och en obetänksamhet, som stodo i stark motsats mot hans eget blyga väsen och säkert icke voro grundade i någon djup öfvertygelse. Redan i aug. 1794 utgaf han ett veckoblad, "Vækkeren", hvari han försvarade jämlikheten och människans rättigheter ("lagarna hafva intet annat ändamål än det allmänna bästa och böra stämma öfvercns med folkets allmänna vilja"), men endast tre nummer fingo utkomma.

</img>
Därefter följde "Patrioten" (april-maj 1795) och "Jerusalems 
skomagers rejse til maancn" (36 n:r 1795-96) med skarpa 
angrepp på politiska och religiösa förhållanden i Danmark 
under genomskinlig förklädnad. Därjämte utgaf han 1796 en 
teatertidning, "Svada", och ett band Poetiske forsög, 
innehållande bl. a. öfversättningar från grekiska och 
tyska, samt slutligen Aristokraternes catechismus, en 
hvass, men icke synnerligen kvick satir mot envälde 
och adel och mycket retsam genom sin frivola inklädning 
(trosbekännelse, tio bud o. s. v.). Anklagad, 
flydde han till Hven, men erhöll i sept. 1797 
tillstånd att återvända, sedan han i en Ode ved 
Bernstorffs  död hade gifvit folkets allmänna sorg ett 
vackert uttryck. Strax därpå tolkade han i ett 
annat ode, Slaget ved Tripolis, nationens stolthet 
öfver segern där, och allt såg ljust ut för honom. 
Men han kunde icke hålla sitt språk inom passande 
gränser. Redan samma år skref han två afdelningar af 
skriften Tria juncta in uno, riktad dels mot den 
religiösa ofördragsamheten, dels mot regeringens 
undertryckande af tryckfriheten ("en besynderlig 
trykkefrihedslov i Abessinien"). Nu återupptogs den 
tidigare anklagelsen; han flydde i nov. 1797 ånyo till 
Hven och senare till Lund. Därifrån utvisad i mars 
1799, for han öfver Tyskland till Paris, medan han 
hemma i Danmark dömdes till landsförvisning. Han 
bosatte sig i Paris och gifte sig senare samt tog 
namnet Malte-Brun. Den förre republikanen 
blef snart en ifrig anhängare af kejsardömet och var 
1806-14 medarbetare i "Journal de l'empire", där 
han skref dels litterära anmälningar, dels politiska 
artiklar mot England. 1814 slog han hastigt om 
och slöt sig till bourbonernas sak, utgaf 1814-15 
tidskriften "Le spectateur" (3 bd) och under de 100 
dagarna en Apologie de Louis XVIII, som hastigt 
erhöll 3 upplagor. 1816-18 var han medarbetare i 
den legitimistiska "La quotidienne", men därefter 
och till sin död i den mera frisinnade "Journal des 
débats". 1821 utgaf han Tableau politique de 
l'Europe och 1824 Traité de la légitimité, som 
framställde det legitima konungadömet som bästa 
grundvalen för ett folks frihet och lycka. Sin största 
betydelse har likväl B. som geografisk författare, enär 
hans kännedom om utländsk, särskildt tysk, litteratur 
satte honom i stånd att afhjälpa sina nye landsmäns 
otroliga okunnighet på detta område. Något nytt 
utvecklingsskede beteckna hans skrifter däremot icke. 
Tillsammans med Mentelle utgaf han Géographie 
mathématique, physique et politique (1803-07, 16 
bd); vidare Annales des voyages, de la géographie 
et de l'histoire (1808-15, 24 bd; ny samling 1819-26, 
30 bd). B:s förnämsta verk är Précis de la 
géographie universelle, af hvilken 6 band utkommo 
1810-26; det afslutades 1828-29 med 2 band och 
har sedan utgifvits ånyo flera gånger (1872 af 
Lavallée i 6 bd). 1821 var B. en bland stiftarna 
af det geografiska sällskapet i Paris samt blef sedan 
dess sekreterare. Hur väl han än trifdes i Frankrike, 
behöll han likväl alltid ett varmt intresse för sitt 
fädernesland och längtade tillbaka dit. På hans 
ansökan återkallades förvisningsdomen i jan. 1826, 
men han hann icke begagna sig däraf. Se F. 
Birkedal Barfod, "M. K. Bruun" (1871).               E. Ebg.

Bruun [brun]. 1. Peter Daniel B., dansk 
jurist och politiker, f. 1796, d. 1864, blef 1820 
landsoverretsassessor i Viborg och öfvergick därifrån 1839 
till höjesteret. 1838 invaldes han i norra Jyllands 
ständerförsamling, var 1842-48 dess ordförande och 
häfdade flera gånger dess fri- och rättigheter mot 
den kunglige kommissarien, A. S. Örsted. 1848 
valdes han till medlem af den grundlagsstiftande 
riksförsamlingen, var dess viceordförande samt ledamot 
i grundlagsutskottet och föreslog, jämte C. M. 
Jespersen, de grunder för riksdagens sammansättning, 
hvilka vunno både regeringens och församlingens 
godkännande och som gällde ända till 1866. 
Från 1849 till 1862 var B. ordförande i landstinget. 
1851 var han medlem af notabel-församlingen i 
Flensburg och 1856-63 af riksrådet. 1855-56 
hade han säte i riksrätten under riksrättssaken mot 
ministären Örsted.
      E. Eby.

2. Mads Pagh B., den föregåendes broder, 
dansk politiker, f. 1809, d. 1884, var 1835-57 
delegare i och direktör för klädesfabriken 
Bruunshaab, 1846-48 ledamot i norra Jyllands 
ständerförsamling, 1848 i den grundlagsstiftande 
riksförsamlingen, 1849-53 och 1857-74 i landstinget 
och 1856-63 i riksrådet. Han tillhörde det 
nationalliberala partiet. Efter broderns utträdande, 1862, 
var han ordförande i landstinget (1864-66 äfven i 
riksrådets landsting) till 1869, då han undanbad 
sig återval. Han var 1850 medstiftare och sedan 
till sin död meddirektör af den jylländska 
kreditföreningen.                            E. E bg.

Bruun [brun], Theodor, friherre, rysk och 
finsk ämbetsman, f. 1821 i Fredrikshamn, studerade 
vid universitetet i Petersburg, där han blef kandidat 
i juridiska fakulteten, inträdde 1844 såsom tjänsteman 
i andra afdelningen af kejsarens eget kansli, 
där han avancerade till generaldirektorsadjoint 1872 
samt fick 1873 titel af statssekreterare och 1885 af 
verkligt geheimeråd. Han blef, med bibehållande af 
annan tjänsteverksamhet, president i Petersburgs 
evangelisk-lutherska konsistorium 1862 och i 
evangelisk-lutherska generalkonsistoriet för hela Ryssland 
1880. Han inträdde 1881 i finsk statstjänst 
såsom ministerstatssekreteraradjoint, efterträdde s. å. 
Stjernvall-Walleen såsom ministerstatssekreterare och 
blef därjämte t. f. kansler för det finska universitetet. 
B. dog å sin egendom Summa invid Fredrikshamn 
1888. Han hade upphöjts i finskt adligt stånd 1863 
och i friherrligt 1883. Såsom rysk ämbetsman åtnjöt 
han högt anseende, i synnerhet genom sin verksamhet 
i lagstiftningsangelägenheter, och flera viktiga 
författningar utarbetades under hans ledning. För 
Finlands statslif var han jämförelsevis främmande,