motliggande organ. Den akuta allmänna peritoniten gifver sig tillkänna genom frossbrytningar, intensiv smärta och ömhet i buken, stark feber, kräkningar, spänd buk, förstoppning, oro, sömnlöshet och sedan ofta tecken till utgjutning i bukhålan. Hastigt dödande är den peritonit, som uppkommer genom perforation af bukhinnan genom något sår i underliggande organ: magsår, tarmsår eller dylikt (perforationsperitonit). Genom tuberkler i tarmar och tarmkäx uppstår hos barn den s. k. tuberkulösa peritoniten. De viktigaste botemedlen mot peritonit äro stillaliggande, kalla omslag och opiat. F. B.* Bukhjärna (lat. cerebrum abdominale), anat., den grupp (fläta) af stora sympatiska nerver och ganglier, som är belägen kring öfre delen af stora bukpulsådern och afgifver med blodkärlen sympatiska o. a. nerver till alla bukens inälfvor. Detta namn har flätan fått med anledning af sitt centrala läge och sin stora betydelse för bukorganen. Den kallas äfven, och vanligare, plexus coeliacus. G. v. D.* Bukhåla, anat., det rum, som inneslutes af bukväggarna. Dessa utgöras baktill af de fem ländkotorna, hvilka med kringliggande muskulatur bilda en vall, som höjer sig in i hålan; åt sidorna och framtill af de fyra paren stora platta bukmuskler och deras aponeuroser samt några mindre muskler; upptill af mellangärdet. Nedtill öfvergår bukhålan i bäckenets hålor. Hela dess insida beklädes af en bindväfsmembran med endotelbeläggning: bukhinnan (peritoneum), hvilken äfven betäcker de i hålan inneslutna inälfvorna. De båda, i hvarandra fortsatta bladen af bukhinnan - det som kläder väggen och det som omgifver inälfvorna - ligga tätt intill och glida mot hvarandra vid rörelse, det senare dock endast i den utsträckning, som med gifves af inälfvornas fäste vid väggarna. Bukhålans vidd och form växla vid andningen, till följd af inälfvornas större eller mindre svallning eller fyllning, af väggarnas spänning eller slappning m. m. Bukhinnans mot hvarandra liggande blad äro städse fuktiga af en ringa mängd klibbig vätska. Uppträder vätska i större mängd än vanligt, säges bukvattusot vara för handen. G. v. D.* Bukken, ö och hamn i Söndre Bergenhus amt i Norge, tre sjömil söder om Bergen. Nederländska och nordtyska sjömän kallade den vanligen Buck van Raa, i motsats till Buck van See, ön Bukn i Buknfjorden. Y. N. Bukkirurgi omfattar de åtgärder, genom hvilka sjukliga förändringar inom eller intill bukhålan behandlas operativt. Dessa förändringar kunna vara begränsade, d. v. s. intaga endast en del af bukhålan, eller allmänna, d. v. s. intressera hela bukhålan. För kirurgiskt ingripande är förstnämnda slag mest egnadt. En kula, som gått in i bukhålan och skadat tarmar eller lefver, och en trädgren, som rispat upp bukväggen och lämnat en sticka kvar inne i bukhålan, påkalla ett vidgande af den väg, som banats, för att man skall kunna taga ut den främmande kroppen och sy ihop de sönderslitningar, som den åstadkommit. Stundom kan det bli nödvändigt att efter en hästspark, efter ett fall med direkt stöt på buken o. s. v. öppna bukhålan för att stilla en där pågående blödning och oskadliggöra de förändringar, som innehållet lidit. Ett hudbeklädt framfall af något bukorgan eller del af bukorgan genom en öppning i bukväggen kallas bråck. Genom kirurgisk behandling kan ett sådant bringas att försvinna. Då sår finnas i magsäcken eller i tarmarna, kan bristning uppstå, så att mag- eller tarminnehåll tränger ut i bukhålan ("peritonealhålan"). Det gäller då att fortast möjligt igenkänna detta, öppna bukhålan, sy tillsamman sårets omgifning och aflägsna de utträngda ämnena. En inflammation i blindtarmsbihanget kan endels genom retning på omgifvande delar och endels genom sårnad (bristning) framkalla lifsfarliga åkommor, som kräfva kirurgisk hjälp. En förträngning af tarmen med hinder för innehållets och gasers genomsläppande åstadkommer tarmvred. Vare sig denna förträngning uppstår genom förhållanden utanför tarmen eller genom sjukliga störingar i densamma eller genom hopande och förändring af tarminnehållet, tillhör det bukkirurgien att genom orsakens aflägsnande eller kringgående upphäfva följden, d. v. s. tarmtillsnörningen. Svulster, som uppstå inom bukhålan, böra aflägsnas; de bli fördärfliga såväl genom tillväxt som genom inverkan på omgifvande delar. Om svulsten icke kan borttagas, på grund af läge och utbredning, bör i hvarje fall dess skadliga inverkan om möjligt motarbetas genom därför egnade kirurgiska åtgärder. Äfven vissa sjukdomar i lefvern utgöra föremål för kirurgiskt ingripande: en böld öppnas och tömmes utåt, stenar i gallblåsan eller gallvägarna uttagas, vid fullständig tillsnörning af den gemensamma gallgången kan en ny förbindelse anläggas mellan denna och tarmen. Äfven vissa sjukdomar i mjälten räknas till området för bukkirurgien. Då hela bukhålan är intresserad i den sjukliga förändringen, finner man merendels en ansamling af blod, vatten (serum) eller var. Ett öppnande af bukhålan och ett uttömmande af ansamlingen kunna visserligen lindra plågor och understödja själf läkning, men bli ett ofullständigt ingrepp, så länge som orsaken till förändringen icke påverkas eller aflägsnas. Intill bukhålan belägna organ, såsom njurarna, urinblåsan, ryggkotorna och bäckenbenen, kunna vara utgångspunkten för sjukliga förändringar, som småningom nå bukhålan och därigenom föranleda ett ingrepp, riktadt mot denna senare. De åtgärder, som kunna ifrågakomma, växla alltefter orsakerna till ingreppet. På enklaste sätt öppnas bukhålan genom ett bukstick (en punktion). En hålnål (ett tillspetsadt rör) instickes genom bukväggen, nedanför och vid sidan om nafveln. Genom nålen utrinner eller kan utsugas i bukhålan ansamlad vätska eller gas. Buksnitt är ett konstenligt öppnande af bukhålan. Snittet göres merendels i kroppens längdriktning och i medellinjen; vid sjukliga förändringar i öfre delen lägges det vanligen ofvanför nafveln; vid sjukliga förändringar i nedre delen lägges det nedanför densamma. Snittet bör göras så stort, att ett par fingrar, helst hela handen, kan införas. Vid behof bör det vidgas så, att det sjuka stället blir synligt och åtkomligt. J. Å. Buklänga, sjöv. Se Buk. Bukmuskler, anat. Se Bål. Bukmärg. Se Leddjur. Bukn, ö. Se Buknfjorden. Buknfjorden (fnod. Bóknarfjörðr), en vik på Norges västkust. Den har en ansenlig bredd, synnerligast mellan Tungenes vid Stavanger och Karmön på Nordsiden. Längre in delar den sig i en mängd vidt förgrenade armar (Skjoldsfjord,