grundade förvaltningssättet, byråsystemet, enligt hvilket - i motsats till det kollegiala systemet - chefen i ett ämbetsverk ensam har beslutanderätt. B. F. O.* Byråkratism, byråkratiskt system eller åskådningssätt. Byrå-system. Se Styrelsesystem. Byrätten (Byretten), kollegial domstol i Kristiania och Bergen. 1. Byrätten i Kristiania är enl. lag af 17 mars 1866 och reglemente af 12 juli s. å., underdomstol i alla civila och kriminella mål samt öfverdomstol "med hensyn til alle handlinger og forretninger inden Kristiania, som ikke indankes umiddelbart til höieste ret, provsteretssager undtagne". Byrätten består af en "formand" (justitiarius) samt fasta och tillförordnade assessorer, hvilkas antal är inemot 20. Efter införandet af jury försiggår den underordnade domsbehandlingen i kriminella mål dels i förhörsrätt, dels i "meddomsret", som båda administreras af rättens medlemmar. - 2. Bergens byrätt består, enl. lag af 19 dec. 1898 och reglemente af 6 febr. 1899, af justitiarius och 3 assessorer. Bysans. Se Bysantium. Bysantiner, benämning dels på bysantinska mynt (se Mynt), dels på skriftställare tillhörande bysantinska litteraturen. Bysantinism, egentl, hvad som öfverensstämmer med de i det forna bysantinska riket rådande förhållandena; kyrkans långt drifna beroende af staten, t. o. m. i dogmatiska trosfrågor; inveckladt hofceremoniell jämte kryperi för de högt uppsatte; öfvermått af lyx, sedefördärf och lycksökeri. Bysantinistik, detsamma som bysantinsk filologi. Se Bysantinsk filologi. Bysantinska litteraturen är det häfdvunna namnet på den grekiska medeltidens, den "bysantinska tidens", litteratur på grekiskt språk. Från den antika odlingen tog denna litteratur i arf en uppdrifven formell bildning samt framför allt det högt utvecklade atticistiska skriftspråk, som sedan, ehuru stelnadt till ett officiellt bok- och kulturspråk utan sammanhang med det lefvande språkets organiska förändringar, genom hela den grekiska medeltiden fortfor att vara det härskande litteraturspråket. De nya element, som gåfvo sin karaktär åt den bysantinska litteraturen, voro framför allt kristendomen samt det starka orientaliska inflytande, som blef följden af det östromerska rikets afskiljande från västerlandet. Under det långa tidehvarf af mer än ett årtusende, som ligger emellan det gamla Bysantiums upphöjande till hufvudstad och den turkiska eröfringen, alstrades inom den grekiska världen kolossala litteraturmassor; ehuru mycket däraf ännu hvilar outgifvet i handskriftsbibliotekens gömmor och därför undandrager sig bedömande, torde man tryggt kunna påstå, att kvantitativt är bysantinarnas litteratur kanske rikhaltigare än någon annan jämförlig kulturperiods. Inom den västerländska kulturvärlden har det af ålder varit en dogm, att all bysantinsk litteratur saknat originalitet och verkligt innehåll samt i följd däraf varit ointressant och värdelös. Af det dåliga rykte, som ordet "bysantinsk" i mycket med orätt åtnjutit, har äfven den bysantinska litteraturen fått sin beskärda del. Först på senare tider ha, i den mån man låtit denna litteratur undergå en opartisk och förstående värdesättning, åsikterna om dess värde och betydelse blifvit väsentligen modifierade. Allra först hände detta med historieskrifningen. l själfva verket finns det heller intet folk i världen, som kan uppvisa en sådan sammanhängande rad af historieskrifvare som det grekiska; i oafbruten följd går den grekiska häfdateckningens långa tråd från perserkrigen till den turkiska eröfringen. Och hvad den bysantinska delen däraf beträffar, vinner den än mer i intresse därigenom, att den icke blott omfattar det östromerska trikets öden, utan medelbart ger oss hela orientras historia, ja delvis äfven viktiga bidrag till västerlandets och Nordens. Prokopios öppnar i 6:e årh. raden af de framstående bysantinske häfdateeknarna, till hvilka för öfrigt höra Agathias i 6:e, Theofylaktos Simokattes i 7:e, kejsar Konstantin VII i 10:e, Anna Komnena och Johannes Kinnamos i 12:e, Georgios Akropolites i 13:e, Dukas och Laonikos Chalkondyles i 15:e årh. samt många andra. Samtidigt med den egentliga häfdateckningen florerade en vidlyftig krönikeskrifning, hvars otaliga alster vanligen börja med Adams dagar och sedan år för år berätta världshändelserna fram till författarens egen tid. Af betydande värde är jämväl den teologiska litteraturen, så väl den kyrkohistoriska som den uppbyggliga och den rent dogmatiska. Bibelkommentarier, predikningar, helgonbiografier och dogmatiska stridsskrifter utgöra en betydande del af bysantinarnas litterära kvarlåtenskap, såsom man kan vänta af ett folk, hos hvilket kyrkan och de religiösa intressena spelade en så allt behärskande roll. Ett djupare inträngande i denna ännu relativt föga studerade litteraturmassa skall säkert i mångt och mycket gifva oss en klarare inblick i den bysantinska kulturens väsen; den del däraf, som hittills företrädesvis studerats, nämligen helgonbiografierna, har i detta afseende gifvit synnerligen vackra bidrag. Bysantinarnas lynne hade en starkt filologisk-retorisk anstrykning. (Det är därför naturligt, att filologi, retorik, grammatik och encyklopediskt författarskap bland dem skulle hafva en mängd idkare. Hufvudet högre än alla andra, är här Fotios, en af de mäktigaste gestalterna i hela den grekiska litteraturen och verksam inom så godt som alla litteraturens grenar. Andra kända namn på bysantinska lärde inom filologiens och encyklopediens områden äro Tzetzes, Suidas, Eustathios, Maximos Planudes m. fl. Långt tillbaka för denna ståtliga produktion på prosalitteraturens fält står bysantinarnas profana diktning. Bristen på originalitet och poetiskt sinne är här obestridlig. "Poesi i ordets verkliga mening kände bysantinarna icke till, och någon sådan har aldrig funnits ibland dem" - så lyder Bernhardys hårda och, hvad den världsliga diktningen beträffar, sanna omdöme. Visserligen producerades under den bysantinska tiden massor af små epigram lika väl som stora versromaner och lärodikter, men allt är antingen torraste prosa på vers eller rena obetydligheter, existerande blott för formens skull. Det obetydliga eller lärda innehållet liksom den i det yttre strängt fasthållna antika versformen gjorde dikterna till konstlade produkter utan all anknytning till det lefvande lifvet, och därför kunde bysantinarnas