D. Plüskow-linjen: <img l></img> 1. Friedrich Wilhelm, friherre von B., grefve af Dennewitz, preussisk general, f. 1755, inträdde vid unga år i hären. 1793 utmärkte han sig såsom stabskapten vid belägringen af Mainz och blef därefter guvernör för prins Ludvig Ferdinand. 1808 blef han generalmajor och deltog därefter, synnerligen efter 1812, då han blef generalguvernör i Öst- och Västpreussen, lifligt i preussiska härens omorganisation. 1813 ställdes han under Yorks befäl, deltog i striden vid Möckern 5 april och stormade Halle 2 maj. Därefter anförtroddes honom Berlins skyddande, hvarför han tog en befäst ställning s. v. om denna stad. Då Napoleon riktade sina stridskrafter mot Bautzen, drog sig äfven B. ditåt och påträffade snart kåren Oudinot, som var sänd för att uppehålla honom, slog denna vid Hoyerswerda 27 maj och vid Luckau 4 juni samt hotade fransmännens förbindelser. När, efter stilleståndet, kriget åter utbröt, var B. chef för 3:e preussiska armékåren, som tillhörde norra tyska armén under kronprinsen Karl Johan af Sverige. I spetsen för denna kår gick han segrande ur slaget vid Gross-Beeren (23 aug.), hvarigenom Berlin räddades från ett anfall af fransmännen. Ett sådant gjordes dock snart åter under Neys ledning, men strandade hufvudsakligen på preussarnas (B:s och Tauenziens kårers) tapperhet i slaget vid Dennewitz (6 sept.). B. och hans kår deltogo sedan i rörelsen mot Leipzig, i slaget 18 okt. och i stormningen af sistnämnda stad. Under hela detta fälttåg hade kronprinsen ständigt obehag af B:s egensinne, missnöje och olydnad. Efter fransmännens nederlag besatte B. Westfalen. Därifrån drog han sig till Holland och inföll slutligen i Belgien. Han tog sedermera del i slaget vid Laon (9 och 10 mars 1814), inneslöt Soissons och besatte Montmartre 31 mars, då de förbundne tågade in i Paris. Under fälttåget 1815 förde han 4:e preussiska armékåren och föll med denna fienden i ryggen under slaget vid Waterloo samt bidrog väsentligt till de förbundnes seger. B. dog i Königsberg 25 febr. 1816 såsom guvernör i Öst- och Västpreussen. 2. Adam Heinrich Dietrich, friherre von B., den föregåendes broder, tysk militärskriftställare, f. 1757, inträdde i preussiska hären, men tog snart afsked och förde sedan ett äfventyrligt lif, hvarunder han två gånger besökte Amerika (1791 och 1795). Genom en 1806 utgifven skoningslös granskning af fälttåget i Tyskland 1805 (Der feldzug von 1805, militärisch und politisch beleuchtet) ådrog han sig förföljelse och blef häktad. Han rymde, men blef gripen och insatt i fängelse i Riga, där han dog 1807. B. hade en synnerligen orolig själ och ett öfversvallande förråd af idéer, hvarom såväl hans många militära arbeten som hans sista verk, Coup d'oeil sur le svedenborgianisme, tillräckligt vittna. Hänsynslöst blottade han det beståendes brister, och för deras afhjälpande föreslog han medel, som på senare tider i flera hänseenden kommit till heders. Genom sin Geist des neueren kriegssystems (1799) blef han en af militärlitteraturens klassiske författare. I detta arbete behandlar han krigskonsten såsom en rent matematisk vetenskap, uppställer för densamma figurer, i hvilka vinklarna icke få understiga vissa minima, grundar hela krigföringen på förplägning ur magasin och lämnar helt och hållet å sido inflytandet af truppernas andliga stämning. Dessutom föreskrifver han kringgående rörelser, företag mot fiendens förbindelselinjer och excentriska återtåg. En annan betydande skrift af B. är Lehrsätze des neueren krieges (1805). ^{C. O. N.} 3. Ernst von B.-Cummerow, tysk politiker och författare, f. 1775 i Mecklenburg-Schwerin, d. 1851 i Berlin, tog ifrån 1802, i egenskap af pommersk godsegare, liflig del i förhandlingarna om författningsreformerna i Preussen. Han ifrade i allmänhet för upprättandet af en genom riksstånd inskränkt monarki, i hvilken besittningen af jordegendom skulle medföra en privilegierad ställning. Hans opposition var städse riktad mot byråkratien och mot modern konstitutionalism. Efter revolutionen 1848 stiftade B., i afsikt att förebygga det påtänkta upphäfvandet af riddargodsens befrielse från grundskatt, en förening till egendoms skyddande ("Verein zum schutze des eigenthums"), bekant under namnet "junkerparlamentet", ur hvilken det i senare tid framträdande preussiska feodalpartiet utvecklat sig. B. författade en mängd skrifter, de flesta rörande statsvetenskapliga ämnen och dagspolitiska spörsmål. Bymot. Se Byamot. Bünau, Heinrich, grefve von B., tysk politiker och historieskrifvare, f. 1697, blef 1740 sachsiskt sändebud i Mainz, där han arbetade för Karl VII:s val till kejsare, och var sedan i kejserlig tjänst till 1751, då han blef premiärminister i Weimar. Han tog afsked 1759 och dog 1762. B. var en vetenskapernas gynnare, bl. a. genom det understöd han egnade konsthistorikern Winckelmann, som han utnämnde till föreståndare för sitt utmärkta bibliotek (42,000 bd), hvilket 1764 inköptes för Dresdenbibliotekets räkning. Hans ofulländade arbete Genaue und umständliche teutsche kaiser- und reichshistorie (4 bd, 1728--43) utmärker sig genom omfattande källstudier. Jfr Sahrer von Sahr, "Heinrich, graf von B." (1869). <img r></img> Byng [bi'ŋ]. 1. George B., viscount Torrington, brittisk amiral, f. 1663, d. 1733, kom i sjötjänst 1678, öfvergick efter åtskilliga sjöresor till armén, blef löjtnant vid grenadjärerna 1683, tjänstgjorde såsom sådan upprepade gånger till sjöss, t. o. m. som skeppschef, och återinträdde först 1690 i flottan såsom "captain". Konteramiral 1703, tog han en mycket verksam del i Gibraltars eröfring följande år. 1705 blef B. viceamiral och 1708 amiral. Högste befälhafvare i Nordsjön s. å., omintetgjorde han