas endast från större djup genom rörbrunnar. De sistnämnda äfvensom sänkbrunnar af järn erbjuda för öfrigt alltid större säkerhet mot förorening än gräfda och murade brunnar. En brunn, hvars vatten användes på platsen till tvätt och dylikt, bör alltid omgifvas med en upphöjning, från hvilken vattnet af rinner, och helst bör pumpen placeras på något afstånd från brunnen, som upptill igenmuras kring sugröret. Mången tyfus- eller koleraepidemi har blifvit spridd från en brunn, som förorenats genom smutsigt tvättvattens nedträngande från jordytan. Brunnens vattenmängd beror af dess storlek, af vattenytans sänkning samt det vattenförande lagrets beskaffenhet. Mest gifvande äro brunnar i groft grus eller