men torde dock såsom föredragande hos monarken bidragit till att svårigheter undvekos eller åtminstone uppskötos. M. G. S. Bruun [brun], Kristian Valter, dansk biblioteksman och historiker, f. 10 dec. 1831 i Köpenhamn, tog 1857 filologisk-historisk examen och anställdes s. å. vid kungl. biblioteket. 1863 blef han dess styresman, sedan 1892 med titeln öfverbibliotekarie, och 1879 hedersdoktor vid Köpenhamns universitet. B. skötte biblioteket med stor skicklighet och outtröttlig ifver, tills han af sjukdom tvangs att taga afsked 1901. Han fick utarbetad en fullständig katalog öfver den danska afdelningen (fullbordad 1875) och utgaf 1864-98 bibliotekets årsberättelser och meddelanden (4 bd, af hvilka de två första innehålla en noggrann bibliografisk beskrifning öfver den danska litteraturen 1482-1550). Vidare förestod han utgifvandet af ”Bibliotheca danica, systematisk fortegnelse över den danske literatur 1482--1830” (4 bd, 1877-1902) samt skildrade Det store kongelige bibliotheks stiftelse (1873). Dessutom var han 1864--79 utgifvare af ”Danske samlinger for historie, topografi, personal- og literaturhistorie" (12 bd, 1864--79) och meddelade själf många bidrag däri. Af B:s själfständiga skrifter om Danmarks historia böra nämnas Curt Sivertsen Adelaer (1871), Niels Juel og hollænderne (s. å.), Frederik Rostgaard og hans samtid (2 bd, 1870--71), Slaget paa Kolbergerheide d. 1 juli 1644 (1879), framstäldt efter autentiska källor i motsättning till de sagolika utsmyckningarna, Gunde Rosenkrantz (1885), Kaj Lykke (1886) och Enevældens indförelse i Danmark (1887), i hvilka skrifter han lämnat många nya bidrag till Fredrik III:s historia och med värme försvarat honom mot äldre författares angrepp; vidare Om Ludvig Holbergs trende epistler til en höjfornem herre (1895), innehållande nya upplysningar rörande Holbergs biografi, och Peter Frederik Suhm (1898). Dessutom utgaf B. ”Viser fra reformationstiden” (1864), ”Falsteriana” (1869) och ”Holbergs epistler” (5 bd, 1865--75) med många värdefulla anmärkningar. En särställning i hans omfattande författarskap intager skriften De nyeste undersögelser om bogtrykkerkunstens opfindelse (1889). E. Ebg. Bruun [brun], Kristopher Arnt, norsk pedagog, f. 23 sept. 1839 i Kristiania, blef teol. kandidat 1862 och vistades därefter någon tid i utlandet, företrädesvis i Rom, men gick som varm skandinav 1864 såsom frivillig ut i danska kriget, där han tjänstgjorde vid Aaröes kår. Hösten 1867 upprättade han i Sell en folkhögskola, som tre år senare flyttades till Gausdal och 1875--92 var förlagd till Vonheim i Follebu. Vid denna verkade han för ett nationellt uppfostringsprogram, hvars grunddrag han framställt i sitt hufvudarbete, Folkelige grundtanker (2 uppl. 1878). Det väckte stort uppseende och framkallade en mängd motskrifter, som af B. besvarades med en närmare redogörelse i Indlæg i striden om folkehöjskolesagen (1879). Påverkad af både Kierkegaard och Grundtvig, ser han släktets pånyttfödelse i utvecklingen af ett starkt personligt kristendomslif och i en ungdomsuppfostran, som har sin tyngdpunkt i folkets nationella traditioner. Äfven i föredrag på olika håll verkade han i denna puritanska idealistiska anda. Särskildt väckte han uppseende genom ett flera gånger upprepadt föredrag i Kristiania 1880 (utg. 1881) Om christensamfundets synder, som riktade ett skarpt och närgånget angrepp på statskyrkans präster. Broschyren framkallade en bitter strid, som fortgick flera år. 1884 började B. utgifva en liten tidskrift ”For frisindet christendom”, men i den politiska brytningstid, som följde efter riksrätten 1884, skilde sig B. småningom från sina förre meningsfränder, hvarför hans organ förlorade sitt inflytande och upphörde 1888. B:s ståndpunkt var därefter mera de högkyrkliges. 1893 sökte och fick han kaplansbefattningen vid Johanneskyrkan i Kristiania samt blef 1898 kyrkoherde därstädes. Från jan. 1894 utgifver han (tills, med Th. Klaveness) månadsskriften ”For kirke og kultur”. Bruun [brun], Constance, norsk skådespelerska, f. 1864 i Stavanger, i en fint bildad familj, debuterade 1882 på Kristiania teater och spelade först ingénue-roller, men fann sedermera sitt eget område i framställningen af det moderna norska samhällsdramats bildade och viljestarka unga kvinnor, bl. a. Karen Riis i ”Det ny system”, Svava i ”En hanske” och Hedda Gabler. Genom sin faster var hon besläktad med Johan Storm, som utöfvade stort inflytande på hennes behandling af norska språket. Hennes intelligenta och behärskade konst utmärktes af mycken natursanning. Hennes eminenta begåfning hade knappast nått sin fulla utveckling, då öfveransträngning och försvagad hälsa nödgade henne att lämna scenen, och kort därefter 1892 ingick hon äktenskap med ingenjören N. Ihlen. Hon afled i Kristiania 1894. Bruun [brun], Laurids, dansk författare, f. 1864, blef 1887 kameralistisk kandidat och assistent i den statistiska byrån. Såsom sådan utarbetade han 1895 Statistisk undersögelse af statsbureauernes organisation och befordrades följande år till fullmäktig, men tog afsked kort därpå för att helt kunna egna sig åt litterära arbeten. Redan 1894 hade han utgifvit en större berättelse, Svend Felding, hvilken följdes af flera smärre: Rejsefærd (1899), Renæssance (1900), Historiens dom og andre historier (1902) och Det store hjerte (1903). Men han vann framför allt bifall genom romanen Kronen (1902; 2:a uppl. 1903; ”Kronan”, 1903) och den halft historiska, men mycket romantiska Alle synderes konge (om prins Otto af Danmark, 2 uppl. 1903; ”Alla syndares konung”, 1904). B:s senaste arbeten äro Absalons saga (2 bd, 1904--05) och Den sidste fribonde (1905). I den förra äro de historiska tilldragelserna behandlade mera fritt än lämpligt är i fråga om en så framstående personlighet, men tidskoloriten är noggrannare iakttagen än t. ex. af Ingemann, hvarjämte B. lagt större vikt på den psykologiska skildringen. E. Ebg. Bruxelles [brysä′l], fla. Brussel, ty. Brüssel, sv. Bryssel, hufvudstad i konungariket Belgien och i prov. Brabant, vid Senne, en biflod till Schelde, 15 m. ö. h., under 50° 51′ 10″ n. br. och 4° 22′ 13″ ö. lgd. Det ligger i en fruktbar, tätt befolkad nejd och är en af Europas vackraste städer. Den nordvästra stadsdelen genomskäres af kanaler, af hvilka den segelbara Canal de Willebroeck leder till Rupel och sätter staden i förbindelse med Antwerpen, medan Canal de Charleroi går till denna stad och utmynnar i Sambre. Den nordvästra stadsdelen ligger lågt på slätten, medan den sydöstra delen är byggd på en från Senne sakta uppstigande