dessutom finnes i B. ett stort antal högre, lägre och specialskolor (däribland krigsskola, konstakademi, landtbruksinstitut och musikkonservatorium) samt en vetenskapsakademi. Konung Karl donerade vid sitt regeringsjubileum 1891 "Fundatsianea Carol I" (bibliotek jämte stipendiestiftelse för studenter). Bland de många sjukhusen och dylika inrättningar kunna nämnas Helena-asylen samt Brancovanu- och Coltsa-hospitalen, det sistnämnda fordom bekant för sitt torn, som påstods vara uppfördt af Karl XII:s krigare efter vistelsen i Bender, men som nedrefs mot slutet af 1800-talet. B. omnämnes från 1300-talet och användes från slutet af samma århundrade jämte Tirgoviste som de valakiske furstarnas residens; definitivt och ensamt blef B. detta först i senare hälften af 1600-talet eller början af 1700-talet. I sydöstra Europas krigshistoria har det ej intagit någon framskjuten plats, utan i allmänhet utan större motstånd delat det öfriga Valakiets öden. Under 1700-talet och början af 1800-talet led det upprepade gånger af pest, jordbäfningar (starkast 1793 och 1802) och vådeld. Under 1800-talet har det gått mycket framåt, i synnerhet sedan det efter Moldaus och Valakiets förening från år 1862 blifvit Rumäniens hufvudstad och detta land 1878 vunnit fullt oberoende. - I B. hafva afslutits två freder. Genom freden i B. 28 maj 1812 mellan Ryssland och Turkiet måste sistnämnda makt afträda Bessarabien samt Moldau intill Pruth och Donau och bevilja serberna vissa rättigheter. 3 mars 1886 slöts i B. fred mellan Serbien och Bulgarien, utan förändring i de båda staternas gränser och inbördes ställning. H. B-n. B. befästes 1885-96 enligt Brialmonts förslag med 18 fort och lika många mellanverk, hvilka fingo en rik utrustning af pansarkupoler: 248 för artilleripjäser och 54 för observation. Forten ligga blott 6-9 km. från staden, men i följd af dennas stora utsträckning är gördeln ej mindre' än 75 km. lång. Den likaledes af Brialmont föreslagna polygonala enceinten har hittills ej utförts. L. W:son M.

</img>
Bukarest-ringen, en ryktbar, stor, gyllene 
halsring, som tillsammans med några andra guldsaker 1837
blef funnen vid byn Petroasa i Valakiet och
därför äfven kallas Petroasa-fyndet. Dess gotiska
runinskrift, gutaniowihailag, betyder sannolikt:
"den gotiska tempelskatten, helig". Ringen finnes
afbildad i guldtryck i G. Stephens "The old-northern
runic monuments of Scandinavia and England" och i
Hennings "Die deutschen runendenkmäler". Nu återstår
blott ett fragment med inskriften, sedan ringen
två gånger bortstulits från museet i Bukarest. Jfr
Charnay-spännet.                           B-e.

Bukbråck.  Se  Bråck 2.

Bukefala, lat. Bucephala, fordom stad i Indien,
vid floden Hydaspes, anlagd af Alexander den store
efter segern öfver Poros 326 f. Kr. på den plats,
där han öfvergått den starkt uppsvällda floden,
och uppkallad efter Alexanders vid flodöfvergången
eller under slaget till följd af ålderdomssvaghet
dödade stridshäst Bukefalos. Staden torde ha legat
på högra stranden af den flod, som nu kallas Jhelam,
där ruinerna af fästet Darapur och den 1832 anlagda
platsen Jhelavar ligga. Några arkeologer förlägga
B. till det nuv. Jalalpur, 10 eng. mil längre
i sydväst.

Bukefalos (grek., af bus, oxe, och kefale, hufvud:
"den med oxhufvud försedde"), lat. Bucephalus,
Alexander den stores lifhäst; fig., ståtlig springare.

Bukejevska  horden.   Se Kirgiser.

Bukett, blomsterkvast. - Den motsvarande franska
formen, bouquet [boka], förekommer äfven i betydelse
af "blomma", egendomlig doft på ädla viner o. d.

Bukfeniga, zool.   Se Abdominales.

Bukfenor.  Se Fenor.

Bukfotingar, Gastropoda, zool.   Se Blötdjur.

Bukgårding, sjöv.   Se Gårding.

Bukhara.   Se Buchara.

Bukhinna,   anat.   Se  Bukhåla.

Bukhinneinflammation, Peritonit, förr
äfven kallad Maginflammation (lat. peritonltis, af
peritoneum, bukhinnan; se Bukhåla) är en inflammation
i den serösa hinna, som bekläder bukhålans insida
jämte ytan af däri inneslutna organ, såsom magsäck,
tarmar, lefver, mjälte m. fl. Inflammationsprocessen
kan vara utbredd öfver hela denna vidsträckta hinna
(allmän l. diffus peritonit) eller inskränkt
till enskilda delar af densamma (cirkumskript
peritonit), och den får i sistnämnda fall olika namn i
olika regioner såsom perihepatit, vid inflammation af
lefverns serösa hinna, perityflit, på blindtarmen,
perimetrit, på lif modern, o. s. v. Peritoniten
är vanligen sekundär, d. v. s. uppkommen genom
retning från ett underliggande sjukt organ, såsom vid
magkräfta, magsår, tarmsår, inflammationer i lifmoder,
äggstockar, blåsa, njurar, lefver och mjälte samt
lefverkräfta, lefversyfilis m. m. Slutligen uppträder
peritoniten såsom metastatisk vid barnsänsrsfeber,
pyemi, akuta infektionssjukdomar m. m. Till förloppet
är peritoniten antingen akut eller kronisk. I den
akuta och allmänna peritoniten utvecklas vanligen
ett rikligt seröst, fibrinöst och ofta slutligen
varblandadt exsudat, som fyller större eller mindre
del af bukhålan och sedan kan resorberas eller medföra
sammanväxningar emellan bukens organ eller kvarlämnat
varhärdar, hvilka ofta förorsaka farliga genombrott
i närliggande organ. Den kroniska peritoniten är
vanligen inskränkt, afsätter mindre exsudat och består
mera i en bindväfsbildning, som sammanlöder