rektangulära. Såväl vissa konstruktions- som detaljformer hämtades liksom hos goterna ur träbyggnadskonsten. Smaken för mycket smala och smärta kolonner utvecklades i än starkare grad, helt visst beroende på vanan vid trädimensioner. Notre-dame i Paris (1163-1257; pl. XI) har runda kolonner, från hvilkas kapitäl uppstiger ett helt system af kolonnetter och hvalfstrålar. Domen i Laon (1173) eger i några travéer knippen af fria kolonner kring en gemensam kärna, erinrande om en primitiv träbyggnadskonsts metod att genom ett antal sammanknippade stammar ersätta dimensioner, som ej kunna fås ur ett enda träd. Förhallen å domen i Chartres (1196-1260) eger alldeles tydliga reminiscenser af en högt utvecklad träskulptur. Kyrkornas egenskap af tillflyktsorter vid belägringar föranledde, att fönstren placerades högt upp, att t. ex. domen i Rouen försågs med anordningar för tillfälliga triforiebjälklag af trä, afsedda att bereda större utrymme och plattformer för försvaret, att fasaderna försågos med altaner och gallerier för bågskyttar öfver portalerna och att tornen afslutades med platta tak, såsom på katedralerna i Paris, Reims (1212-1300), Amiens (1220-88) och Bruxelles (1226; pl. XII) samt på så godt som alla engelska, t. ex. domerna i Canterbury (1174, planlagd af Vilhelm från Sens; pl. XII), Lincoln (1250-1380) och York (1291-1405). Ett undantag må nämnas: katedralen i Lichfield (1235-1350), som har spetsiga stenspiror. I Frankrike och Belgien utvecklades en krans af kapell omkring det månghörniga koret; i England afslutas vanligen koret rakt (en tradition från cisterciensklostren), men bakom korets östra vägg anlades ett kapell ("lady-chapel"), helgadt åt jungfru Maria. De engelska domerna försågos ofta -- af försvarshänsyn -- med dubbla tvärskepp och höga torn öfver den östra korskvadraten. Spaniens gotiska konst har starka beröringspunkter med Frankrikes, ehuru äfven rent gotiska och moriska inflytelser gjorde sig gällande, t. ex. i katedralerna i Toledo, Leon (1199, af Pedro Cabrian), Búrgos (1221; illustr. sp. 624), Barcelona (1298) och Gerona (1312). I Portugal äro klostren i Belém och Batalha praktstycken af moriskt påverkad ornamentik. Italien bevarade med få undantag sitt lombardiska kynne. San Francesco i Assisi byggdes af en tysk, Jacob från Meran (1228), Santa Croce (efter 1294) och domen i Florens anlades af Arnolfo di Cambio i utvecklad lombardisk anda, likaså domerna i Siena (börjad 1245 af Giovanni Pisani) och i Orvieto (ombyggd 1290 af Lorenzo Maitani från Siena, pl. XI). Egendomlig för denna italienska gotik är dess rika användning af den bysantinsk-moriska glasmosaiken (s. k. kosmat-teknik), hvarmed marmorfasaderna inkrusterades. Den gotiska stilens införande i Tyskland inleddes med ett öfvergångsskede, karakteriseradt af spetsbågens och krysshvalfvets tillämpning på det karolingiska byggnadssystemet. Domen i Limburg a. d. Lahn (1213-42, pl. XI) liknar ett feodalslott med kolossala murar, krönta af rundt byggnaden löpande gallerier för bågskyttar och med alla vinklar skyddade af höga torn. Det inre är en basilika med spetsbågshvalf och hvälfda triforier. Detsamma gäller om stiftskyrkan i Andernach, om de äldre delarna af münstern i Strassburg (af Erwin v. Steinbach 1223) samt om domen i Halberstadt (1237-40). öfriga delar af dessa byggnader äfvensom domen i Regensburg, Elisabethkyrkan i Marburg, Sebalduskyrkan i Nürnberg m. fl. tillhöra det höggotiska skedet af stilens utveckling. Under denna tid dref man i Tyskland den konstruktiva konsekvensen ända därhän, att t. o. m. tornspiror utfördes i genombrutet stenarbete, så t. ex. spiran på tornet till Stefansdomen i Wien (1359 af Wenzel från Kloster-Neuburg), på domtornen i Freiburg och i Strassburg (af Johan Hültz från Köln, 1370-1439), i Frankfurt och i Ulm (1377, pl. XII). Höjdpunkten af tidehvarfvets konstruktiva skaparkraft nåddes i Tyskland af domen i Köln (börjad 1248 af Gerhard v. Riel). Koret invigdes 1322, men det kolossala byggnadsverket afslutades först 1880 (af v. Zwirner och Voigtel). -- Redan i de höggotiska kyrkorna fick den ursprungliga försvarshänsynen till stor del vika för konstruktiva intressen. De byggdes visserligen enormt stora, för att vid behof kunna upptaga stadens folkmängd, men deras smidiga stenarbete och stora glasytor voro föga motståndskraftiga mot 1400-talets kraftigare anfallsmedel. Försvarsåtgärderna flyttades ut till städernas omkrets, hvars vallar och portar förstärktes med all tidens konstfärdighet, och kyrkornas konstruktiva system fick fritt utveckla sig till sengotikens flamboyanta (fiskblåslika) och Tudorstilens öfverdrifvet smäckra former, t. ex. på S:t Maclou i Rouen, Wiesenkirche i Soest och Henrik VII:s kapell å Westminster abbey. Bland den gotiska tidens många klosterbyggnader må här nämnas Mont S:t Michel, den befästa klosterön på Bretagnes kust, lika märklig som kloster och som fästning (pl. XII). För den gotiska profanarkitekturen har redan förut delvis redogjorts (se Bostad). De offentliga byggnaderna, såsom rådhus, börslokaler m. m., uppfördes vanligen äfven med hänsyn till stadens försvar och försågos med torn och tinnkrönta murar, delvis också med af sten utförda machicoulis (utbyggda skyttegångar). Så är fallet med t. ex. palazzo vecchio i Florens, rådhusen i Piacenza, Siena, Compiègne, Bruxelles (pl. XIII), Bruges, Louvain och Köln, Gürzenich i Köln och gamla börsen i Frankfurt (pl. XIII) m. fl. Andra byggnader för offentliga ändamål, såsom gillehus och sjukhus, uppfördes ofta af trä eller korsvirke, de senare vanligen i form af en stor sal med ett kapell i fonden. Bland de märkligaste är sjukhuset i Beaune, byggdt af trä och öfverklädt med skiffer. En egen grupp, som kan benämnas baltisk gotik, bilda tegelkyrkorna i länderna kring Östersjön, där tillgång på naturlig sten var ringa. Man sökte här ersätta det lifliga formspelet i den skulpterade stenen med formtegel och uppnådde härmed en egenartad, delvis äfven af lombardiska detaljformer påverkad stil -- konsten att slå tegel kom från Lombardiet --, bland hvars förnämsta verk må nämnas Mariakyrkan och Katarinakyrkan i Lybeck, S:t Nicolai i Lüneburg, kyrkorna i Rostock, Wismar och Stralsund. Många af dessa tillhöra den grupp af gotiska kyrkor, som genom triforiernas borttagande och införandet af lika höjd för alla skeppen förändrades till hallkyrkor. Bland den baltiska gotikens öfriga verk intages främsta rummet af rådhusen i Lybeck (pl. XIII) och Stralsund, tyska ordens slott i Marienburg samt Helgeandshospitalet i Lybeck. Äfven i Holland och Belgien uppträdde en gotisk tegelbyggnadskonst, som efterlämnat storartade