profanpoeter - Georgios Pisidas, Theodoros Studites, Kristoforos från Mytilene, Johannes Mauropus, Theodoros Prodromos och många andra - aldrig skapa något verkligt poetiskt verk. Helt annorlunda var förhållandet på det område, där folkets fantasi och det lefvande lifvets djupaste kraf gåfvo poesien dess innehåll, på den kyrkliga diktningens. Inom hymnpoesien skapade Bysantium storslagna och originella diktverk; i Romanos hade den grekiska kyrkan sin väldige skald, "hymndiktningens Pindaros". Och för denna diktning skapades också en ny originell fom, den rytmiska strofen, om hvars konstnärliga byggnad och höga skönhetsvärde man först genom de nyaste forskningarna fått ett tillfredsställande begrepp. Hela den litteratur, hvarom hittills talats, är affattad på det från senantiken lånade bysantinska skriftspråket. Men jämsides med denna på kyrkans och de lärdes språk affattade produktion framväxte sakta och obemärkt också en litteratur på det lefvande språket, "vulgärgrekiskan". Den ännu i dag pågående striden mellan ett konstladt skriftspråk och den lefvande grekiskan har sålunda sina rötter djupt in i medeltiden. Naturligen var det först för enkla folkliga dikter, som folkets språk blef medlet och materialet. Lärodikter, t. ex. "Spaneasdikterna", religiösa dikter, romantiska berättelser på vers, djurhistorier o. d. affattades småningom i allt större antal på folkspråket, och en vulgärgrekisk litteratur står under de sista bysantinska århundradena allt lifskraftigare vid sidan af den stelnade lärda litteraturen. Som sin poetiska form använder denna diktning oftast den s. k. politiska versen, dess innehåll skiljer sig skarpt från det i skriftspråkslitteraturen förhärskande, dess förebilder stå icke att finna i antiken, men väl ofta i de romanska folkens medeltidsdiktning. Liksom den turkiska eröfringen i politiskt afseende, blef den vulgärgrekiska litteraturens mäktiga uppsving i kulturellt hänseende tecknet på att den bysantinska kulturperioden var till ända. Det enda hittills existerande utförliga verk om den bysantinska litteraturens historia är K. Krumbachers "Geschichte der byzantinischen litteratur" (2:a uppl., 1897), ett jätteverk af flit och lärdom. Företrädesvis om den vulgärgrekiska litteraturen handlar K. Dieterichs "Geschichte der byzantinischen und neugriechischen litteratur" (1902). V. Lm. Bysantinska resestipendiet. Se Asp, P. O. v. (sp. 215). Bysantinska riket. Se Östromerska riket. Bysantinsk filologi kallas den filologiska vetenskap, som har till forskningsföremål den grekiska medeltidens (bysantinarnas) språk och kultur. Denna forskningsgren var länge oskäligt tillbakasatt, i det att den klassiska antiken uteslutande upptog filologernas intresse och medeltidens "mörka århundraden" icke ansågos värda ett ingående studium. Före midten af 1600-talet är den påflige bibliotekarien Leo Allatius' namn det mest framträdande bland den bysantinska forskningens målsmän; under 1600-talet utförde fransmännen Labbe och Ducange verkliga storverk inom densamma. Emellertid är det först under de senaste femtio åren, som den bysantinska filologien blifvit allmänt och allsidigt odlad. Frankrike, Tyskland och Ryssland hafva därvid lämnat de viktigaste bidragen; det sistnämnda landet har för ändamålet till och med upprättat ett arkeologiskt institut i Konstantinopel. Nutidens främste bysantinist är ostridigt professor Karl Krumbacher i München, hvars energiska och initiativrika verksamhet man i första rummet har att tacka för den fullt själfständiga ställning bysantinistiken numera intager inom de filologiska vetenskaperna. Jfr Byzantinische zeitschrift. I Sverige har den bysantinska forskningen gamla anor, i det att redan på 1600-talet Johan Scheffer och hans lärjungar riktade densamma med flera betydande arbeten. Sedan dess har den emellertid på det hela taget legat nere i vårt land, tills den på senaste tid åter funnit en och annan idkare. V. Lm. Bysantinsk konst. Sedan kristendomen blifvit upphöjd till statsreligion i det romerska riket och Bysans (Konstantinopel) blifvit kejsarens residens, fick, såsom naturligt var, den kristna konsten sitt hufvudsäte i denna stad, där de antika traditionerna ej utöfvade samma inflytande som i Rom. Den bysantinska konsten betecknar dock, på det hela taget, ett förfall, enär den kristna konsten ännu icke var så utvecklad, att den kunde umbära stödet af dessa traditioner. - Hvad arkitekturen vidkommer, blef Bysans den kristna centralbyggnadens (rundkyrkans) hufvudsäte, medan långkyrkans (basilikans) princip utvecklade sig i Rom. Äfven i Bysans utgick man dock, såsom det var att vänta, från Roms antika arkitektur. Rom egde ju väldiga rundbyggnader, grafvar och mausoleer (Cecilia Metellas, Augustus' och Hadrianus') samt Panteons väldiga kupolbyggnad. Den sistnämnda blef utgångspunkt och mönster för de kristna grafkyrkorna i Rom, t. ex. Konstantias grafkyrka, som består af en kupol, buren af pelare, och en lägre omgång kring midtpartiet, i hvars centrum Konstantias sarkofag stod. Galla Placidias graf i Ravenna bildar ett grekiskt kors med centralform. Äfven dopkyrkorna (baptisterierna) fingo centralform, i det de byggdes antingen runda eller åttkantiga, med dopfunten i midten. Snart förstördes dock centralformen därigenom att man i den midt emot ingången belägna omgångsväggen bildade en apsis med altarplats. Den berömdaste bland de romerska dopkyrkorna var det, lateranska baptisteriet från Konstantins tid. Efter romerskt mönster uppförde man sedan byggnader af detta slag i Ravenna, där tvenne sådana, i kupolerna rikt smyckade med mosaiker, ännu finnas kvar. Snart började man att använda centralformen vid byggandet af själfva kyrkorna, såsom förhållandet var med den på Justinianus' tid uppförda, praktfulla, åttkantiga kyrkan S. Vitale i Ravenna. - Samtidigt uppfördes Sofiakyrkan ("Hagia Sofia") i Konstantinopel, där redan på Justinianus' tid centralformen utvecklats till en hög grad af fulländning, i den s. k. bysantinska stilen. Sofiakyrkan är det praktfullaste och renaste uttrycket för denna stil. Den uppfördes 532 -537 e. Kr. af Anthemios från Tralles och Isidoros från Miletos. En bred förgård i två våningar med kolonnader ligger framför den och leder till en förhall (narthex), som är mycket bred, men har ringa djup och genom fem portar öppnar ingång till kyrkan. Själfva kyrkan bildas af ett centralparti, hvars af många fönster genombrutna låga kupol hvilar omedelbart på kyrkans fyra hufvudpelare, mellan hvilka en kolonnad i två våningar