Göta hofrätts hus i Jönköping (1611), nuv. petersenska huset i Stockholm m. fl. Vid midten af 1600-talet förändrade de politiska faktorerna ånyo smaken och stilriktningen. Westfaliska freden, som återställde lugnet i Europa och närmandet till Frankrike, föranledde dels inkallandet af belgiern Simon de la Vallée, som fick i uppdrag att utföra riddarhuset i Stockholm, dels utsändandet på studieresor till Italien och Frankrike af hans son Jean de la Vallée och Tessin d. ä., hvars fädernesland nu blifvit införlifvadt med Sverige. De återkommo båda omkr. 1650 och medförde den nya smakriktning, som i utlandet fick namn af barock, men som i själfva verket är vår högrenässans. Jean de la Vallée öfvertog efter faderns död riddarhuset (färdigt 1661, pl. XXII), Tessin blef till en början slottsarkitekt på Borgholm och planlade under denna tid domkyrkan i Kalmar (1653-99, pl. XXII), som införde barockens ideal, centralkyrkan, i Sverige -- kupolen blef dock aldrig utförd -- och sannolikt inspirerade de la Vallée till Katarina (pl. XXII) och Hedvig Eleonora kyrkor i Stockholm. De la Vallées måg Mathias Spiehler använde barockens system på Ulrika Eleonora kyrka i Stockholm (1673), likaså Nikodemus Tessin d. y. på Ulrika kyrka i Söderhamn (1685-93) och Tyska kyrkan i Karlskrona (1697-1727). Till barockperioden höra äfven S:t Olai i Norrköping <1719) och domkyrkan i Karlstad (af Kristian Haller 1724-30) samt, i Skåne, stadskyrkan i Landskrona. Till tidens märkligare arbeten höra ock de många grafkoren, som efter gammal sed byggdes i form af kapell invid kyrkorna, t. ex. soopska koret i Askersund (af Erik Dahlbergh), kaggska koret vid Floda och karolinska koret vid riddarholmskyrkan i Stockholm (af N. Tessin d. y. 1686, fullbordadt af Hårleman 1743). Märkligare än tidens kyrkliga konst var dock dess profana. Det starkt franska anslag, som ljuder i riddarhuset, om än med biljud från tiden före 1650, försvenskades af Jean de la Vallée i hans följande arbeten: bondeska palatset (nuv. rådhuset, 1650-talet, pl. XXII) och van der nothska huset i Stockholm, till en nationellt karakteristisk kombination af puts och huggen sten. Tessin åter hyllade i sina första arbeten efter 1650, t. ex. oxenstiernska palatset i Stockholm (nu statistiska centralbyrån, 1654) och wrangelska palatset (nu Svea hofrätt), en mera italiensk smak, men öfvergick med bååthska palatset i Stockholm (nu frimurarlogen, 1662) samt midtpartiet af Drottningholm (1662, pl. XXII) till det de la valléeska systemet, för att på ålderdomen med riksbanken vid Järntorget (1680) återgå till sin första kärlek. Båda konstnärerna voro outtröttligt verksamma äfven i landsorten. Tillsammans byggde de Skokloster (1654-79), för K. G. Wrangel, efter en plan, starkt erinrande om Tessins förslag till Borgholms ombyggnad. De la Vallée utförde för M. G. De la Gardie Karlbergs slott samt Ekholmen, Vänngarn, Höjentorp, Kägleholm och Mariedal (alla 1660-80). Tessin åter uppförde bl. a. Finspång, Mälsåker (pl. XXII), Ållonö, Näsby, Eriksberg, Strömsholm (1669), Sjöö och Salsta (1670, fullbordadt 1679 af M. Spiehler). Alla dessa arbeten vittna om den mognade konstnärens ekonomi med effekterna och fina öga för proportionernas värde. Samtidiga arbeten i Danmark äro bl. a. palais Thott och palais Moltke i Köpenhamn. Hvad den äldre Tessin lämnade