Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brutus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men torde dock såsom föredragande hos monarken
bidragit till att svårigheter undvekos eller åtminstone
uppskötos.
M. G. S.
Bruun [brun], Kristian Valter, dansk
biblioteksman och historiker, f. 10 dec. 1831 i Köpenhamn,
tog 1857 filologisk-historisk examen och
anställdes s. å. vid kungl. biblioteket. 1863 blef han
dess styresman, sedan 1892 med titeln öfverbibliotekarie,
och 1879 hedersdoktor vid Köpenhamns
universitet. B. skötte biblioteket med stor skicklighet
och outtröttlig ifver, tills han af sjukdom tvangs att
taga afsked 1901. Han fick utarbetad en fullständig
katalog öfver den danska afdelningen (fullbordad
1875) och utgaf 1864-98 bibliotekets årsberättelser
och meddelanden (4 bd, af hvilka de två första
innehålla en noggrann bibliografisk beskrifning öfver den
danska litteraturen 1482-1550). Vidare förestod han
utgifvandet af ”Bibliotheca danica, systematisk fortegnelse
över den danske literatur 1482–1830” (4 bd,
1877-1902) samt skildrade Det store kongelige bibliotheks
stiftelse (1873). Dessutom var han 1864–79
utgifvare af ”Danske samlinger for historie, topografi,
personal- og literaturhistorie" (12 bd, 1864–79)
och meddelade själf många bidrag däri. Af B:s
själfständiga skrifter om Danmarks historia böra nämnas
Curt Sivertsen Adelaer (1871), Niels Juel og hollænderne
(s. å.), Frederik Rostgaard og hans samtid (2
bd, 1870–71), Slaget paa Kolbergerheide d. 1
juli 1644 (1879), framstäldt efter autentiska källor
i motsättning till de sagolika utsmyckningarna, Gunde
Rosenkrantz (1885), Kaj Lykke (1886) och
Enevældens indförelse i Danmark (1887), i hvilka skrifter
han lämnat många nya bidrag till Fredrik III:s
historia och med värme försvarat honom mot äldre
författares angrepp; vidare Om Ludvig Holbergs
trende epistler til en höjfornem herre (1895),
innehållande nya upplysningar rörande Holbergs
biografi, och Peter Frederik Suhm (1898). Dessutom
utgaf B. ”Viser fra reformationstiden” (1864),
”Falsteriana” (1869) och ”Holbergs epistler” (5 bd,
1865–75) med många värdefulla anmärkningar.
En särställning i hans omfattande författarskap
intager skriften De nyeste undersögelser om
bogtrykkerkunstens opfindelse (1889).
E. Ebg.
Bruun [brun], Kristopher Arnt, norsk
pedagog, f. 23 sept. 1839 i Kristiania, blef teol.
kandidat 1862 och vistades därefter någon tid i
utlandet, företrädesvis i Rom, men gick som varm
skandinav 1864 såsom frivillig ut i danska kriget,
där han tjänstgjorde vid Aaröes kår. Hösten 1867
upprättade han i Sell en folkhögskola, som tre
år senare flyttades till Gausdal och 1875–92 var
förlagd till Vonheim i Follebu. Vid denna verkade
han för ett nationellt uppfostringsprogram, hvars
grunddrag han framställt i sitt hufvudarbete, Folkelige
grundtanker (2 uppl. 1878). Det väckte stort
uppseende och framkallade en mängd motskrifter,
som af B. besvarades med en närmare redogörelse
i Indlæg i striden om folkehöjskolesagen (1879).
Påverkad af både Kierkegaard och Grundtvig, ser
han släktets pånyttfödelse i utvecklingen af ett starkt
personligt kristendomslif och i en ungdomsuppfostran,
som har sin tyngdpunkt i folkets nationella
traditioner. Äfven i föredrag på olika håll verkade han
i denna puritanska idealistiska anda. Särskildt väckte
han uppseende genom ett flera gånger upprepadt
föredrag i Kristiania 1880 (utg. 1881) Om
christensamfundets synder, som riktade ett skarpt och
närgånget angrepp på statskyrkans präster. Broschyren
framkallade en bitter strid, som fortgick flera år.
