båglinje är sammansatt af flera cirkelbågar, hvilka öfvergå i hvarandra, så att de i sammanbindningspunkterna hafva samma tangent (fig. 13). b) Köl-, Kil- l. Sadelbågen (Åsneryggen), hvars skänklar bestå af dubbla bågar, hvilka äro nedtill konvexa och ofvantill konkava och således hafva fyra centra (fig. 14, 15). Af dessa är den i den engelska gotiken förekommande s. k. Tudorbågen en tryckt form (fig. 16). c) Karnisbågen (fig. 17). Denna särdeles inkonstruktiva bågform förekommer i den franska gotiken.

</img>

d) Runda och Spetsiga väpplings-
l. klöfverbladsbågar, med tre blad (två ''näsor";
fig. 18, 19), med fem blad (fyra "näsor") och med
flera än fem blad (Solfjäderbåge; fig. 20).

Med båge (hvalfbåge) menas äfven den, vanligen af
trä gjorda, hvalfstomme, på hvilken hvalfvets stenar
stödas, under det murningen pågår. Därjämte nyttjas
ordet båge stundom i st. f. murbåge, hvalf-ring,
stärk-ring. Se Hvalf.

5. Fys. Voltas båge. Se Elektriskt ljus.

Bågfris, bygnk., ett företrädesvis i den romanska
stilen och gotiken förekommande ornament, som består
af en under en hufvudgesims fortlöpande rad af små
bågar (runda l. spetsiga), hvilka stundom hvila på
små konsoler.

Hufvudportalen till Malmö museum.   A bågfält.</img>

Bågfält (grek. tympanon, lat. tympanum), bygnk.,
den  lodräta  väggyta,  som  inneslutes  af en   dörrs
öfverstycke och en öfver detta slagen båge. I
medeltidsportalerna är bågfältet ofta prydt med
reliefer.

Båggångarna, anat., tre böjda, rörformiga, i
hörselorganets inre befintliga kanaler, dels af
ben, dels af bindväf. Se Hörselorgan och Labyrint.
G. v. D.*

Båglampa, elektrot. Namnet båglampa härrör från
det fysikaliska fenomen, som kallas den elektriska
ljusbågen. Om tvenne spetsar af t. ex. kol eller
metall, hvilka stå i förbindelse med polerna
af en elektrisk strömkälla af icke alltför svag
spänning, föras tillsammans och sedan skiljas åt,
kan strömöfvergången blifva bestående mellan
spetsarna under utvecklande af ett intensivt
ljusfenomen. Strömöfvergången förmedlas af
en bågformad brygga af glödande partiklar, den
s. k. ljusbågen. Den, som först egnade fenomenet
uppmärksamhet och studium, var Humphry Davy,
som omkr. 1800 torde hafva framställt den första
ljusbågen.

De flesta metaller kunna bilda ljusbåge; undantag
utgöra zink, vismut och antimon. För praktiskt
tillgodogörande af bågljuset användas spetsar eller
elektroder af kol. Dessa tillverkas genom pressning
under mycket högt tryck af en massa af fint fördeladt
kolpulver, uppblandadt i något bindmedel. För vissa
ändamål användas s. k. "vek-kol", hvilka bestå af
ett pressadt kolrör, hvilket fylles med en massa af
mjukare kol (veken). På senaste