som sådan energiskt för den nya tyska
kolonialpolitiken och upphöjdes i juni 1899, efter
afslutande af fördraget med Spanien om afträdande
till Tyska riket af Marianerna och Karolinerna,
i grefligt stånd, Då furst Hohenlohe hösten 1900
nedlade rikskanslersämbetet, utnämnde kejsaren,
som redan länge i den smidige B. anat en lämplig
medarbetare för den nya "världspolitiken", honom till
preussisk ministerpresident och utrikesminister
samt tysk rikskansler (17 okt. s. å.). Hans
preussiska politik har väsentligen kännetecknats
af upprepade, länge fruktlösa bemödanden att lösa
frågan om kanalförbindelse mellan rikets västliga
och östliga delar samt af ett i valen af medel
stundom föga hänsynsfullt befrämjande af den tyska
nationalitetens förhärskande ställning i Preussens
polska provinser. I sin allmänna politik som
tysk rikskansler har B. visat sig angelägen om att
upprätthålla traditionerna från Bismarcks tid, i den
mån detta varit förenligt med de nya, på flottans
förstärkande och Tysklands alltmer vidtfamnande
koloniala "weltpolitik" riktade sträfvanden, hvilka
i kejsar Vilhelm II själf hafva sin främste och
mest impulsive målsman. I juli 1901 framlade B. ett
genomgripande förslag till ny tulltariff, afsedt
att tillmötesgå agrarernas och storindustriens
kraf på ökadt tullskydd samt att bilda grundval
för underhandlingar om handelstraktater. Genom
eftergifterna åt agrarernas rop på höga tullar
hoppades B. besegra deras motvilja mot kanalförslaget,
och de ökade riksinkomsterna beräknades skola
underlätta genomdrifvandet af nya flottanslag. Under
tariffanslagets behandling nödgades emellertid
B. göra långt större eftergifter åt agrarerna än
han från början afsett, och den tulltariff, som
i dec. 1902 slutligen trots socialisternas och de
frisinnades häftiga obstruktionsförsök genomdrefs,
motsvarade med sina höga tullsatser på spannmål
visserligen ej agrarernas, men dock det konservativa
partiets önskemål samt gjorde de därpå följande
traktatförhandlingarna ytterligt svåra. Rikskansleren
lyckades emellertid våren 1905 bringa dessa
förhandlingar till lycklig afslutning samt vinna
riksdagens gillande af de nya handelstraktaterna,
en framgång, som af kejsaren belönades med B:s
upphöjande till furste. B:s utrikespolitik har
kännetecknats af mycken ryssvänlighet, samtidigt
med att han sökt dämpa alla besvärliga utbrott
af den på vissa håll i Tyskland allt starkare
framträdande antagonismen mot England. Såväl
genom sin ryssvänlighet -- ådagalagd t. ex. genom
lättnader för ryska polisens öfvervakande af i
Tyskland vistande ryska oppositionsmän -- som genom
eftergifter mot det mäktiga katolska centerpartiet har
B. ådragit sig häftig opposition från de frisinnade
och särskildt socialdemokraterna. I besittning af
samma flytande talegåfva, som utmärkte hans fader,
tvekar B. sällan att i riksdagen inlåta sig i
"taldueller" med Bebel och andra socialdemokratiska
ledare, hvarvid hans jovialt skämtsamma ton lika
mycket plägar reta motståndarna som framkalla den
konservativa majoritetens bifall. Jfr
Preussen och
Tyskland (historia). -- B. kallades 1901 af Königsbergs
universitet till juris hedersdoktor. Han är sedan 1886
gift med en styfdotter till den italienske statsmannen
Minghetti,
Maria Beccadelli di Bologna, furstinna
Camporeale (f. 1848), hvars första äktenskap (med
grefve Karl v. Dönhoff) af påfven
1884 förklarades ogiltigt. J. Penzler utgaf 1903
"Graf B:s reden nebst urkundlichen beiträgen zu seiner politik".
V. S--g.
C. Gartow-linjen:
1.
Karl Eduard von B., tysk
skriftställare, f. 1803 i Sachsen, företog
långvariga resor och bodde från 1849 i Schweiz,
där han dog 1853. Hans förnämsta arbeten äro
Novellen (1846--48) och
Heinrich von Kleists leben und briefe (1848).
Han utgaf äfven flera äldre författares arbeten
(bl. a. en bearbetning af "Simplicissimus", 1836)
samt "Novellenbuch" (1834--36) och "Neues novellenbuch"
(1841), hvilka innehålla noveller, öfversatta från
främmande språk.
<img r></img>
2.
Hans Guido von B., den föregåendes son,
tysk pianist, musikdirigent och musikskriftställare,
f. 8 jan. 1830 i Dresden, hade till lärare Wieck och
Liszt i pianospel,
Eberwein och Hauptmann i musikteori samt Wagner i
orkesterledning. Efter flera konstresor stannade
han i Berlin, där han 1855 blef pianolärare i
Sterns konservatorium och 1858 k. hofpianist. 1864
kallades han af Ludvig II till München, där han
efter hvartannat blef hofpianist, hofkapellmästare
och föreståndare för en musikskola. 1869 flyttade
han till Florens. 1872 började han ånyo sina
konstresor i Europa och Amerika (Stockholm
1882), blef 1878 hofkapellmästare i Hannover och
1880 hofmusikintendent hos hertigen af Meiningen,
med hvars kapell, af honom utbildadt till en
mönsterorkester, han reste omkring i Tyskland och
konserterade. Efter 1885 innehade han dirigent- eller
lärarplatser i Petersburg, Berlin, Frankfurt am
Main och Hamburg, där han kallade till lif ett nytt
konsertinstitut. Död i Kairo 12 jan. 1894. B. ställdes
af sin samtid vanligen upp emot Rubinstein såsom
förståndsmänniskan gentemot känslomänniskan bland
pianister. Hans spel var undervisning lika mycket
som njutning, och han åstadkom en beundransvärdt
trogen analys af de verk han återgaf. Lika utmärkt
var han såsom dirigent (han dirigerade, liksom han
spelade, alltid utantill) och gjorde underverk äfven
med en medelmåttig orkester, ehuru man på senaste
tiden förebrådde honom en alltför godtyckligt fri
behandling af tempo och föredrag. I sina högst
anmärkningsvärda och i formen pikant pepprade
skrifter hyllade B. den ny tyska riktningen, men
utan ensidighet: hans propaganda för Wagner hindrade
honom icke att göra rättvisa äfven åt Brahms, ja till
och med Bizet. Viktigare än hans egna tonsättningar
(pianosaker, sånger, symfoniska dikter) äro hans
kritiska bearbetningar och instruktiva upplagor af
äldre mästare (Scarlatti, Bach, Beethoven, Weber,
Cramer, Chopin m. fl.). -- B:s bref och skrifter
utgåfvos af hans änka 1895--1900, i 5 bd, hans
brefväxling med Liszt utgafs 1898. Biogr. af Vogel
(1887) och Reimann (1905). Pfeiffer skildrade honom
som lärare, "Studien bei Hans v. B." (fem upplagor
1894; forts. af Vianna da Motta, 1896).
A. L.