ofullbordadt, öfvertogs af sonen, Nikodemus Tessin d. y., hvilken genom långa studier under faderns ledning samt resor i Frankrike och Italien förberedt sig därpå. Han fortsatte inredningen af Drottningholm och anlade dess park, uppförde på 1680-talet Sjöholm och ombyggde omkr. 1690 Rosersberg samt utförde Steninge i Uppland (1694; se pl. VIII till art. Bostad). Sin sociala ställning och sin personliga smak markerade han med uppförandet af sitt eget palats (nuv. öfverståthållarhuset i Stockholm, 1696-1701) i starkt italiensk stil. Hans lifs förnämsta verk blef emellertid det nuv. kungliga slottet i Stockholm (pl. XXIII), hvars uppförande beslöts i juni 1697, sedan en förhärjande eldsvåda lagt det gamla Vasaslottet i aska. Tessins fäderneärfda kärlek till högrenässansen och föregående italienska studier göra det förklarligt, att en så storslaget enkel och ädel byggnad kunnat utföras under brytningen mellan barock och rokoko. En stor del af förtjänsten tillkommer äfven byggherren, Karl XII, hvilken skoningslöst slopade allt dekorativt bjäfs, som hans arkitekt af tidsandan föranleddes att föreslå. För slottets inre och yttre utsmyckning införskrefvos franska konstnärer och handtverkare, såsom skulptören Chauveau, stuckatören Pagani och målaren Fouquet m. fl., hvilka mycket bidrogo till konstindustriens höga ståndpunkt i vårt land. Tiden efter 1708 är i Sverige fattig på byggnadsminnen. Först mot midten af 1700-talet kom slottsbyggnaden åter i gång under ledning af K. von Hårleman, som byggde flyglarna omkring Logården, K. J. Cronstedt och K. F. Adelcrantz, som byggde nordvästra flygeln och afslutade inredningen 1754. Den tessinska skolan fortsattes af Hårleman och Adelcrantz vid uppförandet af flyglarna till Drottningholm (1746-52) och Gustaf III:s operahus (1774-82, jfr Arffurstens palats) samt Adolf Fredriks kyrka i Stockholm (1768-74). Mera eftergifvande mot tidens smak för mjuka, böjliga linjer voro Jöran Adelcrantz med tornet på Jakobs kyrka, J. E. Rehn med sutherska (sedermera polhemska) huset n:r 1 vid Adolf Fredriks torg (se pl. IX till art. Bostad) och E. Palmstedt med börsen i Stockholm (1767-76, pl. XXIII). Den sistnämnde öfvergick snart till ny klassicismen, med tullpackhuset (1788), f. d. bondeska palatset (1789, nu rifvet), och sitt eget, i sin nästan sträfva enkelhet ståtliga hus n:r 27 Västerlånggatan i Stockholm (1801). Till samma riktning bekände sig K. F. Sundvall, som uppförde Carolina rediviva i Uppsala (1819-26) och Stjärnsunds slott. Af tidens kyrkliga byggnader är domkyrkan i Göteborg af K. V. Carlberg den märkligaste. I Danmark är rokokotidens byggnadskonst däremot rikt företrädd. Dess förnämsta verk, Amalienborgs slott i Köpenhamn (pl. XXVII), är en af tidehvarfvets pärlor. Till dess fyra paviljonger sluta sig de karakteristiska palatsen på Bredgade som en veritabel "faubourg S:t Germain". Eremitaget i Dyrehaven (1736), Frederiksbergs, Fredensborgs, Sorgenfri och Marienlyst slott äro alla blommor af samma stam. Främsta platsen bland Danmarks kyrkliga byggnadsverk från denna tid intages af marmorkyrkan i Köpenhamn, en kupolkyrka (pl. XXVII), hvars ståtliga anläggning och utmärkta detaljer äro fullt värdiga det ädla materialet (påbörjad 1749 af Jardin, fullbordad af F. E. Meldahl 1874-94). Mot midten af 1800-talet egde en afmattning rum