af hvilka endast tre äro af B. själf, må särskildt nämnas den berömda Moses-statyn. Till monumentet lär enligt den ursprungliga planen hafva hört äfven de båda Slafvarna i Louvre, af hvilka den ene ej är fullt färdig. 1516-20 vistades B. för det mesta i Carrara och Soruvezza för att låta bryta marmor till S. Lorenzos fasad i Florens (aldrig utförd), på hvilken han fått beställning af Leo X. Under ett kortare besök i Rom utförde han för S:ta Maria sopra Minerva en Kristus-staty, som fullbordades af en annan konstnär och uppsattes 1521. När 1527 års oroligheter inträffade, hade han i flera år varit sysselsatt med arbeten för S. Lorenzo, för hvilken kyrka han byggde Medicéernas grafkapell (den s. k. "Sagrestia nuova") och bredvid den det s. k. Laurentianska biblioteket.

Moses-statyn.</img>

Under Florens' belägring
utnämndes han 1529 till generalkommissarie vid
fästningsverken, hvilka han iståndsatte på ett sådant
sätt, att de i en senare tid kunde blifva föremål
för en Vaubans studier och beundran. Till följd af
misstankar mot högste militärbefälhafvaren lämnade han
emellertid staden midt under kriget samt uppehöll sig
någon tid i Ferrara och Venezia. Mot slutet af 1529
återkom han till Florens och dömdes då till böter samt
uteslutning ur det stora rådet på 3 år. Från denna
tid förskrifva sig t. ex. en Brutus-byst (Florens)
och en temperamålning, Leda, hvilken af några forskare
igenkännes i en påmålad bild i nationalgalleriet i
London. I aug. 1530 kapitulerade staden till följd af
hungersnöd, tvedräkt och förräderi. B. förklarades
för rebell, men benådades af påfven, Klemens VII,
på villkor att han skulle fullborda de 1520 för
mediceiska grafkapellet beställda gravvårdarna öfver
Giuliano 
(hertig af Nemours) och Lorenzo (hertig af
Urbino). Arbetet på dessa härliga konstverk
afbröts flera gånger och upphörde 1536 utan att
hafva blifvit afslutadt. De båda hertigarna äro
framställda sittande, och deras sarkofager prydas
af hvar sitt par allegoriska figurer, af hvilka de,
som finnas på Giulianos vård, anses betyda "Dagen
och natten" och de på Lorenzos (hvars staty blifvit
kallad "il pensiero", tanken, eller "il pensieroso",
den tankfulle) "Gryningen och skymningen". Till
denna period hör äfven en skön, fastän ofullbordad,
Apollonstaty i Florens.

1532 begaf sig B. åter till Rom, hvarest han 1535 på
hufvudväggen i Sixtinska kapellet började måla den af
Pius III beställda Yttersta domen. Denna kolossala
freskomålning (se plansch), fullbordad 1541, har
blifvit öfvermåttan både prisad och tadlad - det
senare bl. a. för de många nakna, figurerna. (Tvenne
påfvar, näml. Paul IV, som redan under B:s lifstid en
gång t. o. m. gaf befallning om målningens förstöring,
och Klemens XIII, förmåddes af skrupler och fanatism
att låta måla kläder på de mera i ögonen fallande
figurernas kroppar.) 1549 fullbordade den åldrige
mästaren freskerna Petrus' korsfästelse och Paulus'
omvändelse i Paul III:s kapell i Vatikanen. -
Under den sista tredjedelen af sin långa lefnad var
han företrädesvis sysselsatt med arkitektoniska
arbeten. Sådana hade, som förut redan nämnts, i
Florens tagit honom i anspråk. Om hans verksamhet
som arkitekt i Rom vittna bl. a. den efter hans
plan (1544) verkställda pittoreska anläggningen
af Kapitolium och tillgränsande byggnader, öfre
våningen samt gesimsen på Pal. Farnese 1547),
planen till Porta pia (1559; från detta år äro äfven
projekterna till kyrkan S. Giovanni de' fiorentini i
Rom, aldrig utförd) samt kyrkan S. Maria degli angeli
(1560). Sin förnämsta arkitektoniska verksamhet egnade
han emellertid Peterskyrkan, hvars öfverbyggmästare
han blef efter Antonio da Sangallos död, 1546. Denna
kyrkas hela inre system härstammar från B., och dess
märkligaste detalj, den mäktiga kupolen, ett af
byggnadskonstens under, utfördes efter hans död i
enlighet med hans planritningar och modeller. Hans
sista plastiska verk var den Pietà, som nu står
ofullbordad bakom högaltaret i Florens' domkyrka
och som han ursprungligen hade bestämt för sin egen
graf. Handteckningar af B. finnas till stort antal i
museerna i London, Paris och Wien samt i Uffizierna
i Florens, och på sistnämnda ställe har man på de
senaste åren upptäckt ytterligare 60 originalstudier
till hans berömdaste målningar och skulpturverk;
dessa handteckningar förberedas till utgifning i
Leipzig 1905. B. dog i Rom 18 febr. 1564 (enligt
florentinsk tideräkning 1563). Hans stoft flyttades
s. å. till Florens och nedsattes i kyrkan S:ta Croce,
där det ännu hvilar.

B:s verk äro uttryck af en stark ande,
som icke erkänner andra bud och lagar än
subjektivitetens. Störst var han på måleriets
område, där hans originella formbildning är
mest på sin plats. Själf ansåg han sig störst
som bildhuggare. Antiken var hans utgångspunkt
och ledning, men han skapade sig en själfständig
ideal stil, som genom hans öfvervägande pittoreska
uppfattning var motsatt antikens. Nästan alla sina
plastiska verk lämnade han i någon del ofullbordade,
hvilket ofta kom sig däraf att han