strängning. Buddha tog ut steget, behöll nirvâna såsom det saliga tillståndet, men lämnade spekulationen om brahman såsom värdelös iör religionens praktiska behof, såsom en kväljande och onyttig fråga.

Sittande Buddhabild från Siam (omkr. 1200 e. Kr.).</img>

De metafysiska frågorna om väsendet, om världen
är evig eller ej, om Buddha fortlefver efter döden
eller ej, om nirvâna är tillvaro eller icketillvaro
o. s. v. afvisas konsekvent. Det gäller endast att
finna vägen till nirvâna och därmed friheten från
lidandet. Om någon är sjuk, frågar Buddha, behöfver
han då först veta allt möjligt om den, som tillfogat
honom såret, innan han tager emot läkemedlet och
blir frisk?

Befrielsen från spekulationens ändlösa skolgräl
och det klara framhäfvandet af den praktiska
frälsningssynpunkten i hundratals vändningar, men
med ständigt inskärpande af samma enkla tankegång,
har säkerligen mäktigt bidragit till att vinna de
frälsningssökande för asketen Gôtama. Men i hans
begränsning till det praktiskt religiösa låg ock en
svaghet. Människorna läto sig ej i längden afspisas
med beskedet: det är onödigt att grubbla öfver
tillvarons gåtor. Den nyvaknande bramanismen tog
därför småningom lofven af buddismen i Indien. Och
hufvudparten af den senare buddismen har lika tappert
som bramanismen tagit i tu med de metafysiska frågorna
samt har i läran och berättelserna om den evige Buddha
och de otaliga, blifvande eller fulländade buddha'erna
skaffat sig motsvarighet såväl till den idealistiska
och panteistiska bramanska spekulationens väsensenhet
som till folkreligionens gudagestalter. Men den äkta
buddismen är en frälsningslära utan gudsbegrepp.

Äfven den äkta buddismen har en filosofisk
grundåsikt. Men denna världsåskådning utesluter hvarje
förblifvande väsen. Det finnes bakom mångfalden i
världen ingen evig enhet, ingen världssjäl. Det finnes
bakom människans lifsyttringar intet förblifvande
subjekt, ingen själ. I hvarje ögonblick är människan
en annan, en ny sammanfattning af sinnestillstånd
och bestämningar. Men de betingas nödvändigt af det
föregående. Det finnes sammanhang i det, som sker
(i ständigt samma kretslopp), men ingen väsensenhet
bakom detsamma. Den äkta buddismens vetenskap är
psykologi.

För ernåendet af nirvâna spelade askesen, yoga, i
bramanismen en viktig roll. Legenden vet, att Buddha
väckte förargelse hos asketerna i Uruvelâ genom att,
efter vunnen erfarenhet om askesens lönlöshet för
att ernå sinnesro, taga föda till sig och lämna
späkningarna. Den häftiga själfspäkningen var
hindersam. Den väckte och underhöll den tillvarons
eld, som det gällde att släcka. Buddha befriade från
askesens onaturliga och omänskliga konster. Men hela
hans åskådning af lifvet är negativ och asketisk.

Sedan Buddha nått upplysningen, låg det närmast för
honom att genast åtnjuta nirvâna, i likgiltighet
för människorna. En version sätter frestelsen
efter bodhi och låter den bestå däri. Men Buddha
öfvervann frestelsen till egoistisk ro och gick ut att
predika. Medlidande med människorna grep honom. Det
strider mot buddismens frälsningslära och inkräktade
på Buddhas ro. Men denna lyckliga
inkonsekvens, denna fläkt af verksam människokärlek
i strid mot hela grundåskådningen får ej förgätas,
om man vill förstå Gôtama Buddhas makt.

Buddhaer och bodhisatver (Buddha-erfterföljare) i den högste
Buddhas (Amitâbhas) himmel.    Modern japansk
framställning.</img>