tiden hafva s. k. effektkol kommit till stor användning. Därmed menas kolspetsar, impregnerade med svårflyktiga metallsalter i större eller mindre mängder. Härigenom vinnes ökadt ljusutbyte (se nedan).

Fig. 1   Fig. 2.</img>

Vid närmare undersökning af en ljusbåge,
alstrad med likriktad ström, finner man, att den
positiva kolspetsen formar sig till en fördjupning,
''krater", under det att den negativa behåller sin
spetsiga
form. Då växelström användes, blifva båda kolen
naturligtvis lika (af spetsig form). Motståndet,
och därmed energiförbrukningen och lyskraften, är
olika i olika delar af bågen. Det ojämförligt största
motståndet ligger i öfvergången mellan det positiva
kolet och omgifningen. I öfverensstämmelse härmed
utsänder den positiva spetsen, d. v. s. kratern,
hufvudmängden af ljuset, ända till 85 proc.; endast 10
proc. falla på det negativa kolet, och 5 proc. af
ljuset härröra från bågen. (Om ljusbågens öfriga
fysikaliska förhållanden se Elektrisk ljusbåge.)

Fig. 3.</img>

Af det sagda framgår, att ljuset från bågen måste
blifva ojämnt fördeladt i olika riktningar. Om
vertikala kol användas med det positiva kolet
öfverst, kommer största delen af ljuset att kastas
nedåt. Ljusfördelningen för en sådan likströmslampa
visas i diagrarn i fig. 1. I fig. 2 visas diagrammet
öfver
ljusfördelningen vid en växelströmsbåge. Då
man emellertid i regel önskar ljuset samladt
nedåt, användes för detta ändamål oftast vid
växelströmslampor en liten reflektor omedelbart
ofvanför ljusbågen.

Fig. 4.</img>

Fig. 5.</img>

Vid den höga temperatur, som i ljusbågen är 
rådande, förbrännas kolspetsarna småningom. För att
bågen skall kunna tjänstgöra som en praktiskt 
användbar ljuskälla, erfordras därför, att kolen
frammatas och att afståndet mellan kolspetsarna
hålles konstant. I de allra flesta fall äro matnings-
och regleringsmekanismerna förenade i en och samma
automatiskt verkande anordning; endast sällan äro
de skilda. Den s. k. regleringen, som då äfven
ombestyr hopmatningen, anordnas efter någon af
följande principer. I fig. 3 visas schematiskt en
seriereglering. Det öfre kolet är fästadt vid (eller
till sitt läge i allmänhet beroende af) en häfstång,
hvars läge bestämmes af den balanserande verkan mellan