missleddes. Redan här framlyser hans starkt antirationalistiska åskådning. 1759 började B. för en Londonförläggares räkning utgifvandet af "The annual register", hvartill han lämnade bidrag till omkr. 1788. 1759 blef han af lord Charlemont presenterad för W. G. Hamilton (kallad "singlespeach") och följde honom två år senare i obestämbar egenskap till Irland, där han uppehöll sig 1761-62 och 1763-64. Den inblick han därunder fick i de irländska förhållandena blef för hans politiska uppfattning afgörande; för afhjälpande af "den gröna öns" betryck såg han de enda medlen i ekonomisk frigörelse och katolikernas emancipation. B. blef 1765 privatsekreterare hos lord Rockingham vid dennes äntrade till regeringen och s. å. i dec. ledamot af underhuset för Wendover, en lord Verney tillhörig rotten borough. Han väckte genast uppmärksamhet i underhuset, men afgick med Rockingham 1766 och skref s. å. A short history of a short administration, liksom den 1769 utgifna broschyren Observations on a late publication on the present state of the nation ett närmast mot Grenville riktadt försvar för den rockinghamska politiken. Året förut hade han - delvis för vinsten af spekulationer i ostindiska papper - köpt godset Gregories (Beaconsfield), ett företag, som för honom blef en källa till ständiga ekonomiska svårigheter. B. förblef emellertid den sammanhållande kraften bland de rockinghamske whigs, skref deras protester, satte upp deras resolutioner och försåg dem med upplysningar, maningar och tillrättavisningar. 1770 utgaf han såsom manifest för Rockinghams parti Thoughts on the present discontents, en vidräkning med det rådande politiska systemet i allmänhet och särskildt med korruptionen inom parlamentet. Redan i denna skrift spåras grunddragen af B:s hela politiska system: uppfattningen af staten såsom en sammansatt organism. Det var, säger hans berömdaste biograf, från denna uppfattning hans konservatism utgick. Särskildt berömd är den sista delen af skriften, med dess försvar för politiskt partiväsen. År 1773 besökte B. Frankrike och rörde sig därvid i Paris' vittra salonger, där han mötte mycket, som fyllde honom med bäfvan för framtiden. På våren 1774 höll han ett mycket uppmärksammadt tal mot tetullen (On american taxation) och valdes på hösten s. å. till parlamentsledamot för Bristol. Under den följande valperioden (1774-80) uppträdde B. för en friare religiös politik, för en friare handelspolitik gentemot Irland samt mot koloniernas beskattning och kriget, hvarvid han förfäktade statsintressets och billighetens ståndpunkt gentemot den formella rättsståndpunkten. 1780 framlade B. sitt förslag till reform af den engelska finansförvaltningen, åsyftande skärpande af kontrollen, indragning af sinekurer och pensioner och dymedelst ett rensande af parlamentet. Detta förslag utgör grundvalen för den reform, lord Rockinghams akt, som 1782 genomfördes. Norths afgång 1782 förde Rockingham till makten. B. ingick såsom "paymaster of the forces" i den nya administrationen och fick på sin nya plats tillämpa sina finansiella reformidéer. Sedan efter Rockinghams död Shelburne blifvit premiärminister, utträdde Rockinghams vänner Burke, Fox och Sheridan ur ministären. Då mot Shelburne den beryktade koalitionen mellan de gamle antagonisterna Fox och North bildades, biträdde B. densamma och ingick - äfven denna gång såsom "paymaster of the forces" - i den nya regeringen samt var den egentlige upphofsmannen till det förslag rörande Indiens styrelse, hvarpå koalitionen föll. De sex följande åren bilda det mörkaste skedet i B:s politiska lif. Genom sin ställning såsom en af oppositionens ledare tvangs han att motsätta sig åtgärder, som eljes stodo i samklang med hela hans politiska system; så t. ex. Pitts irländska reformförslag 1785 och den franska handelstraktaten följande år, liksom han äfven i frågan om Pitts "regency bill" 1788 hörde till regeringens motståndare. Under denna tid faller B:s kamp mot Warren Hastings (se d. o.), som ledde till dennes "impeachment", men slutade med hans frikännande (1795). Ett nytt skede i B:s lif börjar med franska revolutionen. Dess rationalistiska skaplynne, mekaniska samhällsuppfattning och pietetslösa kritik måste för en man med B:s läggning ha varit ytterligt osympatiska, liksom han äfven med en förunderlig blindhet förbisåg dess sociala orsaker och den verkliga halten af det gamla franska regeringssystemet. 1790 utkommo hans Reflections on the revolution, som i hela Europa väckte det lifligaste uppseende och delade England i två läger; den vann särskildt konung Georgs lifliga bifall. Författarens ståndpunkt är dock redan här mindre den lugnt iakttagande statsmannens eller den objektive historikerns än den fanatiske motståndarens. B:s mot revolutionen fientliga hållning ledde 1791 till hans brytning med Fox och förde honom 1792 öfver på regeringsbänkarna. Såsom försvar för sitt uppträdande utgaf han 1791 An appeal from the new to the old whigs. Under de följande åren, såväl före som efter sitt utträdande ur parlamentet 1794, där han sedan 1781 haft säte för Malton, uppträdde B. såsom en fanatisk förespråkare för korståget mot revolutionen. Detta är den ledande tanken i hans sista politiska skrift, Letters on a regicide peace, hvaraf de båda första brefven utkommo 1796, de båda sista efter hans död. B. dog 9 juli 1797 på Gregories. I sitt umgänge beskrifves han såsom på en gång älskvärd och försynt; hans konversation utöfvade på alla, som med honom kommo i beröring, ett fascinerande inflytande. En af hans mest framträdande egenskaper var hans hjälpsamhet och vänfasthet; till hans närmaste krets hörde män sådana som Johnson, Garrick och Reynolds. Den i afseende å B:s bana svårförklarligaste omständigheten är det ringa inflytande han efter allt att döma utöfvade på sin samtid. Delvis torde detta förhållande ha berott på hans egenskaper som talare: hans vältalighet anknöt sig mindre till den politiska eller parlamentariska situationens kraf än den gaf politiska lärdomar för alla tider; den fängslade mera genom tankarnas djup och uttryckets styrka än genom själfva framförandet, i det att hans röst var sträf och hans gester klumpiga. En annan orsak till B:s brist på inflytande torde hafva legat i hans eget impulsiva och som det synes från afundsamhet ingalunda fria temperament, som mot slutet af hans lif nästan nådde gränsen af verklig själssjukdom. För många af sin samtid var B. i själfva verket föga annat än en snillrik galning. Hufvudorsaken till hans politiska maktlöshet är dock säkerligen att söka i de ledande whigkretsarnas