kan tala om och följa den gottländska skolan äfven
vid dess uppträdande på fastlandet, dit den i
sin tur vandrar öfver. Biskop Bengt i Linköping,
till hvars stift Gottland hörde, lät tydligen 1232
gottlänningar upptaga arbetet på Linköpings domkyrka
(pl. XXII), hvars södra portal är ett mästerstycke af
gottländsk smak och skicklighet (pl. XXI). Planen
för domkyrkan ändrades efter gottländsk sed till
en hallkyrka med tre lika höga skepp, hvilkas bredd
korskvadraten och de båda tvärskeppen fingo bestämma,
och hvilkas hvalf hvila på runda eller ledade
kolonner af gottländsk typ. Från Linköping spredos
gottländsk smak och erfarenhet till kringliggande
kyrkor (Flistad har t. ex. gottländsk portal) och
till cisterciensklostren i Västergötland (t. ex. vid
Varnhems ombyggnad efter branden 1234) därifrån till
Riseberga, Falköping, Sköfde, Forshem, Skara domkyrka
(1312-21 och 1338-50, pl. XXII), sannolikt äfven
till Örebro stadskyrka (grundad på 1200-talet) och
därifrån till Askersund samt tillbaka till Vadstena
klosterkyrka (1388-1420), alla med mer eller mindre
gottländska särmärken. I samtliga stenkyrkor från
1200-talet upptog man spetsbågiga hvalfformer, utan
att egentligen öfvergå till gotisk konstruktion. De
tjocka murarna, som vanligen bestodo af tvenne väl
arbetade skal med fyllning af skrot och kalkbruk,
motstodo hvalftrycken utan försträfning. Först å
Varnhem finnas klumpiga sträfkonstruktioner, som å
Skara, Örebro och Vadstena antaga ädlare
gotiska
former.
Till samma epok höra domkyrkorna i Stavanger och
Trondhjem (påbörjad redan 1161, hufvudsakligen
färdigbyggd 1231-52 och 1269-82), båda anlagda efter
engelska förebilder (pl. XXV). Domen i Trondhjem,
till större delen utförd af täljsten, ger på
hvarje blad af sitt ornamentala öfverflöd bevis på
det inhemska träsnideriets dominerande inflytande
på formgifningen. Dess kolonnknippen bestodo före
restaurationen af fria stammar; planläggningen med
triforiegalleriet öfver triumfbågen, kapellet bakom
koret och tornen öfver korskvadraten samt på hvar
sida om västportalen äro i alla delar hämtade från
den engelska försvarskyrkan. Samtliga dessa kyrkor
voro byggda af naturlig sten.
Den äldsta daterade kyrka af tegel i Skåne är
Gumlösa (1191). Ungefär samtidiga tegelbyggnader voro
kyrkan i Maglarp, stadskyrkorna i Trelleborg, Skanör
och Falsterbo (början af 1200-talet) äfvensom S:t
Peder i Lund (midten af 1200-talet), Vårfrukyrkan
i Hälsingborg och S:t Peter i Malmö (grundlagd
1319). I det på naturlig sten fattiga Danmark fick
det nya byggnadssättet hastigt utbredning under
biskop Absalons beskydd. Bland danska tegelkyrkor må
nämnas den egendomliga, med fem torn försedda kyrkan
i Kalundborg, kyrkorna i Hälsingör och Naestved
(pl. XXV) samt domen i
Roskilde (grundlagd på 1200-talet, fullbordad
omkr. 1400). I Sverige synes tegelkyrkan hafva
införts af dominikanerna, hvilka på ett synodalmöte
i Bologna beslöto grunda kloster i vårt land och
bragte den sannolikt från Lombardiet utgående
tegelbyggnadskonsten med till Sverige. Åtminstone
äro Sko klosterkyrka (1220) och S:ta Maria i Sigtuna
(1237) deras verk. Teglet utträngde i Mälardalen
hastigt den svårhandterliga gråstenen. Domerna i
Västerås (grundlagd i början af 1200-talet, utvidgad
af Birger Jarl till minne af slaget vid Herrevadsbro
1251, invigd 1271) och i Strängnäs (invigd 1291)
tillhörde båda dominikanernas skola, med tunga,
nästan romanska former och utan torn, såsom för
klosterkyrkor var vanligt. I Östergötland användes
tegel vid uppförandet af Skeninge kyrka (sannolikt
ursprungligen tillhörig dominikanklostret) och af
stadskyrkan samt S:t Drotten i Söderköping. Teglets
seger öfver gråstenen afgjordes omkr. 1270, då
ärkebiskop Fulco beslöt använda det vid uppförandet
af Uppsala domkyrka, där dock kombineradt med
s. k. Upplands-marmor, som
lämnade tillfälle till en cisterciensisk
detaljbehandling. Detta Sveriges förnämsta
byggnadsverk från medeltiden (färdigt omkr. 1350,
pl. XXII o. fig. 29) har tillgodogjort sig det
bästa af de båda skolornas, cisterciensernas och
dominikanernas, stil och erfarenhet. Fransmannen
Estienne de Bonnueill, hvilken 1287 med åtskilliga
gesäller begaf sig till Uppsala, var sannolikt blott
en stenhuggare. Arkitekten, eller byggmästaren,
kan med säkerhet antagas ha varit en svensk
cisterciens eller dominikan. Tornen tillbyggdes
1366 af Magnus Nilsson, "murator" från Västerås,
och blefvo antagligen färdiga inemot 1390. De buro
då sannolikt höga, smala, åttkantiga spiror, lika
Mariakyrkans i Lybeck. Samtidigt med Uppsala-domen
ombyggdes Strängnäs domkyrka i form af en hallkyrka
utan tvärskepp och torn.
Fig. 29. Uppsala domkyrka. Grundplan.</img>
Unionstidens oro tager sig uttryck också i de
kyrkliga byggnadsarbetena. Öfverallt arbetar man på
att stärka försvarskraften. I början af 1400-talet
uppförde man torn både på Västerås och på Strängnäs
domkyrkor, hvilka under senare delen af 1400-talet
utvidgades till att vid behof rymma större antal
människor. Biskop Rogge tillbyggde (efter 1473) det
nuv. koret i Strängnäs och biskop Lydike (1466-87)
koret i Västerås domkyrka, som brändes af danskarna
1430 och 1521. Biskop Henrik
