Under hunnernas påtryckning (375 e. Kr.) kommo de germanska folken i rörelse. Västgoterna räddade sig till Tracien, tilltvungo sig boplatser och sold i den östromerska hären och drogo vidare till Italien, eröfrade Rom tvenne gånger (409 och 410) samt bildade slutligen ett rike på båda sidor om Pyreneerna. Östgoterna, som länge uppburit skatt af östromerska riket och hvilkas konung Teodorik (Didrik af Bern) under sina ynglingaår vistats som gisslan i Konstantinopel, inföllo 489 i Venetien och eröfrade snart hela Italien. Teodorik valde till hufvudstad Ravenna, där de siste västromerske kejsarna residerat, gjorde sig till öfverkonung äfven öfver västgoterna och sökte med mild hand att läka krigens sår och sammansmälta goter och romare. Han befäste sitt välde med fasta borgar i Ravenna, Verona, Monza, Pavia m. fl. städer, torrlade de pontinska träsken, anslog medel till restaurering af Roms skadade byggnader och utvecklade en betydande kyrklig byggnadsverksamhet. Västgoterna voro nämligen arianer och eröfrare samt behöfde därför en annan kyrkotyp än den gammalkristna basilikan, en som på samma gång var kyrka och fäste. Helt naturligt kunde Teodorik icke använda sitt eget folks träbyggmästare, som behöfde tid för att tillegna sig Italiens högt utvecklade, mot landets materialtillgångar och de oroliga tiderna bättre svarande stenbyggnadskonst. Romerska konstnärer, såsom Aloysius och Daniel från Ravenna, uppförde med utveckling af basilikans system bl. a. kyrkorna San Apollinare dentro och San Zeo i Ravenna, San Stefano i Bologna, Santa Maria degli angeli i Murano; bysantinern Julianus Argentarius byggde San Vitale i Ravenna (526-547, fig. 21 o. pl. VIII), en typisk bysantinsk centralkyrka efter mönster af S:t Sergius och Bacchus i Konstantinopel.

Fig. 21. San Vitale i Ravenna, bysantinsk centralbyggnad.</img>
Samme arkitekt utförde 543 basilikan San Apollinare
in classe i Ravenna. I denna under gotiskt hägn
uppblomstrande konst funnos således insatser från vidt
skilda håll. Goternas nationella smak, som väl redan
inspirerat Teodoriks föreskrift, att kolonnerna skulle
göras så smärta som möjligt, tog sig uttryck i den
träskärar- och filigransornamentik, som gaf uppslag
till ett nytt lifskraftigt formlif, i hvars utveckling
bysantinernas korta herravälde i Ravenna (554-568)
och langobardernas eröfring af östgoternas italienska
rike (571) icke gjorde något afbräck. Tvärtom gåfvo
langobarderna, hvilka lika litet som förut goterna
voro mogna att genast fylla sina byggnadsbehof, 
medborgarrätt åt de byggnadskunnige goterna. Kyrkan
i Piona (569), biskopspalatset i Pavia (580) och
katedralen i Monza (590) tillhöra likaväl gotisk
konst som S:t Sernin i Toulouse (578). I hvad mån
langobarderna själfva bidragit till den efter dem
uppkallade norditalienska byggnadsstilen, är icke
möjligt att afgöra. Dess karakteristiska drag äro
stödväxling mellan basilikans invändiga kolonner och
murpelare, mot de senare svarande utvändiga lisener
(murpilastrar utan kapitäl), ibland ytterligare
försträfvade med trekantiga sträfpelare, triforier
i baptisteriernas sidoskepp, tornbyggnad öfver
korskvadraten mellan hufvud- och tvärskepp samt
rundbågiga kolonnarkader å västfasaden, korskvadratens
torn och apsiden tjänande dels till motvikt mot
hvalftrycket, dels till skyttegångar. Vidare anlades
vid kyrkorna höga torn, vid basilikorna fristående
såsom vid San Apollinare in classe i Ravenna, San
Giovanni e Paolo (625) och S:ta Maria in Cosmedin
i Rom (690), vid centralkyrkorna sammanbyggda med
förhallen, t. ex. vid San Vitale i Ravenna och domen
i Novara (omkr. 730, pl. IX). Alla dessa drag voro
mer eller mindre af romersk- och syrisk-bysantinskt
ursprung. Från den germanska träbyggnadskonsten
stammade de smärta kolonnerna, bågfrisernas i sten
utförda tillämpning af träbyggnadens utskurna
vindskidor och de af flätverk, djurkroppar och
växtslingor sammansatta, på träskärarvis skulpterade
flackornamenten. Materialet togs i början från
äldre romerska tegelbyggnader. Först efter hand
lärde sig de gotisk-lombardiske byggmästarna att
slå tegel. Häraf den likvärdighet mellan sten och
tegel, som gör deras inbördes användning till en
dimensions- och färgfråga och jämte en redan af
romarna använd teknik ger anledning till den under
hela medeltiden bestående smaken för olikfärgad
(musivisk) dekoration. Denna gotisk-lombardiska konst
väckte allmän beundran hos angränsande folk. Då 
frankerna, som redan underkufvat västgoterna, under
Karl den store eröfrade det lombardiska riket (774),
blef Karl så betagen däraf, att han gaf sin arkitekt
Odo från Meta befallning att bygga kröningskyrkan i
Aachen efter hans "egen disposition". Den utfördes
ock efter mönster af domen i Brescia och pryddes med
kolonner, tagna från Teodoriks graf vid Ravenna.

J. Romansk byggnadskonst. För en kort tid hade Karl
den store bildat ett nytt västeuropeiskt världsvälde,
till hvilket han också lade det underkufvade sachsiska
folkförbundet. Från denna tid kan man räkna uppkomsten
af en romansk byggnadskonst eller rundbågsstil,
grundad på gotisk-lombardiska förebilder, om ock efter
rikets snara sönderfallande de västgotiska insatserna
gjorde sig mera märkbara i den västra hälften, och de
lombardiska i den östra eller nuv. Tyskland och norra
Italien. Det var naturligt, att under de af ständiga
eröfringståg och vilda krig mellan halfciviliserade
stammar eller enskilda höfdingar fyllda århundraden,
som vi kalla medeltiden, byggnadskonsten skulle få en
allt annat dominerande krigisk prägel. Vare sig man
byggde boningshus, offentliga byggnader, kloster,
kyrkor, slott eller hvad det vara månde, blefvo
alltid försiktighetsåtgärderna mot öfverfall den
första omsorgen. Klostret och kyrkan spelade härvid
för landtbon eller stadsbon samma roll som borgen för