dotter af Osiris (eller snarare af Ra) och Isis samt syster till Horus. Hon delade med sin moder väldet öfver månen och dyrkades, liksom den grekiska Artemis och den romerska Diana, såsom hjälparinna i barnsnöd. Hennes förnämsta tempel låg i Bubastis och var årligen, såsom Herodotos berättar, skådeplatsen för uppsluppna fester. Katten var helgad åt henne, och själf dyrkades hon under - bilden af en jungfru med katt- eller lejoninnehufvud. (K. P.) Bubastis l. (sämre) Bubastos (i bibeln Fibeset), en fordom viktig stad i Nedre Egypten (motsvarande nuv. Tell Bastah nära staden Zagazig), vid Nilens östra hufvudarm, hvilken där kallades Bubasticus fluvius. Staden hade sitt namn efter gudinnan Bubastis. Ofvanom B. vidtog den stora till Timsah-sjön ledande kanal, som Ramses II lät gräfva. På bekostnad af "The Egypt exploration fund" anställde Naville i slutet af 1880-talet utgräfningar därstädes, hvilka bragte i dagen Basts ryktbara tempel jämte en mängd andra högst värdefulla fynd (skulpturer, porträttstatyer, lotus- och Hathor-kapitäl m. m.), som visa, att templets historia sträckt sig öfver en tid af 3,300 år. Stenfragment hafva påträffats, som bära Chufus, byggarens af den största pyramiden, och hans närmaste efterträdares, Chafras, namn jämte namnen på konungar af många följande dynastier ända ned till den ptolemaiska tiden. De viktigaste upptäckterna hafva väsentligen afseende på Hyksoskonungarna. (Jfr Naville, "Bubastis", Lond. 1891.) Tidigare gräfningar hafva bragt i dagen de åt Bast helgade katternas begrafningsplats, där man funnit millioner brända katter (ej kattmumier, som äro sällsynta på denna plats) och en mängd egyptiska fornsaker. Den manethonska 22:a dynastien (10:e-7:e årh. f. Kr.), som residerade i B., har af denna anledning äfven kallats den bubastidiska. Det var möjligen en assyrisk regentätt, ehuru andra teorier, bl. a. till förmån för ett libyskt ursprung för regentätten, framställts; konungarna hette omväxlande Sesank (Sjesjonk), Osorkon och Takelothis, namn som påminna om de assyriska konunganamnen Sargon och Tiglat. (K. P.) Bubastos. Se Bubastis. Bubi. Se Booby. Bubna und Littitz, Ferdinand, grefve von B., österrikisk militär och diplomat, f. 1768 i Böhmen, d. 1825 i Milano, deltog såsom generalmajor i slaget vid Austerlitz 1805 och såsom fältmarskalklöjtnant i slaget vid Leipzig 1813 samt tågade 1814, i spetsen för 20,000 man, genom Schweiz till Lyon, där Augereau tvang honom att retirera till Genève. 1815 ryckte han in i södra Frankrike och eröfrade Lyon, utnämndes 1818 till öfverbefälhafvare i Lombardiet och undertryckte 1821 på några få dagar oroligheterna i Piemonte. Schwarzenberg använde B. vid flera tillfällen som diplomatiskt ombud hos Napoleon. Bubo, zool. Se Berg-uf. Bubon (grek. bubon), patoL, inflammation af lymfkörtlarna i ljumsken, är en åkomma, som ofta, men långt ifrån alltid, härleder sig från veneriska sjukdomar. Äfven sår eller långvarigare irritationer å någon del af de nedre extremiteterna eller den skrofulösa diatesen kunna vara orsaker till densamma. Ibland förhålla sig bubonerna såsom vanliga bölder, men ofta stå de länge såsom hårda svulster, hvilka stundom uppnå betydlig storlek, men orsaka ringa, smärta och alls icke eller mycket ofullständigt gå till bulnad. I sistnämnda fall hafva de stark benägenhet för fistelbildning. Behandlingen måste rätta sig efter de särskilda fallen. (För de kroniska bubonerna är värdet af stillaliggande åtminstone tvifvelaktigt.) Rsr.* Bubonpest, böldpest. Bubulcus, zool. Se Hägrar. Bucaramanga, hufvudstad (sedan 1886) i depart.. Santander i sydamerikanska republiken Columbia, vid Magdalenas biflod Lebrija. 990 m. ö. h. Omkr. 25.000 inv. Buccari (ung. Bakar), fri sjöstad i kroatiska komitatet Modrus-Fiume, 11 km. s. om Fiume. 1,870 inv. (1901). Liten, men säker hamn.

</img>
Buccina l. Bucina (lat.), mus. 1. Antikt
blåsinstrument, urspr, ett herdehorn af rak,
konisk, spiralvriden form, sedermera ett
militärblåsinstrument af metall och i form af
ett spiralvridet rör, böj dt nästan i cirkel. Det
begagnades, i 
synnerhet af romarna, till signalering i krig,
vid nattvakter o. s. v. Af ordet "buccina" komma
sannolikt det svenska "basun", det tyska posaune
och det franska buccin, ett slags tuba, som stundom
begagnas i militärmusik. - 2. Snäcktrumpet, med
hvilken tritonerna afbildas. Jfr 
Trumpetsnäckan. A. L.

Buccinator (lat.), trumpetare; anat.,
trumpetarmuskeln i kindbenet.  Jfr Buccina.

</img>
Buccinidæ, zool., en familj inom ordn. 
Prosobranchiata och kl. snäckor, Gastropoda (se
Blötdjur). Skalet är framtill försedt med en grund
inskärning, men sällan med lång kanal. Mynningen
är vid. Hithörande snäckor lefva i hafvet och äro
köttätande. Bland de talrika, vidt spridda släktena
märkes det vid Sveriges västkust vanliga Buccinum
undatum (se fig.). Dess skal är äggformigt, beklädt
med hornartad epidermis; vindlingarna äro hvälfda,
med tjocka, sneda längsveck och fina tvärfåror;
mynningen är stor, färgen grågul; höjden 8-9
cm. Buccinum gräfver sig medelst foten in i sanden
och genomborrar ofta skalet på andra blötdjur för
att förtära dem. Det tomma skalet begagna» gärna af
eremitkräftor (se d. o.) som bostad. Djuret