han uppöfvade den betydande smidighet, som alltsedan utmärkte honom som politiker. 1821 sändes B. som senator för New York till kongressen, återvaldes 1827, men utbytte i jan. 1829 sin plats i senaten mot guvernörsposten i staten New York, hvilken han dock innehade endast till i mars s. å., då presidenten Jackson kallade honom till sin statssekreterare. B. hade vid presidentvalet 1824 varit en af Crawfords ifrigaste anhängare och sedan verksamt bidragit att organisera det demokratiska parti, som under hans ledning med Jacksons namn segrade vid presidentvalet 1828. Det fördärfliga "spoii-systemet" vid ämbetstillsättningar genomfördes nu, visserligen emot B:s personliga böjelse, men med hans af opportunitetsskäl förestafvade samtycke. Som statssekreterare under Jackson (1829--31) innehade han en premiärministers inflytande och sträfvade efter att bli president vid nästa val. För att ej fördärfva sina utsikter därtill, nedlade han statssekreterarbefattningen och blef i stället amerikansk minister i London, men måste redan våren 1832 återvända hem, enär senaten under en tämligen sökt förevändning vägrade bekräfta hans utnämning. Det var den af Calhoun ledda sydstatsfraktionen bland demokraterna i förening med whigs under Clay och Webster, som här förenade sig mot en gemensam motståndare. B. vann emellertid genom denna förföljelse endast ökad popularitet och blef, då Jackson förmåddes att emottaga återval som president, 1832 med stor majoritet vald till vice president. Som sådan förde han vid de upprörda partistriderna under Jacksons andra presidentskap med stor takt och skicklighet ordet i senaten. 1836 valdes B. till president och hade under sin ämbetstid att möta den farliga kris, hvartill den föregående regimen och det allmänna spekulationsraseriet bragt unionens finanser (se vidare om hans presidenttid Nord-Amerikas förenta stater, historia). Hans äfven af fiender erkända stora bedrift därvidlag var inrättandet af själfständiga ränterier i de särskilda staterna, hvarigenom unionsfinanserna frigjordes från det fördärfliga sambandet med de lokala bankerna. Vid presidentvalet 1840 besegrades B., som beskylldes för att vara "en nordens man med söderns grundsatser" och till följd af sitt aristokratiska sätt och sin verkliga eller förmenta opålitlighet i åsikter aldrig lyckats vinna popularitet bland massorna. Han drog sig då tillbaka till sin landtgård Lindenwald, nära Kinderhook, där han som privatman tillbragte sitt återstående lif.

Burens landtgård Lindenwald.</img>

1844 önskade han bli demokraternas presidentkandidat, men
vägrade att uppge sin bestämda opposition mot Texas
annektering och fick därför stå tillbaka för den
obetydlige Polk. Vid nästa presidentval sökte det
nybildade "free-soil-partiet", hvars syften han
lifligt gillade, förgäfves samla röster kring hans
namn. B., som utom i slaffrågan förblifvit demokrat,
återvände, sedan 1850 års kompromiss gifvit denna en
skenbar lösning, till sitt gamla parti och hade sedan
ej mod att åter öfverge det, då slafegarna genom
Kansas-Nebraska-act blefvo de dominerande. Under
inbördeskriget lade han dock sin auktoritet i
vågskålen till förmån för Lincoln och unionens
sak. B. afled på Lindenwald 24 juli 1862. Under
större delen af sin politiska bana var B. utsatt för
häftiga anfall och ej sällan på heder och ära gående
anklagelser från politiska motståndare, och hans
namn hör till de mest omstridda i Förenta staternas
historia. Hans taktiska skicklighet, som förskaffade
honom tillnamnet "den lille trollkarlen", inverkade
nog stundom menligt på hans öfvertygelsetrohet,
och från en viss själfvisk äregirighet kan han
ej frikännas, men hans klara politiska blick
förnekas af ingen, och i de stora principfrågorna
(slafverifrågan måhända undantagen) torde hans fasthet
och moraliska mod ha varit större än motståndarna
velat medge. Jfr biografier af W. A. Butler
(1862), E. M. Shepard (1888, ny uppl. 1899; i serien
"American statesmen") och G. Bancroft (1889).
V. S--g.

Burén, Axel Otto Gotthard, direktör för k. operan,
f. 20 okt. 1842 på Ekeberg under Boxholms bruk,
Östergötland, blef student i Uppsala 1863 och
inskrefs 1864, efter aflagd kameralexamen,
i statskontoret, vardt 1874 kammarherre vid
k. m:ts hof och tjänstgjorde som kammarskrifvare
i hofförvaltningen 1876-90, hvarefter han öfvertog
förvaltningen af de kungliga enskilda fonderna. B. var
1887-1903 ordförande för filharmoniska sällskapet i
Stockholm. Hösten 1892 förordnades han till chef för
k. operan, i ett för denna konstanstalt ovanligt
kritiskt skede, samt lyckades bereda k. operan
en ekonomiskt hållbar ställning och efter hand
utjämna misshälligheterna inom personalen. 1900 fick
B. öfverintendents titel. Under hans direktörstid har
uppsatts på operascenen ett betydligt antal nyheter,
däribland arbeten af Wagner, Humperdinck, Kienzl,
Leoncavallo, Puccini, Massenet, Tsjajkovskij, Enna,
Lange-Müller, Hallen, Stenhammar och Peterson-Berger,
hvarjämte utländska gästengagemang och gästspel i
betydlig mån anlitats. B. invaldes 1897 i Musikaliska
akademien. 1890-92 valdes han af första kammaren
till statsrevisor. 
-- Hans äldre broder, Karl Pontus af B. (adelsman efter faderns död), 
f. 26 mars 1835 och egare af bl. a. Boxholms säteri, var postmästare i
Boxholm 1858-85 och representerade 1886-1904 Blekinge län i 
riksdagens första kammare, där han gjorde sig bemärkt såsom en 
af de längst gående tullskyddsifrare och såsom en flitig motionär. 
Särskildt nitälskade han för bevarandet af landets skogstillgångar. Han
var 1891-1901 ledamot i bevillningsutskottet. Död i Stockholm 11 april 1905.

Burenin, Viktor Petrovitj, rysk poet, kritiker och
journalist, f. 1848 i Moskva, begynte sin litterära
bana såsom humoristisk visförfattare under märket
Vladimir Monumentov. Efter att ha varit medarbetare
i flera tidskrifter, inträdde han