engelska byggnadsskråens reglementen (jfr Frimureri). Se Kr. V. Nielsen, "Bauhytterne" (i Nord. tidskr. 1897). Byggnadsingenjör, en i vårt land ofta förekommande benämning på den från en teknisk elementarskola utexaminerade elev, som där studerat inom byggnadsafdelningen. Byggnadskonsten (Arkitekturen) leder sitt ursprung ur sträfvandet att åstadkomma en ändamålsenlig bostad (se d. o.). Hvarje folkstam nådde därunder fram till en viss traditionell hufvudform och metod att behandla det till buds stående materialet. Byggnadsdelarna antogo bestämda dimensioner och mot deras uppgift i konstruktionen svarande former. Småningom öfvervunnos de handtverksmässiga svårigheterna; man kunde tillåta sig att utöfver det för ändamålet strängt nödvändiga göra för bekvämlighet och prydlighet erforderliga tillägg. När på detta sätt byggnaden fått en efter dess ändamål anpassad hufvudform, när led efter led af konstruktionen fått former, angifvande deras uppgift, så att hela byggnaden i fantasien framträder som en organism, lefvande i kraft af det kombinerade arbete den utför och själf på grund af sin lifskraft framalstrande den ornamentik, som förklarar och förskönar den, då har byggnadshandtverket nått upp till byggnadskonst. Samtidigt med att folkens lefnadsvanor, styrelseform och religiösa åsikter bragtes i system, ställdes på byggnadskonsten nya fordringar. Dess förnämsta uppgifter blefvo furstarnas och gudarnas boningar: borgar och tempel, i äldsta tid nästan identiska och utgångna ur förstorade och förskönade bostadstyper, hvilka småningom af prästerna fingo ett för kulten afpassadt plan-, konstruktions- och formsystem af symbolisk innebörd. Afgörande för formbildningens regelmässiga daning var öfvergången från träbyggnadskonst till stenbyggnadskonst, hvilken torde skett successivt. Så tyckes man efter hand ha ersatt träkolonnerna kring de äldsta templen i Olympia med stenkolonner. Det föll sig då för likformighetens skull naturligast att å det nya materialet, om hvars tekniska egenskaper en formdanande erfarenhet saknades, efterbilda träkolonnernas färdiga former.

Fig. 1. Cheopspyramiden i genomskärning.

B Grafkammare. C Drottningens grafkammare. D, D1, D2 Ventilationsöppningar. F Galleri, ingångsrum till B. G Ingång. I Konungens grafkammare.</img>

I analogi härmed sökte man i allmänhet på sten
tillämpa erfarenheten från träkonstruktionerna,
hvilkas formlif då följde med på köpet. Detta
tillvägagående har åt de i sten efterbildade former,
hvilka redan fått mening och lif af sitt arbete
i träkonstruktionen, förlänat rätten att symbolisera 
ett visst slag af arbete: bärande, stödande, 
sammanhållande, skyddande. De medförde härvid så 
fullständigt sin från träbyggnaden ärfda konstruktiva och
religiösa auktoritet, att t. o. m. de fördomsfrie
romarna, som på ett oöfverträffadt sätt behärskade
stenbyggnadskonstens teknik, icke tillämpade dess
konstruktiva resultat, hvalfvet, på templen, hvilka
under hela den romerska konstens blomstringstid
behöllo träkonstruktionens system. På detta sätt
utvecklades de konstruktiva och dekorativa system
för byggnadens konstnärliga daning, hvilka liksom
representera summan af ett folks eller ett tidehvarfs
kultur och byggnadserfarenhet, och hvilka man för den
historiska redans skull benämnt byggnadsstilar. Det
ligger emellertid i sakens natur, att man väl kan
uppdraga bestämda gränser mellan nationella stilar,
men ej emellan olika skeden af samma nations
utveckling. Ett folks kultur utvecklar sig icke
språngvis; alltså måste mer eller mindre