Dessa ämbetsmän tillsättas af konungen, på justitiedepartementets föredragning. Deras inkomster bestå i lön af staten (på några ställen bidrager äfven kommunen), sportler och kontorsbidrag. Byfoged (da.). Se Byfogde. Byfred, statsr. 1. I Sverige, enligt stadslagen, stadens fred, hvilken gällde så långt som stadens mark sträckte sig. -- 2. I Danmark såväl det område, hvilket var lagdt under stadens domvärjo, som därinom rådande fred och de lagar, hvilka åsyftade att upprätthålla denna. Bygde-allmänning, jur. Se Allmänning. Bygdemål. Se Dialekt. Bygdén, Anders Leonard, biblioteksman och skriftställare, f. 3 mars 1844 på Ör, Spånga socken, Stockholms län, blef student i Uppsala 1863, filos. kandidat 1870 och filos. doktor 1872, efter att hafva försvarat afhandlingen Benjamin Höijer, en kort framställning af hans lefnad och filosofiska ståndpunkt, samt utnämndes s. å. till docent i teoretisk filosofi. 1872 ingick han som e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket, där han 1875 blef tredje och 1881 förste amanuens, 1884 vice bibliotekarie och 1904 bibliotekarie. Vårterminen 1875 uppehöll han professuren i teoretisk filosofi. 1880 deltog han i stiftandet af Svenska litteratursällskapet. Af hans bibliografiska arbeten må nämnas Förteckning öfver Norrlands nations i Upsala bibliotek (jämte inledning innehållande några grunddrag till nämnda nations historia; 1876), Förteckning å tryckta och otryckta källor till landskapet Uplands och Stockholms stads historiskt-topografiska beskrifning etc. (1892) samt Svenskt anonym- och pseudonym-lexikon (1:a del 1898-1905). B. har redigerat berättelsen om "Upsala universitets fyrahundraårs jubelfest september 1877" (1879) och "Upsala universitets matrikel 1882" (1883), meddelat utdrag "Ur Lidénska brefsamlingen å Upsala universitets bibliotek" (i Samlaren 1880-81), utgifvit (i förening med E. Lewenhaupt) "Gust. Benzelstjernas censorsjournal 1737-1746" (1883-84; inledningen, af B., är särskildt utgifven under titeln Några anteckningar rörande censurväsendet i Sverige före G. Benzelstjernas verksamhetstid) och författat Om ursprunget till den historiska mythen om Fale Bure (i Samlaren 1890), Kungshatt, en svensk folksägen i historisk belysning (i Nord. tidskr. 1893), Några studier rörande Disasagan (i Samlaren, 17:e årg., 1896) och Peter Cohorn. Ett nordiskt medeltidsminne i södra Frankrike (i Personh. tidskr. 1899). B., som inlagt betydande förtjänster som biblioteksman, har slutligen äfven samlat värderika bidrag till ett herdaminne öfver Härnösands stift. 1890 blef han ledamot af Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala och var 1904-05 dess ordförande. Bygdeväg. Se Väg. Bygdeå. Socken i Västerbottens län, Nysätra tingslag. 91,220 har, med inräkning af Robertsfors bruksförsamling. 5,467 inv. (1904); dessutom 1,091 inv. i Robertsfors. Jämte bruksförsamlingen utgör B. ett konsistoriellt pastorat i Luleå stift, Västerbottens första kontrakt. Bygdin, fjällsjö i Vangs socken (Valdres) i Norge, mellan Jotunfjällen, 1,062 m. öfver hafvet och 25 km. lång. Vid dess stränder finnes knappt någon mänsklig bostad, hvaremot de härliga ängarna vid Bygdin hvarje sommar begagnas i stor utsträckning. Från B. upprinner älfven Vinstra, som faller ut i Gudbrandsdalslaagen. Y. N. Bygdö, en i Kristianiafjorden i Norge utskjutande halfö, v. om Kristiania. Omtaladt redan under medeltiden som kunglig egendom, inköptes B. af Karl XIV Johan från norska staten. Oskar I lät där uppbygga villan Oskarshal, som innesluter många konstverk, och Oskar II, som ofta vistats på B., särskildt på villa Viktoria, har låtit uppsätta flera gamla norska byggningar, bland hvilka särskildt märkas Gols stafkyrka från Hallingdal och "Hovestuen" från Telemarken. B., som under Karl XV:s tid åter inlöstes af staten, är en omtyckt tillflyktsort på sommaren för Kristianias befolkning. Jfr Y. Nielsen, "Hovestuen" (1882), och L. Dietrichson, "L'église en bois de Gol" (1889). Bygel. 1. Mus. Krökt rör, medelst hvilket ett mässingsinstrument förlänges, när man på detsamma vill frambringa olika grundtoner. Efter den tonart, som dessa grundtoner komma att tillhöra, kallas bygeln f-bygel, ess-bygel o. s. v. A. L. 2. Krigsv. Se Parerstång. Bygelhorn, Buglehorn l. Flygelhorn, trumpetartadt mässingsinstrument, som förr nyttjades endast till signaler i krig, men sedan Kälbel (1770) försett det med tonhål jämte klaffar, äfven begagnas i militärorkestrar. Sedan 1830 äro klaffarna ersatta af ventiler. Arter af bygelhorn äro althorn, tenorhorn m. fl. A. L. Byggherre, person, som låter uppföra en byggnad, vare sig för eget behof eller för att, sedan den blifvit färdig, afyttra den till annan. Byggmästare, en sedan skråtiden kvarstående benämning på den, som förestår eller öfvervakar utförandet af en husbyggnad. Å landsbygden fordras icke några särskilda kvalifikationer för utöfvande af detta yrke, men i städerna, särskildt i Stockholm, skall person, som vill uppföra stenhus af mer än en vånings höjd, af stadens byggnadsnämnd vara såsom byggmästare godkänd, hvarvid fordras, att han skall ega nöjaktiga kunskaper i byggnadslära, motsvarande den kurs, som meddelas i rikets byggnadsyrkesskolor, samt därjämte hafva ådagalagt praktiska insikter i yrket. Se vidare "Byggnadsordningen för Stockholms stad". P. Ax. L. Byggnadsbank. Se Bank, sp. 855. Byggnadschef. Se Byggnadskontor. Byggnadsförening, förening för uppförande af bostäder. Se Arbetarbostäder och Building societies. Byggnadsgillen 1. Byggnadsskrån (ty. bauhütten, "byggnadshyttor"), namn på de under medeltiden blomstrande föreningarna af byggnadsarbetare, särskildt stenhuggare. Dessa föreningar voro till en början organiserade såsom andliga brödraskap och sysselsatte sig då endast med uppförande af kyrkor, men kommo i 12:e årh. under ledning af världsliga mästare och utsträckte sin verksamhet äfven till profana byggnader. Vid samma tid började de få särskilda privilegier, egen domsrätt, särskilda igenkänningstecken o. s. v. 1498 bekräftade kejsar Maximilian ett statut för alla tyska byggmästarskrån, och detta har, efter en modifikation 1563, ända in i 19:e årh. upprätthållits i Köln, Basel, Zürich, Hamburg och Danzig. Det moderna frimureriet lär hafva lånat sina former från de