uppslag till en nationell utveckling vunnos ur den franska riktningen, hvars arbeten, t. ex. slottet Gottesau vid Karlsruhe (1533), slottsgården i Stuttgart (1553, af Aberlin Tretsch), gamla residenset i Baireuth (1564--88, af Charles Philippe Dieussart) och slottet i Heidelberg (1556--1607, pl. XVI) mer och mer sammansmälta med inhemska medeltida motiv till den stil, som fått namnet tysk renässans. Bland dennas representativaste smycken må nämnas de fria riks- och hansestädernas rådhus och öfriga byggnader, såsom förhallen till rådhuset i Köln (1571, af Wilhelm Vernicke), flygeln till rådhuset i Lybeck (1570), Hochzeitshaus i Hameln, rådhusen i Altenburg (af Nicolaus Grahmann), i Paderborn (af mäster Volmer) och i Bremen (1612, af Lüder v. Bentheim, pl. XVI) samt slotten Brake vid Lemgo, Hämelschenburg och Aschaffenburg (1605--13, af Georg Rüdinger från Strassburg), förutom en mängd patricierhus (jfr Bostad, sp. 1268). I Böhmen och Bajern bildade italienare nästan genast en högrenässansskola, företrädd t. ex. af belvedären i Prags slottsträdgård (1536, af Paolo della Stella), gamla residenset i Landshut (pl. XVI), slotten i Güstrow (af Franciscus Parr, 1558--65) och Ambras vid Innsbruck (1570--71) samt rådhusen i Nürnberg (1613--19, af Eucharius Holzschuher) och Augsburg (1615--20, af Elias Holl). Äfven i den tyska renässansens kyrkliga konst kan man spåra italienskt inflytande, å t. ex. Franciskanerhofkirche i Innsbruck (1553--63), och fransk inverkan, t. ex. på Marienkirche i Wolffenbüttel (1608--23, af Paul Francke). O. Barocktidens byggnadskonst emanciperade sig i Italien under Bernini, uppbyggaren af kolonnaderna framför Peterskyrkan, från högrenässansens traditioner. Borromini gaf åt arkitekturen en bråkig våldsamhet i linjerna, närmast jämförlig med de samtida statyernas fladdrande draperier och takmålningarnas groteska förkortningar. Karakteristisk för hela 1600-talet är de ledande konstnärernas sträfvan att lösgöra sig från skråväsendet och öfvergå till hoftjänstemän. Härigenom afskars den sunda folkliga traditionen, och byggnadskonstens historia blir mindre en redogörelse för byggnadsbehofvens naturliga utveckling nedifrån uppåt än en kronologi öfver de mest bemärkte konstnärernas arbeten. I form af konstakademier sökte man dels bilda öfver skråväsendet höjda institutioner, dels bibringa arkitekterna ett teoretisk-arkeologiskt vetande, som skrået icke kunde meddela. Teknikens nya framsteg inskränktes hufvudsakligen till utarbetandet af kupolkonstruktionerna, bjälklags- och takformerna (italianer, brutna tak l. mansardtak), som i allt väsentligt fingo sin ända till våra dagar bibehållna form, samt till en rationell och i viss mån ny användning af puts för såväl yttre som inre beklädnad (jfr Bostad). Däremot slog man sig med ifver på själfva byggnadsmassornas utdaning till regelmässigt anlagda, af hvarandra och omgifningen beroende grupper, hvilkas alla leder hvar för sig liksom anslogo en ton i ett gemensamt ackord. Ehuru äfven härvid -- liksom i fråga om fasadbehandlingen -- Michelangelos projekt till ombyggnad af Kapitolium i Rom gaf första impulsen, blef Frankrikes äldre "paviljong"-arkitektur och den af Blondel (1617--86) ledda akademien i Paris den naturliga jordmånen för en utveckling till symmetriska komplex, oftast bestående af hufvudbyggnad med tvenne eller flera flyglar: den s. k. herrgårdstypen, utgångspunkten för så godt som hela 1600- och 1700-talens profanarkitektur. Detaljarbetet utmärker sig för rik användning af allegoriska, krigiska eller festliga emblem: troféer, lagerkransar o. d., utförda i sten eller stuck. Slottet Maison sur Seine (af François Mansard) betecknar den nationellt franska riktningen, hvars mest epokgörande arbeten blefvo hufvudfasaden till Louvre i Paris (af Perrault), slottet i Versailles (af Levau och Hardouin-Mansard) samt Invaliddomen i Paris (af Hardouin-Mansard, pl. XVII), nu Napoleon I:s grafkyrka. Nederländernas barockstil kallas vanligen Rubens' stil, hvad Belgien beträffar med full rätt, då den store målaren, utgående från i Italien hämtade intryck, själf medverkade vid t. ex. utsmyckningen af Jesuitkyrkan i Antwerpen. En fransk riktning infördes af Daniel Marot å slottet Heeren-Loo och fortsattes med rådhuset i Amsterdam (af Jac. v. Kampen) och Moritzhuis i Haag (af Pieter Post, pl. XVII). I England byggde Christoffer Wren Sheldon-teatern i Oxford i palladisk stil, och efter en studieresa till Paris grep han sig an med katedralen S:t Paul i London (1675--1720), liksom hans många småkyrkor hållen i antikiserande stil med detaljer, påminnande om den franska barocken; Howard castle (af John Vanbrough, pl. XVII), Marlborough house (af Wren junior) och Buckingham palace (af Wynne) fingo former, som starkare erinra om franska och nederländska förebilder. Under barocktiden rådde i Tyskland en af trettioåriga kriget orsakad brist på inhemska konstnärer och i följd däraf ett mäktigt italienskt och fransk-nederländskt inflytande. Solari byggde domen i Salzburg, Rossi och Caratti palatset Czernin i Prag, Baccelli och Zuccali Theatinkyrkan i München samt lustslotten Schleissheim och Nymphenburg, Frisoni klostret Weingarten vid Ravensberg och slotten Ludwigsburg och Favorite. I Potsdam, Berlin och Zerbst arbetade holländare, i Kassel uppförde Paul Dury "Orangeriet" och "Marmorbadet". Men småningom uppträda äfven tyska barock-konstnärer. Georg Bähr utförde Frauenkirche i Dresden, Nering byggde Parochialkyrkan i Berlin efter mönster från Bramantes kupolkyrkor, ombyggde slottet i Potsdam och påbörjade tyghuset i Berlin (1695--1706, pl. XVII). Andreas Schlüter grundade Berlins byggnadsakademi och utförde jämte Eosander v. Goethe nya slottet i Berlin. Familjen Dientzenhofer arbetade i Prag, Würzburg, Bamberg och Fulda. Tischer v. Erlach uppförde Schönbrunn, Hildebrand slottet Belvedere i Wien, Prandauer klostret Melk i Österrike. Tidens förnämste tyske konstnär var dock Pöppelmann, skaparen af Zwinger (pl. XVIII) och japanska palatset i Dresden, det förra utmärkt af öfverdådig elegans och yppigt behag, det senare af strängt genomförd enkelhet. P. Rokokotidens byggnadskonst. 1700-talet var ännu fattigare på konstruktiva uppslag än 1600-talet. Byggnadsteknikens nyheter: de hvalfformiga, putsade trätaken, de fribärande trapporna, det öfverflödande stuckaturarbetet och spegelglaset voro icke af det slag, som för vidare framåt. Byggnadsbehofven gåfvo heller icke anledning till