hvilka några samlats i bokform under titlarna Breve fra en ældre herre (1900) och Fra Alperne og Provence (1901). 6. Edvard Hagerup B., jurist, f. 23 jan. 1855 i Bergen, blef student 1872 och juridisk kandidat 1876, arbetade en tid på advokatkontor och anställdes 1879 i inrikesdepartementet, hvarifrån han följande år öfvergick till finansdepartementet. Där avancerade han 1888 till expeditionssekreterare, men flyttades 1893 till höjesteret, där han 1895 blef fast e. o. assessor. B. har vid flera tillfällen vistats utomlands för att studera finansvetenskap och statsförvaltning samt deltagit i många kommittéer, tillsatta för utredande af finansiella och fiskal-frågor. I fack- och dagspressen har han skrifvit afhandlingar och inlägg i dryftandet af landets finansiella ställning. Han har ärft släktens musikaliska och konstnärliga begåfning samt skref 1897 operatexten till "Kosakkerne" (musiken af Catharinus Elling). I stortinget har B. sedan 1903 representerat Akershus amt och var ordförande i budgetkommittén, tills han 11 mars 1905 inträdde i ministären Michelsen-Lövland, som 7 juni 1905 af stortinget förklarades för provisorisk regering. 7. Schak August Steenberg B., den föregåendes broder, arkitekt, f. 10 maj 1858 nära Bergen, studerade 1875--79 vid polyteknikum i Zürich och bosatte sig sedan i Bergen, där han har uppfört några af stadens vackraste byggnader, bl. a. sjömanshemmet och skepparföreningens hus. 8. Henrik B., arkitekt, son till B. 2, f. 28 mars 1863 i Kristiania, studerade 1884--88 vid högskolan i Charlottenburg och slog sig sedan ned i Kristiania. Ett antal monumentala byggnader har af honom uppförts i Kristiania: Pauluskirken, Mogens Thorsens stiftelse, Nationalt eatret, Historisk museum och Regjeringsbygningen. Han har äfven uppfört landskyrkor, af hvilka särskildt må nämnas Aamot i Österdalen och Nore i Numedal. B. utställde äfven vackra möbler på Stockholmsutställningen 1897. 9. Anders Henrik B., son till B. 4, elektrotekniker, f. 25 jan. 1875 i Minneapolis, genomgick tekniska skolan i Kristiania och studerade 1897--98 elektroteknik vid tekniska högskolan i Hannover. Under sin studietid därstädes uppfann han en metod för afsändandet af gnisttelegram, hvilken han under senare år utbildat. Medan de flesta andra afsändningsmetoder hvila på elektriska resonansverkningar, grundar sig den af B. uppfunna på en mekanisk process. B. har i "The electrician" redogjort för sitt system och de praktiska försöken. B. Tönsbergsläkten. Jakob Breda B., norsk författare, f. 28 mars 1853, prästson från Rendalen i Nordre Österdalen, blef 1876 teol. kandidat. Efter att först ha öfvat lärarverksamhet, öfvergick han till journalistiken och grundlade 1878 den dagliga tidningen "Dagen" (senare kallad "Nationaltidende"). Efter att ha lämnat denna tidnings redaktion, öfvertog han den illustrerade veckotidningen "Folkebladet", hvars spridning han i hög grad ökade, särskildt genom publicerandet af Överlands illustrerade norska historia. Efter att ha utgifvit "Morgendæmring", en samling på vers och prosa af skilda författare, inträdde B. 1889 på författarbanan med skådespelet Uden ansvar, som året efter följdes af lustspelet Alvorsmænd. Därpå offentliggjorde han en hel mängd folklifsskildringar från Österdalen, genom hvilka han försäkrat sig om ett namn i litteraturen: Skisser (1891), Eventyr og historier (1892), Fra skog og fjeld (1894), Mellem fjeldene (1895) och Folk fra Dalen (1897). Dessa bilder från lifvet i Österdalen utmärkas af en klangfull stil, djup sympati och en slående sanning, som gifver dem ett högt kulturhistoriskt värde. Från hembygdsskildringarna vände sig B. till den nationellt historiska dikten och utgaf den stort anlagda diktcykeln Af Norges frihedssaga (I, 1897) och en serie historiska romaner: Bondeopröret, Dyveke i Norge, Dyveke i Danmark, Kong Kristjern Tyran, Fra fru Ingers tid och Jomfruerne paa Östraat, samtliga utkomna 1900--04. Till denna del af hans alstring hör äfven det stora, präktigt utstyrda folkskådespelet Tordenskjold (1901). Bland hans senaste arbeten äro äfven två samlingar Ungdomsfortællinger (1896 och 1903) samt den gripande släkthistorien Fonnaasfolket (1902; "Fonnåsfolket", s. å.). O. A. ö. Bulla (lat.), dermat. Se Blåsa 3 och Vesikel. Bulla (lat.), betecknade i den klassiska forntiden runda och kupiga prydnader, i synnerhet ett slags medaljonger, som begagnades af etruskerna och äfven af romarna. Sedermera nyttjades ordet om den runda metallkapsel, som omslöt de bysantinske kejsarnas äfvensom flera höga statsämbetsmäns och de romerske påfvarnas sigill. Därefter kom det att beteckna själfva sigillet och slutligen en kejserlig (t. ex. Karl IV:s "gyllene bulla") eller påflig skrifvelse, under hvilken ett sådant sigill hängde (se plansch). Det påfliga sigillet var fordom en rund blyskifva, som på den ena sidan hade bröstbilder af apostlarna Petrus och Paulus, å den andra påfvens namn. Ända från 1500-talet hafva apostlabilderna ersatts af påfvens familjevapen. På de s. k. "halfva bullorna" (bullæ dimidiæ l. blancæ l. defectivæ), de bullor, som utfärdas af en påfve under tiden mellan valet och invigningen, är vapensidan tom. Ett med bulla besegladt påfvebref är skrifvet på pergament och med gotiska bokstäfver samt affattadt på latin, såvida det ej är ställdt till de unerade grekerna. Det begynner med påfvens namn och orden episcopus, servus servorum dei (biskop, Guds tjänares tjänare), hvarefter följer ett hälsningsformulär. Bullorna pläga benämnas och citeras efter inledningsorden i själfva skrifvelsen. Om bullan innehöll en nådebevisning, hängdes blysigillet i trådar af rödt och gult silke; innehöll den däremot en dom, hängdes det i grå hampa. De ryktbaraste bullorna äro: Clericis laicos (1296), Unam sanctam (1302) -- bägge utfärdade af Bonifacius VIII mot Filip den sköne i Frankrike --, kättarbullan In coena Domini (1362), en bannlysning öfver alla icke-katoliker, utfärdad af Urban V, Exsurge, Domine (1520), af Leo X mot Luther, som uppbrände densamma, Unigenitus (1713), mot den franska kvietismen, Dominus ac redemptor noster (1773), om jesuitordens upphäfvande, Sollicitudo omnium (1814), om densammas återställande, samt Ineffabilis (1854), som innehåller dogmen om jungfru Marias obefläckade aflelse, och Pastor æternus (1870), om påfvens ofelbarhet, hvilka bägge utfärdades af Pius IX. -- En kortare och mindre viktig påflig skrifvelse kallades under medeltiden breve, med hvilket namn under den nyare tiden betecknas mindre viktiga påfvebref, skrifna