österifrån närmade sig romarriket, en egendomlig utveckling till fasta, fästningslika former. Osäkerheten på gränserna tvang till skyddsåtgärder, hvarvid kyrkorna blefvo den naturliga samlingspunkten, liksom templen på akropolis i de antika städerna. Redan på 500-talet e. Kr. försågs kyrkan i Turmanin (pl. VIII) med torn på västfasaden till försvar för hufvudingången. De ursprungliga trätaken öfver skeppen ersattes med hvalf till skydd mot eldfara vid eventuell belägring, hvarvid man utgick från den nypersiska uppfinningen att genom pendentiver -- hvilka sedan ersattes med stickbågar -- förmedla öfvergången från kvadrat till åttkant eller cirkel och därigenom kunde täcka äfven kvadratiska rum med kupoler, hvilkas vederlag på alla fyra sidorna stöddes af angränsande tunnhvalf. Utvecklad särskildt på hvalfvet öfver altaret, ledde denna kupolkonstruktion till en kombination af basilika och grafkyrka, af långskepps- och centralanläggning, som försågs med apsider äfven på sidorna och fann användning också där kupolkonstruktionen icke tillämpades, t. ex. vid ombyggnaden af Mariakyrkan i Betlehem (omkr. 450 e. Kr., fig. 19 o. pl. VIII).

Fig. 18. Gammalkristen basilika omkr. 420 e. Kr.</img>

Fig. 19. Mariakyrkan i Betlehem.</img>

H. Bysantinsk byggnadskonst. Dessa nya konstruktioner
slogo an på den romerska smaken för vidtrummiga
anläggningar. Apsiderna fingo under bysantinernas
konsterfarna händer halfkupoler med uppgift att stödja
midtkupolen och mottaga trycket från densamma. Den
märkligaste af dessa bysantinska konstruktioner är
utan all jämförelse Sofiakyrkan i Konstantinopel
(fig. 20 o. pl. VIII, färdig 537 e. Kr., af Anthemios
från Tralles och Isidoros från Miletos). Bland öfriga
karakteristiska kyrkor må nämnas Teotokos-(Guds
moders-)kyrkan i Konstantinopel
(omkr. 900 e. Kr.) med fyra kupoler i form af ett
likarmadt grekiskt kors, hvars ingående vinklar
utfyllts med sidoskepp. De bysantinska kyrkorna
uppfördes dels af huggen sten, dels af tegel och
gjutmassa samt voro ytterst rikt utsirade med golf
af marmormosaik och med glasmosaik på guldgrund
i väggar och hvalf. 

Fig. 20. Sofiakyrkan i Konstantinopel.</img>

I. Germansk byggnadskonst. I de stora 
skogs- och bergstrakter, som omgåfvo det romerska 
rikets europeiska gräns, bodde germanska stammar 
på en lägre kulturgrad än romarnas. Under 200-talet 
e. Kr. kände man åtminstone fyra germanska folkförbund: 
vid nedre Rhen frankernas, omkring Elbe sachsarnas, 
mellan Main och Donau alemannernas samt mellan Donau 
och Volga goternas. Redan genom Caesars eröfringståg 
hade dessa stammar kommit i beröring med romarna; snart 
sökte stora flockar sin lycka i romersk tjänst, där de 
tillegnade sig icke så litet af romersk kultur. 
Ambrosius, en frank från Trier, hvilken blef biskop i 
Milano, införde efter syriskt mönster tvärskeppet och 
kryptkyrkan under koret i Italiens kyrkobyggnader.