förhögg sig. Hans brinnande ifver att skänka lif åt marmorblocket gaf honom nämligen icke ro att begagna modellfigur och punktering. Äfven på arkitekturens område följde han sin egen subjektiva nyck, i stället för att iakttaga lagbunden ordning, och han förberedde så den öfverdrift och det själfsvåld, som hans efterföljare drefvo till ytterlighet. Hans ideal var det stormande och våldsamma; hans väldiga ande sönderbröt traditionens fjättrar. B. kan sägas vara den förste moderne konstnären, och ej utan skäl har han jämväl blifvit kallad den moderna konstens öde: med honom når renässansens konst sin höjdpunkt, men med honom hålla äfven manierismen och förfallet sitt intåg. Under det han högg, målade och ritade byggnadsplaner, skref han äfven sonetter och madrigaler. Hans dikter, Le rime di Michelangelo, utgifna af C. Frey, Berlin 1897, visa, att han var en framstående skald. De utgåfvos första gången 1623 i Florens. B. var en fast och godhjärtad karaktär, häftig och stolt mot de store, mild och vänlig mot de ringe. Någon kvinna tyckes han icke hafva älskat, förrän han uppnått sextiotre år, då han blef förtjust i den sköna, snillrika och dygdiga markisinnan Vittoria Colonna och vann hennes genkärlek. Han fick emellertid ej synnerligen länge njuta af det för hans själ och lynne välgörande umgänget med denna ädla väninna, ty hon afled hastigt 1547. Äldre biografer äro Vasari och Condivi; bland nyare må nämnas engelsmannen Symonds, fransmannen Ch. Clément, tyskarna H. Grimm, A. Springer (1877), Justi (1900) och H. Thode (1903-05) samt italienaren A. Gotti (1875). R-n.* 2. Filippo B., fransk revolutionsman, af samma släkt som den föregående, f. i Pisa 1761, advokat därstädes 1782, uppsatte 1787 en oppositionstidning, i hvilken han lidelsefullt tog till orda för Rousseaus meningar, och blef till följd däraf förvisad från Toscana. Han begaf sig 1789 till Corsica och 1793 till Paris, där han blef fransk medborgare och medlem af jakobinklubben. Efter Robespierres fall (1794) blef han såsom dennes intime vän häktad, men frigafs snart. Sedan grundade han panteonsklubben, hvars ändamål var att återställa konstitutionen af 1793. Han deltog 1796 i Babeufs sammansvärjning, arresterades och dömdes (maj 1797) till deportation. Han blef dock ej deporterad, men hölls länge i fängelse, först i Cherbourg, därefter på ön Oléron. Efter att hafva blifvit frigifven, bosatte han sig 1806 i Grenoble, där han 1812 försökte organisera en sammansvärjning mot kejsar Napoleon. Sedan försöket misslyckats, tog B. sin tillflykt till Genève, hvarifrån han utvisades 1815. Han begaf sig då till Bruxelles, där han lifnärde sig genom att gifva lektioner i musik. Fortfarande entusiastisk anhängare af Babeufs kommunistisk-revolutionära läror, utgaf B. 1828 i Bruxelles sin berömda Histoire de la conspiration de Babeuf. Efter julirevolutionen (1830) flyttade B. till Paris, där han lefde under det antagna namnet Rémond. Där samlade han i hemlighet kring sig en skara lärjungar, mest ur handtverkarklassen. Af dessa bildade han ett hemligt revolutionärt sällskap, de demokratiske carbonari, som utbredde sig äfven utöfver Frankrikes gränser och som förberedde revolutionen 1848. B. afled i Paris 17 sept. 1837. E. W. Buonavoglia [buånavå'lja], it., frivillig. Se Bonavoglia. Buoncompagni [buånkåmpa^ji], Carlo, italiensk statsman. Se Boncompagni di Mombello. Buoncompagno [buånkåmparnjå], Ugo. Se Gregorius XIII. Buoneonsiglio [buånkånsi'ljå], Giovanni, kallad Marescalco, italiensk målare, verksam 1497-1530, f. i Vicenza, d. i Venezia, till hvars skola han slöt sig. Till hans första tid höra temperamålningar af sträf form och hård färg, men vittnande om skicklighet i teckning, såsom en Pietà (i Vicenzas galleri). Hans senare arbeten vittna genom sin venezianska kolorit om ett fördelaktigt inflytande af Antonello da Messina och Giovanni Bellini. C. B. N. (O. G-g.) Buonfigli [buånfiOji], Benedetto, italiensk målare, f. i Perugia och verksam där 1450-96, var egentligen den förste konstnär af betydenhet inom denna märkliga skola eller den, på hvilken den mera utvecklade konsten i Italien började of va inflytande. Han studerade människokroppen efter naturen, utan att dock blifva fullt säker på formen, och sträfvade äfven att uppfylla perspektivets fordringar samt utbildade sig efter Domenico Veneziano, Piero della Francesca och Benozzo Gozzoli. 1450 var han verksam i Rom, 1454 fick han i Perugia uppdrag att pryda kapellet i Palazzo Communale med väggmålningar ur S:t Ludovicus' och S:t Herculanus' legender, men ännu 1496 voro dessa nu mycket förstörda kompositioner ej färdiga. C. R. N. (O. G-g.) Buoninsegna [buåninse'nja], italiensk målare. Se Duccio. Buonsignori [buånsinjåri], Francesco, italiensk målare, f. 1455 i Verona, d. 1519 i Mantova, står vid sidan af Liberale da Verona och målade i sin tidigare ålder i gammalveronesisk stil, torrt och hårdt i regelrätt kroppsbildning, med brunaktig färgton. Mellan 30 och 40 år gammal kallades han till Mantova till Gonzagas hof och kunde där i början ej undandraga sig inflytelse från Andrea Mantegna; men snart öfvervann han detta inflytande och vardt så ren och mjuk och varm i teckning och färg, att man tänkt på inflytelse från Francia, ja från Rafael. Från hans förra tid märkes en Madonna (i Verona, S. Paolo), från den senare och mognare Madonna med barnet (1484, i S. Fermo, Verona) samt porträtt af en rådsherre (1487, i Londons nationalgalleri). I Mantova finnes föga kvar af hans verksamhet. Från hans tredje period härstammar ett storartadt verk, Madonna med barnet i himmelsgloria, med helgon nere på jorden, måladt i Mantova 1519 för kyrkan S. Nazaro e Celso i Verona, hans sista arbete. C. R. N.* Buphaga, zool., "maskhackare", ett i södra och mellersta Afrika lefvande släkte af trastlika fåglar, med ett egendomligt lefnadssätt. De söka sin föda (insekter och dessas larver) bland håren och i huden på större däggdjur, t. ex. oxar, hästar, noshörningar, elefanter och antiloper, samt klänga därvid på dessas kropp liksom hackspettarna på träden. Den nytta de därigenom göra de nämnda däggdjuren har alstrat ett ömsesidigt vänskapsförhållande och förtroende, som ytterligare blifvit befäst genom dessa fåglars försiktighet och fruktan för