moskéerna (mesjids) lånade sin plan från de bysantinska kyrkorna. I ett kvadratiskt rum ställdes fyra kolonner, förenade genom gördelbågar; härigenom uppstodo nio smärre kvadrater, som täcktes med låga kupolhvalf, t. ex. i Omars moské i Jerusalem (637) och San Cristo de la Luz i Toledo (fig. 23), till hvilken man inträder genom en förgård, motsvarande det gammalkristna atrium. De större moskéerna (dsjamids) anlades äfven med förgård och liksom basilikorna med många, här dock nästan jämnbreda och jämnhöga skepp samt täcktes med trätak, t. ex. Dsjamid el-Amru i Kairo (643) och moskén i Córdoba (fig. 24). Detta praktfulla arbete påbörjades år 786 och hade i färdigt skick en längd af 144 m., en bredd af 141 m. samt 19 skepp, med mer än 1,200 kolonner, liknande en förtrollad skog, i hvilken kolonnerna äro stammarna och löfverket utgöres af de i hvarandra flätade bågarna, hvilkas passformer möjligen vittna om ett västgotiskt inflytande. Under påverkan af de underkufvade nationerna grenade sig nämligen den arabiska konsten. I Spanien öfvergick den till morisk stil, hvars förnämsta verk, palatset Alhambra (pl. X) vid Granada, eger en rikedom af eleganta kolonnader och omväxlande bågformer, liksom murarna öfverdragna med ett spetsliknande nät af geometriska ornament och kufiska bokstäfver i genombrutet, måladt och förgylldt stuckarbete. Taken äro utförda af cederträ eller hvälfda med droppstensliknande stickbågar och fasettartade dekorationer.

Fig. 25. Morisk pelare med stalaktiter.</img>

I Nord-Afrika, Syrien och Persien utvecklade
sig en sarasensk stil, som kan spåras redan på
Dsjamid el-Amru och moskén el-Aksah i Jerusalem
(691). Deras byggmästare hafva nämligen upptagit
hästskobågen (urspr. nypersisk och använd af
bysantiner på basilikan i Dana redan 540) samt
spetsbågen (antagligen uppkommen ur den nypersiska
parabelbågen). Dessa former användes jämsides på
moskéerna i Damaskus (705) och Ibn Tulun i Kairo (876), 
båda ett slags hallbyggnader med trätak. Småningom
genomfördes äfven i dsjamids på 1200- och 1300-talen
ett fullständigt kupolsystem, äfven här prydt med
stalaktitornament. Kupolerna, i början halfsfäriska,
blefvo efter hand spetsbågiga och upplyftes på
runda eller månghörniga underbyggnader (tamburer,
pl. IX), t. ex. å mamlukgrafvarna utanför Kairo
(1250-1517). Öfver moskéerna, t. ex. på Mesjid Kaloun
(1284) och el-Moged (1415), båda i Kairo, höjde sig
spetsiga, smärta minareter, från hvilka bönstunderna
utropas. Bland de eröfrande sarasenernas öfriga verk
må nämnas högskolor (medreses), bibliotek, hospital
o. s. v. med originella, ur äldre inhemska stilarter
utarbetade former.

Under hägn af Ostindiens sarasenske eröfrare
utvecklade sig efter år 997 en tredje islamitisk 
byggnadskonst, den indomuhammedanska stilen. 
Spetsbågen öfvergick här småningom till kilbåge 
och inneslöts i fyrkantig omramning. Den i
Achmedabad uppförda moskén (1412) visar en tydlig 
påverkan af indisk (jainistisk) planfördelning, 
konstruktion och formgifning. Då Babar 1526 
grundade Moguls dynasti i Delhi, var denna stil 
fullt genombildad. Palatset i Agra (1556-1605) 
och moskén i Futtipore-Sikri, pärlmoskén och 
palatset i Delhi (pl. X) samt den underbara, af 
alabaster och snöhvit marmor uppförda grafmoskén 
Taj-Mahal nära Agra (1631-48, af Isa Muhammed 
efendi) äro härliga monument af den utsöktaste 
formkänsla och den oerhördaste prakt (pl. X). 
Kornalin, agat, jaspis, malakit, lapis-lazuli, 
bergkristall, onyx, safirer, turkoser 
inkrusterades i Taj-Mahals marmor, öfvertäckande den
med ett nät af blomsterslingor.

L. Normannisk byggnadskonst. År 1025 eröfrade
normanner Sicilien och härskade där till 1266. Liksom
andra eröfrare använde de det underkufvade folkets,
arabernas, konstskicklighet för sina byggnadsbehof
och togo intryck däraf vid sina egna arbeten. Så
uppstodo dessa halft orientaliska, halft gammalkristna
byggnader, som under deras flagga höjde sig vid nästan
alla Medelhafvets kuster. De normanniska palatsen voro
efterbildningar af de moriska. Kyrkorna voro tämligen
rena basilikor med bred luftig förhall, flankerad af
två torn, och invändigt täckta med trätak på synliga
takstolar samt rikt prydda med mosaik och målning. De
förnämsta normanniska kyrkor äro katedralen i Messina
(grundlagd 1098) och klosterkyrkan i Monreale (1174-86). 
Normannerna spridde sina rön inom byggnadskonsten
vida omkring. Mer än korstågen har deras kännedom
om Siciliens gammalkristna, bysantinska och arabiska
konst, särskildt om spetsbågskonstruktionen, inverkat
på den samtida konsten i deras franska och engelska
besittningar.

M. Den s. k. gotiska byggnadsstilen uppstod dels under
genomförandet af sträfsystemen i hvalfkonstruktionen,
dels under inverkan af de germanska stammarnas
från träbyggnadskonsten ärfda sinne för byggnadens
organiska sammanhang. Redan på deras tidigare arbeten,
S:t Étienne och S:te Trinité i Caen (1066-78), domen
i Coutance (1048-1180), katedralerna i Canterbury
(pl. XII) och Kirkwall, framträder detta sinne för
byggnadens organism, som småningom föranleder dem
att göra hvarje led i byggnaden till organ för en
af de i densamma verkande krafterna. Så leddes den
gotiska stilens byggmästare, hvilka nu sammanslöto
sig i skråväsendet ("bauhütten"), till att i
krysshvalfvens diagonala trycklinjer slå hvalfstrålar, 
som upptogo trycket från hvalfkuporna; dessa
strålar och de gördelbågar, som skilde hvalfven,
fördes ned på kolonner eller knippen af kolonner,
där hvar stam mottog en hvalfstråle; för att bringa
ljus till midtskeppet skötos dessa kolonnstammar
upp öfver sidoskeppets tak och stöddes i sin tur af
hvalfringar, slagna mot grofva sträfpelare, som
utvecklade sig ur den langobardiska stödväxlingen
och de romanska lisenerna. På detta sätt reducerades
till sist byggnadsmassan till ett system af spant
så att säga, hvilka upptogo och neutraliserade de i
byggnaden verkande krafterna, och hvilkas mellanrum
man fyllde dels med tunnare murar, dels med stora
målade glasytor, sammanhållna med ett elegant masverk
af sten (pl. XIII). Kyrkorna voro vanligen tre-
eller femskeppiga basilikor, hvilkas hvalf den nya
konstruktionen tillät att göra