nya typer. Konstarbetets uppgift blef i stället att förfina och civilisera det gångna århundradets något stela och braskande prakt, att genomarbeta och förbättra detaljerna, att vinna ökadt herravälde öfver materialbehandlingen. Som följd däraf lade man hufvudvikten på den inre bekvämligheten och den dekorativa utsmyckningen. Snickares, träsnidares, stuckatörers, förgyllares och målares framsteg kunna steg för steg följas på rokokotidens panelverk, plafonder och mobilier. Äfven i den yttre arkitekturens magrare och torrare stil kan man skönja inflytandet af den inre dekorationens smak för ramverk och sniderier. Formlifvet uppgaf barockens stränga symmetri och regelmässighet för en fantastisk lekfullhet, som tog starka intryck af den under 1700-talet uppblomstrande samfärdseln med orienten, Ostindien och Kina. -- I Frankrike inleddes den nya smakriktningen af Robert de Cotte med Hôtel de la Vrillière i Paris. Börsen i Bordeaux (af Gabriel d. ä.) och palatsen vid Place de la concorde i Paris (af Gabriel d. y.) äro starkt påverkade af Louvrefasaden. Fasaden till Hôtel de Montmorency i Paris (af Meissonier) fick en torrt antikiserande prägel, likaså Hôtel de Soubise och Hôtel de Rohan (af Delamaire), båda emellertid invändigt dekorerade (af Boffrand) med snäckliknande "rocaille"-former af den mest fantastiska elegans. Kyrkan S:t Sulpice (af italienaren Servandoni) och Pantheon i Paris (af Soufflot) bära likaledes vittne om en inverkan från antiken, som efter upptäckten af Pompeji och Herculaneum satte nya spår i såväl arkitektur som dekoration. -- Krigen mellan Frankrike och England torde medverkat till att rokokostilen i det senare landet fick ringa insteg. Mansion house och Newgatefängelset i London (af Dance) uppfördes i en tung antikiserande stil. -- Nederländerna följde i kraft af Europas politiska gruppering engelskt föredöme äfven i konstarbetet. -- I Tyskland åter inkallade Fredrik den store franska arkitekter. Cotte och Boffrand inledde där öfvergången till rokokostilen. Cuvilliés d. ä. införde "rocaillen" till München, där han tillsammans med Effner och Gunezrhainer arbetade på nybyggnader vid Nymphenburg. Residenset i Würzburg och slottet Bruchsal (af Joh. B. Neumann) äro, liksom slottet Brühl vid Köln och slottet i Münster (af Schlaun) m. fl., fullt genomförda rokokobyggnader. Neues palais (pl. XVIII) och Sans souci i Potsdam (af W. von Knobelsdorff) beteckna stilens höjdpunkt. Q. En nyklassisk byggnadskonst uppstod, som ofvan nämnts, ur intresset för de nyupptäckta romerska städernas byggnadsverk, men fick sina egentliga uppgifter från de politiska omhvälfningar, som franska revolutionen åstadkom. Den nya republiken i Frankrike sökte i allt efterlikna den romerska; dess och sedermera kejsardömets nyskapande verksamhet på samhällets alla områden gaf också konsten nya uppgifter att lösa, hvilka togo form i den s. k. kejsarstilen. Portalbyggnaden å inre gården till Maison de charité i Paris (af Antoine) fick Paestumtemplets grandiosa former. Vendômekolonnen (1806 af Denon, Lepère och Gondouin) blef en efterbildning af Trajanuspelaren i Rom. Arc de l'étoile (af Raymond och Chalgrin), börsen i Paris (af Brongniart och Labarre) samt Madeleinekyrkan (af Vignon) voro alla försök att utnyttja antikens fasadsystem för tidens ändamål, men tyngdes dock af för mycket lärdomspedanteri och för liten öfverensstämmelse mellan den använda antika apparaten och tidens lefvande behof för att ega bärande kraft för längre tid. Privatbyggnaderna, t. ex. Maison Carrenne i Paris (af Brongniart), slogo i det hela taget lyckligare ut. -- Englands nyklassiska konst röjer en mera praktisk och nationell tillämpning af de antika motiven, t. ex. i Bank of England (af John Soanes, pl. XVIII) och de äldre delarna af British museum (af Rob. Smirke). -- Tyskland undgick, trots det under revolutionskrigen uppväxta hatet mot Frankrike, ej heller nyklassicismens inflytande. Brandenburger tor i Berlin (1789-1802, af Langhaas) inledde raden af dess byggnadsverk, hvilken på sätt och vis afslutas af Schinkels arbeten: Neue wache, Schauspielhaus (1819-21) och Altes museum i Berlin (1824-29, pl. XVIII). R. Modern byggnadskonst. 1800-talets politiska och sociala omgestaltningar, dess litterära och historiska intressen, dess vetenskapliga stordåd, ökade samfärdsmedel, industriella uppfinningar och vidtomfattande handel hafva på byggnadskonsten ställt alltför många och stora kraf, för att det magra nyklassiska schemat skulle kunna lösa dem alla. Den nyromantiska rörelse, som i England gaf upphof till naiva "gotiska" slottsbyggnader och konstgjorda "ruiner", flyttade öfver till kontinenten och antog formen af en reaktion mot nyklassicismen, en återgång till det nationella i konsten, som småningom utvidgades till en nyrenässans och sökte tillegna sig och på lämpliga uppgifter tillämpa alla tidehvarfs byggnadsstilar. Viollet le Ducs "Dictionnaire" och Letaroullys "Édifices de Rome moderne" försågo arkitekterna med ett rikt vetande om medeltidens och renässansens byggnadskonst. Den förre restaurerade på ett förträffligt sätt Notre-dame i Paris, befästningarna i Carcassonne och slottet Pierrefonds; hans och hans samtidas svaga sida framträder i det sätt, hvarpå de utan hänsyn till stilformernas konstruktiva ursprung sökte tillämpa dem på nya uppgifter och nya material, t. ex. järnet. Konsthistoriska studier, arkeologiska uppmätningar och restaureringsarbeten, sådana som det af franska staten bekostade iståndsättandet af landets "monuments historiques" och dombyggnaden i Köln (se ofvan), gåfvo byggnadskonsten fastare mark att stå på. -- I England valde Barry Tudorstilen för det nya parlamentshuset (pl. XIX), nutidens stoltaste och själfständigast genomförda byggnadsverk. Katedralen i Halifax (af Street) uppfördes i en gotisk stil, som var tillämpad på modernt sätt. -- I Tyskland ombyggde Hitzig tyghuset i Berlin till Ruhmeshalle och uppförde börsen i italiensk renässans. Richard Lucae, upphofsman till operan i Frankfurt a. M., slöt sig till samma riktning. Adler och Wäsemann sökte afvinna den markiska tegelgotiken nya uppslag. Nya pinakoteket i München (af A. v. Voit) är en blandning af romanska och gotiska motiv, den föga lyckliga s. k. Maximilianstilen. Slottet Herrenchiemsee (af Hollmann) är en efterbildning af Versailles. Arsenalbyggnaden i Wien (af Siccardsburg, v. d. Nüll och T. Hansen) är ett försök att antikisera romanska former. Votivkyrkan i Wien (af Ferstel, 1856-79, pl. XIX) är utförd i den rikaste kölnergotik. Operan i Wien (1861-68, af Siccardsburg och v. d. Nüll) är ett arbete i