kallades 1885 till professor i fysiologisk kemi i Basel.
Han har utgifvit en mängd smärre afhandlingar
äfvensom en berömd
Lehrbuch der physiologischen und
pathologischen chemie (1887; flera uppl.; utvidgad
under titeln
Lehrbuch der physiologie des menschen,
2 bd, 1901). Därjämte har han uppträdt som en
energisk kämpe mot sprithaltiga drycker, och hans
skrift
Die alkoholfrage (1887; flera uppl.; "Alkoholfrågan",
1889; flera uppl.) har vunnit en mycket
stor spridning.
R. T-dt.
Bungencrona,
Karl Gustaf, riddarhussekreterare,
f. 30 juni 1747 i Stockholm, d. där 19 febr.
1795, var son till kommerserådet Karl Gustaf Bunge,
som 1720 adlades under namnet B. Efter afslutade
studier i Uppsala inträdde han 1764 i kanslikollegium
och blef 1769 ordinarie kanslijunkare. Sedan
han undanbedt sig vissa tillbjudna platser såväl vid
hofvet, där han likväl en tid varit anställd, som i
statsförvaltningen, valdes han 6 nov. 1784 till
riddarhussekreterare. På denna post verkade han med
nit och intresse och räknades af Gustaf III för en af
de motståndare, som konungen såg sig nödsakad att
för några dagar låta arrestera vid riksdagen
1789. Han afböjde 1792 en utnämning till
kansliråd. B. testamenterade sin ganska ansenliga
förmögenhet till pensioner för behöfvande änkor
efter adelsmän.
Bungener [böjnär],
Louis Félix, reformert
teologisk skriftställare, f. 1814 i Marseille, af
tyska föräldrar, d. 1874, studerade 1832-38
teologi i Genève och blef 1840, sedan infödingsrätt
vägrats honom i både Frankrike och Tyskland,
naturaliserad schweizare. 1843 kallades han till
direktor vid gymnasiet i Genève, hvilken plats dock
året efter revolutionen 1847 fråntogs honom af
den radikala regeringen. Han lefde sedan
hufvudsakligen på sitt skriftställarskap och utvecklade tillika
en omfattande verksamhet för att hejda den
framträngande ultramontanismen. Sitt stora rykte
grundade B. härunder genom en rad af arbeten, hvilka,
under romanens form, förhärligade protestantismen
och hafva blifvit öfversatta på nästan alla europeiska
språk. De förnämsta af dessa arbeten äro:
Histoire
du concile de Trente (1846, 2:a uppl. 1854),
Trois
sermons sous Louis XV (1849, 6:e uppl. 1902;
"Kyrka, hof och samhälle under Ludvig XV",
1874),
Voltaire et son temps (1851),
Julien ou la
fin d'un siècle (1854; "Julien eller slutet af ett
sekel", 1875-76),
Christ et le siècle (1856) och
Saint Paul; sa vie, son œuvre et ses épitres (1867;
"Paulus, hans lif, verk och bref", 1868). De franske
protestanterna ha i honom velat se en af den
franska litteraturens märkesmän. B:s sista arbete
var
Rome et le vrai. Études sur la littérature
calholique contemporaine (1873). (Hj. H-t.)
Bungert,
August, tysk tonsättare, f. 1846 i
Mülheim, elev af Kufferath, Mathias och Kiel, blef
1869 musikdirektör i Kreuznach, lefde sedan i Karlsruhe,
Berlin och Italien, där hans pianokvartett 1878
prisbelöntes vid en af florentinerkvartetten utlyst
täflan. Han har komponerat pianostycken, sånger,
manskvartetter, uvertyren
Tasso, Hohes lied der
liebe med orkester, en symfonisk dikt, en komisk
opera samt en stor musikdramatisk tetralogi,
Homerische welt, hvars fyra delar (
Kirke,
Nausikaa,
Odysseus' heimkehr och
Odysseus' tod) uppfördes i
Dresden 1896-1903 och i början väckte sådan
framgång hos hans beundrare, att dessa voro
betänkta på att enkom för hans räkning bygga en ny
teater à la Baireuth, under det andra tillskrefvo
framgången uteslutande det populära ämnet samt en
viss savoir faire i dess effektfulla användning.
Småningom har den senare åsikten behållit öfverhanden.
B:s musik till Goethes "Faust" gjorde lycka
i Düsseldorf 1903.
A. L.
</img>
Bunias orientalis, Ryssgubbe, bot., af fam.
Cruciferæ, en högväxt, rikblommande ört med
tämligen stora, gula blommor och snedt äggformiga
skidor. Genom sina ofta meterlånga, grofva rötter
är ryssgubben ett af våra besvärligaste
åkerogräs, äfven bekant under namnen långrofva,
hundrättika och ryssrofva. Från sitt
hemland, det östra Europa, lär den först i slutet
af 1700-talet hafva inkommit till Sverige, men är
redan allmän i de flesta trakter af de södra och
mellersta landskapen.
S. A.*
Bunin, Ivan Aleksejevitj, rysk poet, f.
23 okt. 1870 i Voronezj. Hans dikter, som efter
1887 blefvo synliga i olika tidskrifter, äro
hufvudsakligen egnade åt naturen och dess stämningar, och
hans skisser behandla enkla motiv, hemlängtan, skilsmässa
från födelsebygden och liknande elegisk-idylliska
ämnen.
A-d J.
Bunin-shima [-sjima]. Se Bonin-öarna.
Bunium L., bot., växtsläkte af fam.
Umbelliferæ. Roten är knöllik och hos några arter ätlig;
under namn af jordkastanje fortäres roten af
B. Bulbocastanum L. rostad eller stekt. G. L-m.
Bunkeflo, socken i Malmöhus län, Oxie härad.
1,698 har. 1,541 inv. (1904). B. bildar med
Hyllie och Limhamns kapellförsamling ett regalt
pastorat i Lunds stift, Oxie kontrakt.
