användes som agn vid fiske; på somliga ställen nyttjas det till föda. Äggkapslarna äro förenade till stora rundade massor. L-e. Buccino [buttjinå], stad i italienska prov. Salerno, vid järnvägen Neapel-Tarent. 5;718 inv. (1901). B. har ett gammalt slott och stadsmurar. N. v. därom ligger den fiskrika sjön Lago di Palo. Buccinum, zool. Se Buccinidæ. Buccleuch [ba'k-kliö' l. beklö'], hertigtitel inom .en skotsk ätt, som leder sina anor från Richard le Scott, herre till B. (ett gods i Ettrick, Selkirkshire), hvilken lefde på 1200-talet. Den siste ättlingen af denna familj, Anne Scott, förmäldes 20 april 1663 med Karl II:s oäkta son James, som antog namnet Scott samt upphöjdes till hertig af Monmouth och B. Släktens ofantliga rikedomar ökades ytterligare genom deras sonson Francis Scotts giftermål (1720) med Jane Douglas, arftagerska till hertigen af Queensberry, och det äktenskap deras sonson, Henry Scott. 1767 ingick med Elizabeth Montagu. Den sistnämnde ärfde 1810 titeln hertig af Queensberry. Familjen använder nu släktnamnet Montagu-Douglas Scott, och dess hufvudman bär titeln hertig af B. och Queensberry. Se vidare Scott. Bucco (lat.), en af maskerna i de atellanska lustspelen. Se Atellaner. Bucco, zool. Se Bucconidæ. Bucco di Vela, österrikiskt spärrfäste i Tyrolen, på vägen mellan Sarca och Trient. L. W:son M. Bucconidæ l. Capitonidæ, Skägg-gökar, zool., en familj, hörande till de partåiga fåglarnas ordning. De utmärka sig genom den något klumpiga, nästan valsformiga bålen, sin kägelformiga, kraftiga näbb och sina korta, kraftiga fötter. Munvinkeln är försedd med många borst. Stjärten är medellång, bestående af 10 pennor. Omkr. 80 arter äro kända, tillhörande uteslutande tropikerna. De flesta förekomma i Afrika och Asien; i Australien saknas de. Födan utgöres af leddjur, bär och frukter. De äro skickliga klättrare, men flyga mindre väl. Flertalet är utrustadt med en synnerligen kraftig stämma. Bland hithörande släkten märkas Megalaema från södra Asien, Bucco från Syd-Amerika och Trachyphonus från Afrika. L-e. Bucentaur. Se Bucentoro.

</img>
Bucentoro, Bucintoro l. Bucentaur (it., af buzino,
liten galär, och d'oro, af guld), en präktigt
utstyrd farkost, i hvilken dogen i Venezia
1311-1787 hvarje år på Kristi himmelsfärdsdag
for ut på Adriatiska hafvet för att kasta en
ring i vågorna. Denna ceremoni symboliserade
venezianska republikens förmälning med nämnda haf,
d. v. s. Venezias herravälde till sjöss.

Bucephalus (lat).   Se Bukefalos.

Bucer, Martin.   Se Butzer.

Buceros, zool.   Se Hornfåglarna.

</img>
Buch, Leopold von, tysk geolog, f. 1774, d. 1853,
studerade samtidigt med Alex. von Humboldt vid
bergsakademien i Freiberg, under Werner. Han var till
en början ifrig neptunist och ansåg basalten vara
afsatt ur vatten, men sedan han studerat vulkanerna i
Italien och (de utslocknade) i Auvergne i Frankrike,
öfvergick han till plutonisterna, hvilkas seger
därigenom blef afgjord. Sedan dess var han den ledande
mannen vid afgörandet af alla större geologiska
frågor på hans tid. B. utvecklade en förundransvärd
mångsidighet och egnade sig med intresse åt nästan
alla geologiska och paleontologiska frågor samt
ansågs efter Werners och Smiths död som sin tids
främste geolog. 1797 började B. den första noggranna
undersökningen af Central-Alperna i Tyrolen. Han
gjorde vetenskapliga resor inom flera länder
och vistades tvenne år (1806-08) i Skandinavien,
hvarvid han fäste uppmärksamhet på den svenska vallens
höjning. B:s åsikt om vulkanernas bildningssätt, att
de skulle bildats genom en vid själfva det vulkaniska
utbrottet skedd upplyftning, eger väl numera knappast
någon anhängare, men det oaktadt var hans teori om
vulkanernas och bergens byggnad och uppkomst ett
för frågans lösning betydelsefullt framsteg. En
bland B:s undersökningar afsåg dolomiterna, om
hvilkas förekomst såsom bergbildande massor man
dittills icke haft någon kännedom, enär de blifvit
förväxlade med kalkstenarna. Bland den mängd arbeten
af geologiskt, petrografiskt och paleontologiskt
innehåll, som B. utgifvit, må nämnas: Reise durch
Norwegen und Lappland (1810), Geognostische karte
über Deutschland (1826; 5:e uppl. 1843), Ueber die
eisensteinlager in Schweden (1810), Ueber die ursache
der verbreitung der erratischen blöcke der Alpen (i
"Abh. d. Berliner akad." 1804-11) och Zu Sefströms
aufsatz iiber skandinavische geröllfurchen (1838).
E. E.

Buchan [ba'kan], landskap i nordöstra Skottland,
grefsk. Aberdeen. I B. ligger staden Peterhead.

Buchan [ba'kan], Elisabeth, sektstifterska, f. 1738 i
norra Skottland, stiftade 1779 
buchanisternas kiliastiska sekt, som hade gemensam egendom,
förkastade äktenskapet och trodde, att sektens
medlemmar blefvo lefvande upptagna i himmelen. Sekten
har på senare tiden åter dykt upp. B. dog 1791, men
begrofs icke förrän 1846, emedan hon profeterat,
att, om man betviflade hennes lära, hon skulle
före den tiden uppstiga från de döda. Jfr Train,
"The buchanites" (1846).

Buchan [backen], Alexander, skotsk meteorolog,
f. 1829, studerade i Edinburgh, blef lärare därstädes
och 1860 sekreterare vid skotska meteorologiska
sällskapet. Bland hans arbeten förtjäna särskildt
nämnas den banbrytande afhandlingen om lufttryckets
fördelning och" de förhärskande