den första af de många han älskade och skref visor till, och sedan familjen flyttat från Mount Oliphant till Lochlea, där han hade rikare tillgång till umgänge med jämnåriga, invecklade han sig i det ena kärleksförhållandet efter det andra och började föra ett oregelbundet och vildt lif tillsammans med äfventyrliga kamrater. En linhäcklingsaffär, som han begynte i Irvine, misslyckades, och när fadern 1784 dog, öfvertog B. jämte en broder ett nytt arrende vid Mossgiel. Tiden från hösten sistnämnda år och till och med våren 1786 var hans produktivaste skaldeperiod, under hvilken han diktade ett flertal af sina populäraste visor och sånger, allt under det han sträfvade att bli en god landtbrukare. Han hade likväl icke lyckan med sig, och hans kärleksförbindelser med unga flickor i trakten ledde till obehagliga förvecklingar. Några satirer mot kyrkan spredos i handskrift kring socknen, och B:s lokala ryktbarhet har otvifvelaktigt kommit honom att reflektera på att framträda offentligt som skald. Publicerandet af hans dikter påskyndades af upptäckten att Jean Armour, en murardotter, med hvilken han hemligt trolofvat sig, snart skulle bli moder. Då Jeans fader förbjöd dottern att gifta sig med B., beslöt denne i förtviflan att utvandra till Jamaica, och för att skaffa sig respengar utgaf han i juli 1786 i Kilmarnock Poems chiefly in the scottish dialect. Diktsamlingen hade den afgjordaste framgång och förde B:s rykte till Edinburgh. Han ändrade nu planer; hyllad och uppburen af den skotska hufvudstadens litterära och högadliga kretsar, utgaf han där en ny upplaga af sina dikter, för hvilken han erhöll ett betydande arfvode, och beslöt att kvarstanna i hemlandet. Efter att ha tillbragt sommaren och hösten 1787 på resor i olika delar af Skottland och sedan han funnit, att något verkligt understöd ej stod att vinna af den förnäma världen, som redan svalnat för "plöjaren från Ayrshire", öfvertog han ånyo ett arrende, Ellisland i grefskapet Dumfries, och äktade Jean. Jordbruket var emellertid fortfarande förlustbringande, och hans hälsa undergräfdes genom ett vildt dryckeslif, som gynnades af en befattning vid accisverket, hvilken han tagit för att öka inkomsterna. Han lämnade arrendet efter tre år och flyttade till staden Dumfries, där han uteslutande var accistjänsteman. Hans starka själfkänsla och förakt för klass-skillnader gjorde, att han lifligt sympatiserade med den franska revolutionen, något som ytterligare beredde honom svårigheter. Likväl torde han haft utsikter till befordran, då en reumatisk feber och sorgen öfver en dotters död bröto hans försvagade konstitution. Han dog i Dumfries 21 juli 1796. Litteraturhistoriskt är B. att betrakta som den store förnyaren af den engelska lyriken vid 1700-talets slut. Han bröt med den stela och konstlade franska smaken, det är friskhet och naturlighet i hans diktning, som öfvat det största inflytande på Wordsworth, Scott och Byron. Han gjorde epok genom sin improvisatoriskt omedelbara och likväl så konstnärligt fulländade skildring af natur och hvardagslif. Hans satirer och humoristiska dikter, t. ex. Holy Willie's prayer och Tam o'Shanter, äro kvicka och träffande, liffulla och åskådliga. Käckhet och frihetsbegär präglade hans författarskap, äfven då han var som mest sjuk och olycklig, att nu nämna endast den kraftiga, bellmanskt dramatiska The jolly beggars och den modiga A man's a man for a' that. Hans realistiska berättelser och scenerier från lifvet i högländerna äro utomordentligt stämningsfulla och bäras af en vid och innerlig medkänsla. Mest älskade äro själfva visorna, de rent lyriska dikterna, melodiösa och originellt ordmålande, genom rytmik och klang suggestiva skapelser. Hembygdens naturskönhet och minnen gåfvo honom ämnen, men i första rummet hans kärleksförhållanden: Nell, Jean, Ellison Begbie, Ann Park och framför allt den som "Highland Mary" besjungna Mary, med hvilken han knöt förbindelse, på samma gång som han trolofvade sig med Jean Armour, och som dog i okt. 1786. Till hennes minne skref han Thou ling'ring star, To Mary in heaven och andra af sina vekaste och mest gripande dikter. I motsats härtill äro hans brefväxling med "Clarinda", en fru M'Lehose i Edinburgh, och de dikter, som han riktade till henne, skrifna i det konventionella franska maneret. Af B:s dikter finnas oräkneligt många upplagor; en jubileumsedition utgafs 1896 af Henley och Henderson. Den bästa biografien öfver B. anses vara Lockharts (1828). De förnämsta essayerna äro af J. Wilson (1858), Thomas Carlyle (1831) och R. Louis Stevenson (1882); vidare må nämnas arbeten af Shairp (i serien "English men of letters") och D. Lowe, "Burns's passionate pilgrimage" (1904). Om hans diktning handla bl. a. H. Molenaar, "Robert Burns' beziehungen zur litteratur" (1899), och O. Ritter, "Quellenstudien zu Robert Burns" (1901); se vidare bibliografien hos J. L. Blackie, "Life of R. Burns" (1888). -- På svenska finnes en kort lefnadsteckning öfver B., författad af G. Fröding i "Verdandis småskrifter", n:r 44. Fröding, hvars dikt visar starkt inflytande från B., har äfven lyckligt öfversatt ett tjugotal af hans visor. "Några dikter af Robert Burns" (öfversatta af E. och M. G. Retzius) utkommo 1872, "Tam o'Shanter" (öfv. af H. B. Romberg) 1903. R-n B. Burns [bə'ns], Anthony, förrymd negerslaf, hvars utlämnande till egaren utgör en af de mest dramatiska episoderna i abolitionistagitationens historia. B. var född i Virginia omkr. 1830 och uppehöll sig som arbetare i Boston 1854, då lagarna om förrymda slafvar efter Kansas-Nebraska-billens antagande med större skärpa började tillämpas. Efter hans gripande gjorde Bostons abolitionister genom demonstrationer och ett stort protestmöte i Faneuil hall allt för att hindra hans utlämnande; ett försök att med våld befria honom ur fängelset misslyckades. Den dag, då B. på ett fartyg affördes till Virginia, demonstrerade ofantliga människomassor mot denna åtgärd, och det var endast med knapp nöd ett våldsamt tumult undgicks. B. blef, sedan han återvunnit friheten, baptistpredikant och bosatte sig i S:t Catharines i Canada, där han afled 1862. V. S-g. Burns [bə'ns|, John, engelsk arbetarledare, f. 1858 i Battersea (en stadsdel af London) i mycket fattiga förhållanden. Redan vid tio års ålder togs han ur skolan och kom i arbete, snart inom maskinindustrien; 1880--81 gick han ut som arbetsförman till Väst-Afrika och företog därefter en resa i Europa. Själfstudier hade han bedrifvit med stor ifver sedan sin tidiga ungdom och blef vid denna