taget från en vedisk sångarsläkt: af sig själf och lärjungarna betitlades han ofta Bhagavat och Tathâgata, hederstitlar, som beteckna honom såsom den upphöjde, vise mästaren; mest är han känd under namnet på den religiösa värdighet, han tillskref sig själf, rnen som han enligt såväl sin egen som sina anhängares mening hade gemensam med många före och efter honom: Buddha, "den upplyste".

Buddha-hufvud från nordvästra Indien. (Grekisk
inverkan på typen.)</img>

Han föddes
omkr. midten af 6:e årh. f. Kr. i Sâkya-familjens
arfland i trakten norr om nuv. Gorakhpur, norr
om Ganges i Indien. Man har funnit minnesmärken,
uppresta af konung Asoka något öfver två hundra år
efter Buddhas död till angifvande af de genom hans
födelse och verksamhet heliga orterna. En å, som
faller ut i Ganges' biflod norrifrån, Rapti, och som
utgjorde Sâkya-besittningens östra gräns, bär ännu
samma namn som då, Rohini. Vid sin död, omkring 470,
skall Buddha ha uppnått åttio års ålder. Kapilavastu,
Sâkyalandets eljes okända lufvudort, blef buddismens
Jerusalem. Buddhas verksamhet såsom kringvandrande
tiggarmunk och predikant föll inom nordöstra Indien,
hufvudsakligen i Kosalriket norr om Ganges
och Magadha söder i därom.                         

Stående Buddhabild från Kina.</img>

Den senare traditionen utrustade Buddha-legenden
med allt flera underbara drag och indelade
den i 12 stycken: 1-3. Hans öfvernaturliga
födelse och dess förhistoria (hans mor hette
Mâyâ, fadern Suddhodhana). 4. Barnets underbara
begåfning. 5. Äktenskap med Gôpâ och sonen Râhulas
födelse. 6. I känslan af lifvets lidande och
förgänglighet lämnar Siddhattha hemmet för att
bli eremit. 7. Han besöker berömda lärare, sedan
asketerna i skogen vid floden Xeranjarâ i Magadha,
där han han gifver sig åt stränga späkningar. 8. Mâra
den onde, frestar honom. 9. Upplysningen (bodhi)
om frälsningen gick upp för hans själ, där han satt
under ett träd vid 
Neranjarâs strand, som därefter kallas
bodhiträdet. 10. Predikan i Benares inleder
hans långa förkunnelse, lärjungar sluta sig till
honom. 11. Buddhas sista månader och död i Kusinârâ,
norr om Ganges. 12. Likbegängelse; reliker uppsamlas
och fördelas. Den senare legenden inklämmer i 10:e
kapitlet hela den offentliga verksamheten, som
omfattade mer än fyrtio år och som samlade tusenden
i uppmärksamhet eller rent af i hängifven anslutning
omkring hans persons och hans ords tjusningskraft.

Buddbabild från nordvästra Indien.   (Grekisk inverkan
på typen.)</img>

Trots den legendariska utsmyckningen kan man i
berättelsen om Buddhas lif urskilja det, som utgjorde
hans originalitet. Frälsningsproblemet var för honom
detsamma som för samtiden. Huru 
undkomma det tröstlösa och ändlösa kretslopp, samsâra,
af födelse, lif, död och återfödelse i ständigt
nya existenser, hvari gärningen, karman, med dess
oundvikliga följder försätter människan? Målet,
nirvâna, "vindlösheten" eller "utslocknandet",
tillståndet af fullkomlig oberördhet och ro, fanns
äfven före Buddha i bramanismen (se 
Brahman). Det bestod i förening med det eviga, tidlösa,
absoluta. Nirvana och brahman voro detsamma. Enheten
med brahman i nirvana ernåddes genom spekulation och
askes. Här tillämpar Buddha en konsekventare religiös
synpunkt, följande sin egen erfarenhet. Legenden vill
veta, att de berömde lärarna ej kunde tillfredsställa
honom. Visst är, att det gudomliga, brahmanâtman,
hade blifvit ett abstrakt begrepp utan förmåga
att väcka eller trösta, en tankebild, vunnen
på negationens väg, utan värde för den lefvande
fromheten, men kräfvande tankens lönlösa