konungarna ofta residerade där. Mathias Corvinus (1458-90) utvecklade där stor prakt och samlade ett dyrbart bibliotek, som förstördes 1526, när turkarna intogo och brände de båda städerna. Året därpå lyckades konung Ferdinand rycka Buda ur turkarnas händer, men 1529 eröfrades det ånyo af Suleiman II, hvarefter det, utsatt för många belägringar af de kejserlige, fortfor att vara i turkarnas händer ända till 1686, då det intogs af Karl af Lothringen. Efter turkarnas fördrifvande reste sig Pest hastigt genom sitt för handeln gynnsamma läge, blef säte för högsta domstolen, universitetet m. m., hvilken utveckling endast för korta tider hämmades genom Donaus svåra öfversvämningar, fruktansvärdast 1838, då 3,000 hus förstördes och omkr. 150 människor förlorade lifvet. 1848 blef det säte för revolutionsregeringen och den från Pressburg flyttade riksdagen och var under det följande revolutionskriget ockuperadt än af ungrarna, än af österrikarna. Natten till 21 maj 1849 stormades Buda af Görgey. Efter ungrarnas aftåg besattes det af ryssarna, som sedan öfverlämnade det till österrikarna. Under de senaste decennierna ha de 1872 till en enda förenade städerna blomstrat upp med ofantlig hastighet (jfr folkmängdssiffrorna ofvan). Under maj-okt. 1896 hölls där i samband med Ungerns tusenårsjubileum en stor industriutställning. K. B. W. Budaun. 1. Distrikt i brittisk-indiska Nordvästprovinserna, divisionen Rohilkhand. 5,224 kvkm. 1,024,888 inv. (1901), flertalet hinduer och omkr. 3,000 kristna. - 2. Hufvudstad i nämnda distrikt. 35,372 inv. (1891). B. ligger vid vänstra stranden af floden Sote, har ruiner af ett ofantligt fort och en mycket vacker moské, fordom ett hindu-tempel. I B. finnas också flera flickskolor, tillhöriga de amerikanske metodisternas mission. Budbäraren, en från 1856 af Evangeliska fosterlandsstiftelsen utgifven tidning och dess organ för den inre missionen. Tidningen utkom länge med ett nummer i månaden, men är sedan 1899 halfmånadsskrift, hvilket tidtals äfven förut varit förhållandet. Redaktionen har från början ombesörjts af Fosterlandsstiftelsens sekreterare (t. o. m. 1875 B. Wadström, fr. o. m. 1893 K. J. Montelius). F. n. (1905) utgår tidningen i 11,500 ex. Budde, Jöns l. Ræk, "Finlands äldste litteratör", omnämnes första gången 1461, då han i Nådendals kloster var vittne vid en rättsakt. Följande året kallas han klosterbroder ("conventualis"). Sedermera var hans klostrets ombud vid flera viktiga förrättningar. Han öfversatte "Liber gracie spiritualis Sancte Mechtildis" (1469; i handskrift i k. biblioteket i Stockholm), biskop Alphonsus' i Jaen "Viridarium celeste Birgitte" (ett sammandrag af Birgittas uppenbarelser, nu förloradt), "Claustrum animæ" ("Siælenna closter", 1480), i afskrift i Linköpings stiftsbibliotek, utg. af Rietz (i "Scriptores suecici medii ævi", vol. III, 1844) och Dahlgren (i "Sv. fornskriftssällskapets samlingar", afd. "Skrifter till läsning för klosterfolk", 1875), Judits, Esters, Ruts och Makkabeernas böcker (efter "Vulgata", 1484; i afskrifter i k. biblioteket i Stockholm, utg. af Klemming i "Sv. fornskr.-sällsk:s saml.", afd. "Sv. medeltidens bibelarbeten", II, 1853-55), de äldsta svenska öfversättningar i egentlig mening ur bibeln, samt följande i en af honom 1487 och 1491 egenhändigt skrifven kodex, den s. k. Jöns Buddes bok (i k. biblioteket i Stockholm), befintliga stycken: Honorius' "Lucidarius", "Om S. Julianus och S. Basilissa", "Tundalus" (utg. af Dahlgren i ofvannämnda "Skrifter till läsn. f. klosterf.", 1875), "Guidos själs uppenbarelse" (utg. af Dahlgren därsammast.), "Om S. Justina och trollkarlen Cyprianus", "Den usle biskopen Udo", "S. Bernhards betraktelser", "Om biskop Albert den helige", "Om de tolf gyllene fredagarna", "Om den heliga fru Karin" (utg. af G. Stephens i "Ett fornsvenskt legendarium", III, (1865). "Jöns Buddes bok" utgafs 1895 af O. F. Hultman (i "Skrifter utgifna af Svenska litteratursällskapet i Finland", XXXI). Hans arbeten, hvilkas urval tyder på en mystisk världsåskådning, äro af stor vikt för kännedomen om det svenska språket under medeltiden. Om hans härkomst vet man intet annat, än att hans fader bar dopnamnet Anders. (M. G. S.) Budde, Vincents, norsk officer, f. 31 dec. 1660 på Fredrikshald, deltog som kapten i flera krig och tjänstgjorde bl. a. i den dansk-norska auxiliärkåren under spanska arfföljdskriget. Från 1704 tillhörde han sitt fäderneslands här och utmärkte sig under kriget mot Karl XII. Han deltog som brigadchef i Lövendals infall i Bohus län 1711, förde andra trondhjemska regementet under fälttåget i hertigdömena och vid belägringen af Tönningen (1714) samt deltog senare i fälttåget i Pommern och Stralsunds eröfring. 1716 fördes hans regemente öfver till Norge, som just angripits af Karl XII. Han öfverföll i april s. å. den svenska besättningen på Moss, hvaraf 100 man dödades och 522 togos till fånga, bland dem öfverste Falkenberg, som dagen därefter dog af sina sår. Följden häraf och af danska flottans ankomst var, att Karl XII måste återtaga. Såsom kommenderande general norr om Dovre försvarade B. Trondhjems stift mot svenska hären under Armfeldt och förde följande år den vingerska kåren in i Värmland. Han dog i Trondhjem 13 april 1729. O. A. Ö. Budde, Leopold, dansk skolman och författare, f. 15 apr. 1836, d. 24 aug. 1902. Han blef student 1854, men tog magisterkonferens i matematik först 1867. Däremot blef han redan 1861 lärare vid Hindholms folkhögskola i södra Själland, var 1869-75 föreståndare för en nyupprättad folkhögskola och öfvertog 1879 ledningen af uppfostringsanstalten Holsteinsminde för försummade barn. Han skötte detta värf med stor duglighet och framgång, men måste af gå från sin plats 1896 på grund af oenighet med skolans egare, grefve Holstein-Holsteinborg, som önskade att skolan skulle styras i "indre missionens" anda, hvaremot B. var grundtvigian. B. grundade då själf en liknande skola, Himmelbjerggaarden, vid Ry i norra Jylland, hvilken genast fick stort tillopp och mycket understöd samt efter hans död öfvertagits af staten. B. hade en sällsynt förmåga att leda och påverka dessa svårskötta barn och framdraga deras bästa sidor; han vann också deras tillit och hängifvenhet i hög grad. Samma förtrogenhet med barnnaturen framträder i hans författarverksamhet. Denna började 1871 med En ungdommelig historie, som upptogs i "Fædrelandet" och vann mycket bifall, och 1872 utkom en samling Smaahistorier, berättade med mycken