1884 började B. utgifva en liten tidskrift ”For
frisindet christendom”, men i den politiska brytningstid,
som följde efter riksrätten 1884, skilde sig B.
småningom från sina förre meningsfränder, hvarför
hans organ förlorade sitt inflytande och upphörde
1888. B:s ståndpunkt var därefter mera de
högkyrkliges. 1893 sökte och fick han kaplansbefattningen
vid Johanneskyrkan i Kristiania samt blef
1898 kyrkoherde därstädes. Från jan. 1894 utgifver
han (tills, med Th. Klaveness) månadsskriften ”For
kirke og kultur”.
Bruun [brun], Constance, norsk skådespelerska,
f. 1864 i Stavanger, i en fint bildad familj,
debuterade 1882 på Kristiania teater och spelade
först ingénue-roller, men fann sedermera sitt eget
område i framställningen af det moderna norska
samhällsdramats bildade och viljestarka unga kvinnor,
bl. a. Karen Riis i ”Det ny system”, Svava i ”En
hanske” och Hedda Gabler. Genom sin faster var
hon besläktad med Johan Storm, som utöfvade stort
inflytande på hennes behandling af norska språket.
Hennes intelligenta och behärskade konst utmärktes
af mycken natursanning. Hennes eminenta begåfning
hade knappast nått sin fulla utveckling, då
öfveransträngning och försvagad hälsa nödgade henne att
lämna scenen, och kort därefter 1892 ingick hon
äktenskap med ingenjören N. Ihlen. Hon afled i
Kristiania 1894.
Bruun [brun], Laurids, dansk författare, f.
1864, blef 1887 kameralistisk kandidat och assistent
i den statistiska byrån. Såsom sådan utarbetade
han 1895 Statistisk undersögelse af statsbureauernes
organisation och befordrades följande år till
fullmäktig, men tog afsked kort därpå för att helt
kunna egna sig åt litterära arbeten. Redan 1894
hade han utgifvit en större berättelse, Svend Felding,
hvilken följdes af flera smärre: Rejsefærd (1899),
Renæssance (1900), Historiens dom og andre historier
(1902) och Det store hjerte (1903). Men han vann
framför allt bifall genom romanen Kronen (1902;
2:a uppl. 1903; ”Kronan”, 1903) och den halft
historiska, men mycket romantiska Alle synderes
konge (om prins Otto af Danmark, 2 uppl. 1903;
”Alla syndares konung”, 1904). B:s senaste arbeten
äro Absalons saga (2 bd, 1904–05) och Den sidste
fribonde (1905). I den förra äro de historiska
tilldragelserna behandlade mera fritt än lämpligt är
i fråga om en så framstående personlighet, men
tidskoloriten är noggrannare iakttagen än t. ex. af
Ingemann, hvarjämte B. lagt större vikt på den psykologiska
skildringen.
E. Ebg.
Bruxelles [brysä′l], fla. Brussel, ty. Brüssel, sv.
Bryssel, hufvudstad i konungariket Belgien och i prov.
Brabant, vid Senne, en biflod till Schelde, 15 m.
ö. h., under 50° 51′ 10″ n. br. och 4° 22′ 13″
ö. lgd. Det ligger i en fruktbar, tätt befolkad
nejd och är en af Europas vackraste städer. Den
nordvästra stadsdelen genomskäres af kanaler, af
hvilka den segelbara Canal de Willebroeck leder
till Rupel och sätter staden i förbindelse med
Antwerpen, medan Canal de Charleroi går till denna
stad och utmynnar i Sambre. Den nordvästra stadsdelen
ligger lågt på slätten, medan den sydöstra
delen är byggd på en från Senne sakta uppstigande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
