Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 429-430 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännpunkt ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gustaf I efter ett missväxtår (1550) funnit
sig föranlåten att förbjuda brännvinsbränning,
hvilket förbud dock snart upphäfdes, emedan
allmogen och krigsfolket klagade. Se vidare
Brännvinslagstiftning.
Å. G. E.

Brännvinsbränning. För att erhålla etylalkohol, den
verksamma beståndsdelen i allt brännvin, använder
man i praktiken ännu alltjämt samma metod, som sedan
urminnes tid varit känd och för ändamålet anlitad,
nämligen jäsning af en passande sockerlösning. Det
jäsbara sockret sönderdelas härvid i kolsyra och
alkohol, på sätt följande ekvation utvisar:

C₆H₁₂O₆ = 2CO₂ + 2C₂H₆O
drufsocker kolsyra alkohol

Enligt denna ekvation skulle af 100 viktsdelar
drufsockér bildas 51,1 viktsdelar alkohol, men
i verkligheten blir utbytet 5–6 proc. mindre,
emedan, såsom Pasteur visat, vid jäsningen socker
delvis förvandlas till bärnstenssyra och glycerin
samt till någon del förbrukas af jästen. Dennas
alkoholbildande kraft är likväl begränsad, ty den
hämmas genom alkohol såväl som genom kolsyra, ehuru
båda äro produkter af dess egen verksamhet. När
genom jäsningen alkoholhalten i den jäsande vätskan
stigit till en viss höjd, omkr. 18 volymprocent,
upphör jäsningen. För att ur en genom jäsning
erhållen alkohollösning, hvars alkoholhalt sällan
torde öfverstiga 14 à 15 volymprocent, framställa en
alkoholrikare vätska, såsom brännvin eller sprit,
måste man använda destillering (se nedan). Allmänt
taladt, erhålles brännvin således genom destillation
af jästa vätskor. Råämnena för dess industriella
tillverkning kunna hänföras till 3 olika klasser:
1) vätskor, som redan hafva jäst och blott behöfva
destilleras (af vin erhålles på detta sätt konjak);
2) sockerhaltiga ämnen, såsom hvitbetor, melass och
körsbär, hvilka först måste bringas till jäsning; 3)
ämnen, som hvarken innehålla alkohol eller socker, men
hvilkas beståndsdelar låta öfverföra sig till jäsbart
socker, såsom potatis, säd, lafvar, sågspån. Vid
brännvinsbränning i stort ifrågakomma hufvudsakligen
potatis, hvitbetor, melass och säd. För att gifva
en föreställning om de olika kulturväxternas värde
för detta ändamål må nämnas, att en hektar jord
anses, under normala förhållanden, i Sverige lämna
följande skörd: hvete och råg 1,400, korn 1,475,
hafre 1,320 kg., potatis 122 hl., hvitbetor 28,000
kg. I länder, där majs odlas, torde skörden däraf
uppgå till omkr. 1,500 kg. per hektar. Enligt vid de
svenska brännerierna vunnen erfarenhet erhållas ur
100 kg. hvete, råg eller majs i medeltal 68 liter
brännvin af normalstyrka (50 volymprocent), ur 100
kg. korn 65, ur 100 kg. hafre 60, ur 1 hl. potatis 14
samt ur 100 kg. hvitbetor af 14 proc. sockerhalt 14
liter brännvin. Man skulle alltså kunna vinna följande
antal liter brännvin af 50 proc. per hektar jord: med
hvete och råg 952, korn 958, hafre 652, potatis 1,708,
hvitbetor 3,920 och majs 1,020. I Sverige äro alltså
potatis och hvitbetor de mest gifvande spritväxterna.

Brännvinsbränning ur stärkelsehaltiga ämnen innefattar
följande hufvudoperationer: mältning, mäskning,
jäsning och destillering.

Mältningen afser att hos säden, vanligen korn,
genom naturlig groning utveckla dess diastas, ett
ägghviteämne, som har förmågan att omvandla
stärkelse till jäsbart maltsocker, maltos. Mältningen
tillgår så, att säden "stöpes", d. v. s. öfvergjutes
med vatten i särskilda stöpkar. Sedan säden
härigenom blifvit tillräckligt uppmjukad, utbredes
den i flata bäddar på mältgolfvet. Under det att
bäddarna tidtals omskyfflas, kommer säden snart i
stark groning, hvilken får fortgå, tills groddarna
blifvit tillräckligt utvecklade (fig. 1). Det utgrodda
maltet kallas "grönmalt" och användes vanligen såsom
sådant i brännerierna. Genom grönmaltets torkning
i luften eller kölnor får man s. k. torkadt malt,
som har användning i bryggerier. Genom mältningen
anses diastasens mängd i säden blifva tredubblad.


Kornets groningsstadier (1 det svällda, men ännu ej grodda
kornet, 2–6 den börjande och fortsatta groningen.
Förr stannade man vanligen vid stadiet 5).


Fig. 2. Henze-kokaren.

Mäskningen är den operation, genom hvilken stärkelsen
i säd eller potatis förmedelst maltet förvandlas
till jäsbart socker. Säd har sedan 1400-talet varit
använd till brännvinsbränning, och under flera
århundraden har sannolikt all säden blifvit mältad,
men på 1700-talet började man af sparsamhetsskäl
ersätta större delen af maltet med omältad säd, som
finmaldes och vid 60 à 65° C. utrördes med vatten
och torkadt malt till en välling, hvari försockringen
var fullbordad efter 2 à 3 timmar. Potatis kom till
användning i slutet af 1700-talet och har från
början af 1800-talet mer och mer trädt i stället
för säd. De härvid använda potatiskokarna voro
under en lång följd af år helt enkla träkärl,
hvari potatisen uppvärmdes med vattenånga, tills
den blifvit mjuk, hvarefter den krossades mellan
valsar till ett mos, som
nedföll i mäskkaret, där det omrördes med malt. Från
början af 1870-talet har bränneridriften i tekniskt
hänseende gjort betydande framsteg genom införandet af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>