utvecklats söder ifrån i jämbredd med kristendomens framsteg; den norska således, som finnes bäst bevarad i Borgund (pl. XXV), snarare under inflytande från Sverige än tvärtom. De äldsta stenbyggnader i Sverige äro de i kustdistrikten och Mälardalen vanliga ringborgarna, på lätt försvarbara branter uppförda vallar af löst staplade stenar. Den största existerande är den s. k. Torsborgen i Ardre socken på Gottlands östra sida. Borgen ligger på en tvärbrant kalkstensplatå, tillräckligt stor att rymma en betydlig folkmängd med boskapshjordar och lösegendom, samt försedd med ett par mindre utanverk eller "torn" framför den södra, lättast tillgängliga sidan. Ringborgarna hafva sannolikt på något sätt motsvarat bygdernas i landskapslagarna angifna militära organisation: hundaren, tolfter o. s. v. Dit drog befolkningen sig tillbaka vid röfvartåg, som icke kunde afvisas på öppna fältet. Såsom allbekanta samlingspunkter voro de möjligen också offerställen. I alla händelser intog på ett stort antal ställen (t. ex. Gamla Uppsala) kyrkan offertemplets plats, d. v. s. öfvertog offerställets och sannolikt också ringborgens roll som samlingspunkt i bygden. På detta sätt kommo stafkyrkor att uppföras inom ringborgar (kyrkogårdsmurarna). Den kyrkliga och den militära organisationen kompletterade hvarandra, och klockringning kallade till vapen likaväl som till gudstjänst. Men stafkyrkan lämnade intet skydd mot elden, medeltidens farligaste anfallsmedel. Det blef därför snart nödvändigt att inom ringborgen anlägga stenbyggnader. På t. ex. Gottland, som låg särskildt utsatt för angrepp österifrån, uppfördes vid kusterna öfver en port till kyrkogårdens ringmur eller i ett hörn af densamma runda eller fyrkantiga stentorn med flera våningar, s. k. "kastaler" (af castellum).

Fig. 28. Hagby kyrka i Småland. Grundplan.</img>
På Bornholm, i Småland (Hagby, pl. XXI o. fig. 28,
Våxtorp), i Västergötland (Dimbo, Agnestad), i
Östergötland (Vårdsberg, Tjärstad), i Mälardalen
(Solna, Bromma m. fl.) uppfördes t. o. m. de äldsta
sten kyrkorna i form af runda kastaler, till en
början med träbjälk-lag, men inom kort hvälfda,
med eller utan midtkolonn, för att uppbära
hvalfven. Småningom undanträngdes rundkyrkan af
den rektangulära planformen, till hvilken ofta
fogades ytterligare en eller flera kastaler i
form af torn. Hammarlöf i Skåne och Ska i Uppland
ha sålunda runda torn. Lärbro på Gottland har
en kastal på kyrkogården, äldre än kyrkan, och
ett månghörnigt torn, yngre än kyrkan. De danska,
skånska och blekingska kyrkorna hafva ofta kolossala
torn, ibland t. o. m. tvillingtorn (Tveja Merlöse i
Danmark, pl. XXV, Färlöf i Skåne), likaså kyrkorna
i Kalmartrakten (Arby) och på Öland, hvarest ofta
förekommo torn både väster och öster om kyrkan
(t. ex. Föra, Norra Möckleby, Kastlösa m. fl.). Källa
kyrka i Kalmartrakten hade i likhet med rundkyrkorna
öfver det hvälfda skeppet en försvarsvåning och öfver
denna åter ett plant tak, omgifvet af tinnar.

Alla dessa byggnader voro uppförda i romansk
stil med ytterst enkla, massiva former. Först de
inflyttande munkordnarna synas hafva så behärskat
byggnadskonstens teknik, att de kunde gifva kyrkorna
en rikare anläggning och organiskt utvecklade
former. Cisterciens-orden, som tidigt nedsatte sig i
Danmark, fick 1144 tillstånd att bosätta sig i Sverige
och grundade klostren Alvastra i Östergötland och
Nydala i Småland. Nydala var då en enskeppig kyrka
med trätak, Alvastra en treskeppig, hvälfd basilika
med i planen markerad korskvadrat. Äfven Gudhems,
Vreta och Varnhems cistercienskloster anlades på
1100-talet; Koma cistercienskloster på Gottland
uppfördes 1163. Från dessa härdar för tidens kultur
drogo byggnadskunniga munkar ut i bygderna. I Danmark
gick konstarbetet vida fortare framåt än i Sverige,
som icke stod i så nära beröring med Europas
fastland. Domen i Ribe fick en klar bysantinsk
konstruktion, och domen i Lund (invigd 1145;
pl. XXI) blef en fullt utbildad romansk basilika
af rhenländsk typ. En om bysantinska förebilder
erinrande anläggning fingo de svenska kyrkorna S:t
Olof i Sigtuna och S:t Lars samt Helgeandskyrkan
i Visby (omkr. 1220). Kupolhvalfven voro dock i
den fattiga Norden ersatta med krysshvalf. Såväl
de s. k. processionsgångarna i S:t Lars som de
dubbla skeppen i Helgeandskyrkan (af alldeles
samma typ som tornet i Lärbro) voro byggda för
att öka försvarsdugligheten. S:t Per i Sigtuna
(pl. XXI), tillhörig en tvåskeppig, särskildt på
Gottland vanlig typ, var äfven starkt befäst med
torn såväl i väster som mellan skeppet och koret och
torde haft tinnkrönta murar, något som sannolikt också
gäller om S:t Olof och åtminstone delvis om S:t Lars.

I de svenska bygder, där man i st. f. den med tidens
hjälpmedel svårarbetade graniten, hade tillgång till
den lättbrutna och lättarbetade lagrade kalkstenen,
gick byggnadskonsten vida fortare framåt, särdeles
på Gottland, där cistercienserna i Roma utbildade
en skola, hvars rykte spridde sig vida omkring
(gottlänningar arbetade bl. a. på Glimmingehus i
Skåne, jfr Bostad, pl. VIII, och Helgeandshuset i
Lybeck). De gottländska kyrkor, som lågo i det inre
af ön (Ala, Akebäck), voro försedda med trätak, i de
närmare kusten belägna däremot hvälfdes skeppen med
två krysshvalf (Hemse, Hejdeby) eller med fyra hvalf,
burna af en midtkolonn (Ganthem, Vall, Tingstäde),
en form som utvecklades till den karakteristiska
hallkyrkan med två kolonner i midten (Gothem,
När, Fole m. fl.). Slutligen byggdes på 1200-talet
treskeppiga hallkyrkor (Dalhem, Lau, Öja). Tornen
voro ytterst originella med skyttegångar på norra
och södra sidorna (Vall, Öja) eller rundtom de
fria sidorna (Helgeand, Lärbro, pl. XXI) samt med
åttkantiga spiror af trä, klädda liksom yttertaken
med bräder.

Formbildningen lånas uppenbart från de äldre
träbyggnaderna; icke endast konstruktiva detaljer,
utan också kolonnknippenas bildning, de egendomliga
bågsnitt-motiven, flackornamentens och passformernas
tekniska behandling bevisa vid jämförelse med bevarade
trädetaljer sin härstamning från dessa. Samma
företeelser kunna spåras öfverallt i Europas
medeltidskonst, men de antoge på Gottland mera naivt
utpräglade former, så karakteristiska, att man