till naturskildrande och didaktiska dikter, öfver tröndersläkten finns en stamtafla, utg. 1886 af N. R. Bull. O. A. Ö. A. Tröndersläkten.

</img>
1. Ole Bornemann B.,
violinist, f. 5 febr. 1810 i Bergen, d. 17 aug. 1880
på Lysöen vid denna stad, hade under ynglingaåren
en god violinlärare i svensken Lundholm (elev af
Baillot), blef 1828 student och anställdes s. å. som
orkesteranförare vid Kristiana teater. För sin
utbildning uppsökte han Ludwig Spohr i Kassel,
och 1830 började han sitt offentliga artistlif. På
sina konstresor besökte han tre världsdelar, Europa,
Afrika och Amerika. I Paris blef han bestulen på alla
sina egodelar, förtjänte en större summa på spel,
fick en Guarneri-violin till skänks, omhuldades en tid
moderligt af en fru Villeminot, med hvars sondotter
han senare gifte sig, och uppträdde 1833 med en
framgång, som täfiade med Paganinis. 1848 grundade
han i Bergen på egen bekostnad en nationalteater,
öppnad 1850. I Amerika (1852-57) förlorade han en
hel förmögenhet på ett misslyckadt skandinaviskt
koloniseringsförsök. I Sverige konserterade han 1838,
1843, 1860, 1862 och 1875. Ännu under sina sista år
delade han sin tid mellan vidsträckta konstresor
- mindre rika på triumfer än förut - och lugnt
otium på sin furstligt inredda villa i närheten af
Bergen. Vid sin begrafning firades han med stora
högtidligheter som den egentlige grundläggaren af
Norges både nationalteater och nationella tonkonst
samt jämfördes inom sitt område med Wergeland inom
poesien. Om hans sagolika konstnärsbana har uppstått
en hel litteratur, hvars märkligaste alster äro "Ole
Bulls breve i uddrag", utgifna af hans son Alexander
B., med lefnadsteckning af Jonas Lie (1881), samt en
på bergensisk dialekt skrifven biografi af Oddmund Vik
(1890). B. kallades Nordens Paganini och bildade sig
helt och hållet efter den italienske virtuosen. Han
använde ock samma konstgrepp som denne, men dessutom
fyrstämmigt spel, hvilket möjliggjordes därigenom
att han skar stallet på sitt instrument rätlinigt,
så att de mellersta strängarna lågo i samma plan
som de yttersta, hvarigenom emellertid de förra
endast i inskränkt mån kunde begagnas. För bisarr
att kunna främja violinspelets organiska utveckling,
var han å andra sidan för genialisk för att icke
gripa och blända. Bland hans kompositioner äro
särskildt de af större värde, i hvilka han anslår
den norska folktonen samt låter en frisk naturalism
göra sig gällande, framför allt Et säterbesög med den
härliga melodien till Jörgen Moes poem "Säterjentens
söndag". I öfrigt spelade han mest en konsert i A-dur,
Polacca guerriera, Siciliano, Adagio religioso samt
En moders bön.                         A. L.

2. Georg Andreas B., den föregåendes broder, arkitekt,
f. 26 mars 1829 i Bergen, studerade 1846-50 vid
polytekniska skolan i Hannover, 1855-56 i Berlin,
blef 1858 byggnadsingenjör och 1865
stadskonduktör i Kristiania samt tog afsked
1903. B. har i Kristiania uppfört flera kyrkor
(Johanneskirken och Jakobskirken), järnvägsstation,
kemiskt laboratorium, ångkök samt andra offentliga
och privata byggnader, lämnat ritningar till
och uppfört stationshus vid statens järnvägar
samt enligt uppdrag af "Föreningen til norske
fortidsmindesmerkers bevaring" undersökt och
aftecknat märkliga gamla byggnader. Särskildt har
han ordnat material för framställningen af de norska
stafkyrkorna.

3.    Nils Rosing B.,  statistiker och
personhistoriker, f.   11 juli 1838 i Bergen,
blef juridisk kandidat 1861 och anställdes 1863 i
inrikesdepartementet.   Han skötte en med anledning af
folkräkningen 1875 upprättad tillfällig byrå, ingick
1878 som sekreterare i statistiska centralbyrån
och blef 1889 byråchef för dennas afdelning B
(befolkningsstatistik, kommunal- och valstatistik,
topografisk statistik).    Sedan   1873  redigerar  B.
"Norges. statskalender",  som  sedan   1877  utgifves
på  offentligt uppdrag.   B.  har vidare  (1886)
utgifvit en stamtafla öfver sin släkt och anonymt
medarbetat i dagspressen.

4.    Ole Bornemann B., norsk läkare, f. 31 aug.
1842 i Arendal, tog 1869 medicinsk ämbetsexamen.
Redan under sin studietid valde han oftalmologien
till specialitet och reste 1871 till Bergen för
att studera ögonsjukdomar hos spetälska. Följande
år studerade han oftalmiatrik vid Moorfields
sjukhus och Oxfords universitet.   Han var
1873-76 praktiserande läkare i Minneapolis, men
återvände till Norge, var 1878-81 reservläkare
vid rikssjukhusets afdelning för hudsjuka och blef
1881 med.  doktor på en afhandling om De paa lues
beroende pathologiske forandringer af øienbunden.
1882-85 var han universitetsstipendiat i oftalmologi.
Af hans omkr. 40 böcker och afhandlingar äro följande
mest kända: The leprous diseases of the eye (1873,
i förening med G. A. Hansen), Menières sygdom
(1877). Chromatoptometriske tabeller (1882), The
ophtalmoscope and  lues   (1884),   Tunghörte,   döve
og   aandssvage (1887), Perimetrie (1895, belönad med
kronprinsens medalj) och Ueber die krankheiten der
retinalgefässe (1903).   Originalteckningarna till
dessa arbeten, en samling af 372 akvareller, som
öfverallt väckt den största beundran, har B. skänkt
till universitetet i Cambridge.

5.    Edvard Isak Hambro B., läkare,  f. 30 juni
1845 i Bergen, sedan 1870 praktiserande läkare i
Kristiania,  var på  1880-talet öfverläkare vid   den
ena  af  rikshospitalets  medicinska  afdelningar.
1875 blef han med. doktor efter att hafva försvarat
afh. Kliniske studier over kronisk morbus Brightii.
Såväl 1879 som 1880 afslog han kallelse till Uppsala
som professor i klinisk medicin.   Trots sin stora
praktik har han funnit tid  att bearbeta sina
iakttagelser i en rad högt ansedda vetenskapliga
afhandlingar  (i  norska,  danska och tyska
facktidskrifter)  och  äfven utgifvit ett  antal
böcker,  dels strängt vetenskapliga,  dels mera
populära.   Bland de förstnämnda äro En fremstilling
af hovedtrækkene i  de   brightske  sygdommes
behandling   (1883)   och Om vore födemidler og
vor levemaade i deres forhold til ernærings- og
fordöielsesforstyrrelser (1886), bland de sistnämnda
Om kvindens helbred (1886) och Om hysteri (1889).
Intryck från sina resor har B. återgifvit   i
korrespondanser   till   "Morgenbladet",   af