spiralfjädern
a och den af strömmen genomflutna spolen
b, som attraherar en järnkärna. Blir ljusbågen för
lång, försvagas strömstyrkan, fjädern får öfverhand,
och kolet sjunker. Fig. 4 visar en
shunt-reglering;
spolen
b genomflytes här af en ström, som beror
på spänningen mellan kolen. Vid för lång ljusbåge
ökas spänningen mellan kolen, och shuntspolen får
öfverhand och matar ihop dem. Slutligen kunna båda
dessa principer förenas i
differentialregleringen
(fig. 5). Häfarmens läge bestämmes här af balansen
mellan den af hufvudströmmen genomflutna spolen
a och
den af shuntströmmen påverkade spolen
b. Regleringen
blir tydligen beroende af motståndet i ljusbågen
(den är nämligen beroende på både strömstyrkan och
spänningen). Seriereglering kan användas, då lampan
är direkt inkopplad på strömkällan, oberoende af andra
lampor. Ofta kopplas emellertid flera lampor i serie,
och i detta fall måste tydligen shunt- eller (bättre)
differentialreglering användas, om icke lamporna
skola störa hvarandra. Vid långa serier måste äfven i
lampan finnas en automatisk förbikopplingsanordning,
så att en lampa, om den slocknar, likväl kan
släppa fram strömmen till de öfriga. Exempel på en
seriereglerad lampa är Janduslampan (se nedan). Som
exempel på shuntreglering må anföras Siemens & Halskes
s. k. bandlampa (fig. 6). Öfverkolet är upphängdt på
ett kopparband, upplindadt på en trumma, som sitter
fäst på den snedt ställda häfarmen. Då spolen får
öfvertag öfver den motverkande fjädern, sänkes
häfarmen något, hvarvid ett spärr, som är förbundet
med trumman, blir fritt, och kolet faller af sin
egen tyngd. Som exempel på differentialreglering må
nämnas den i fig. 7 framställda, af firman Schuchert
& c:o i Nürnberg byggda lampan. De båda spolarna
äro ställda bredvid hvarandra och attrahera hvar
sin järnkärna. Dessa äro förbundna med ett snöre,
som löper öfver en trissa, samt - nedtill - med de
båda kolen. Det inses lätt huru mekanismen verkar
och hurusom, vid rätta dimensioner af kolen,
ljusbågen kommer att förblifva på en viss punkt
("fixpunktlampa"). Det positiva kolet förtäres ungefär
dubbelt så fort som det negativa och måste därför
vara i samma mån gröfre.
Fig. 8 och fig. 9 illustrera en typisk
regleringsanordning för växelströmslampor (Schucherts
konstruktion). Kärnpunkten i mekanismen är skifvan
a, hvilken vid rotation åt ena eller andra hållet
reglerar kolspetsarnas inbördes afstånd. Skifvan
rör sig mellan polerna på två elektromagneter,
E,
förande hufvudströmmen, och
e, matad i shunt. Polerna
på en sådan magnet äro på särskildt sätt armerade,
så att det magnetiska växelfältet blir osymmetriskt,
hvarigenom åter en vridande kraft uppstår på grund
af de i skifvan inducerade hvirfvelströmmarna. De
båda magneterna motverka hvarandra, hvarigenom en
differentialreglering vinnes.
Alla här beskrifna båglampor hafva den egenskapen
gemensam, att ljusbågen bildas fritt i luften. Kolen
förtäras härvid på relativt kort tid, 6-16 timmar. I
afsikt att undvika de häraf betingade täta ombytena
af kol, hafva lampor konstruerats "med innesluten
ljusbåge", s. k.
långtidslampor. Ljusbågen bildas
i dem i en lufttätt slutande innerkupa (fig. 10),
där snart uppstår en atmosfär af kväfve och kolsyra,
hvilken förhindrar kolets förbränning. Härigenom har
vunnits en bränntid af ända till 200
timmar. Den första egentligen brukbara lampan af detta
slag, af amerikanskt ursprung (konstruktion Jandus),
må anföras som exempel (fig. 11). Regleringen i
Janduslampan är beroende af en seriespole, hvars
ankare direkt uppbär öfre kolhållaren. Spolens
attraktion balanseras af kolhållarens tyngd. Då kolet
faller, dämpas rörelsen af ett par friktionsrullar,
som ligga an mot en konisk hylsa.
Såsom ofvan antydts, användas äfven kol, impregnerade
med en del metallsalter. Afsikten härmed är att alstra
ett ljus, som är mer rikt på röda, gula eller gröna
strålar än den vanliga kolljusbågens, som i synnerhet
är rikt på violetta strålar. Genom tillsatserna
alstras ett ljus, som innehåller mer strålningsenergi,
som i mindre grad absorberas af atmosfären och
som bättre reflekteras från murytor m. m. Dessa
s. k. effektlampor utnyttja därför energien på
ett mer ekonomiskt sätt (se tabellerna sp. 807 och
808). Ljusbågen blir, vid effektkolen af betydligt
större längd än vanligt, 15-20 m/m, och antar formen
af en låga; häraf namnet "flamljuslampa", som stundom
användes (härrörande från den tyska benämningen
"flammenbogenlampe"). Den tyske ingenjören Bremer
var den förste, som utvecklade effektkolprincipen
till praktisk användning (
Bremerlampan).
Fig 13.</img>
Vid flera lampkonstruktioner af detta slag placeras
kolen i sned ställning nedåt (fig. 12), hvarvid
ett med en särskild magnet alstradt magnetfält
ofta användes för att "blåsa" ljusbågen eller
"flamman" nedåt. Regleringen sker efter förut
angifna grunder. Som ett exempel på en lampa
af detta slag må anföras en konstruktion af
"Allgemeine elektrizitäts-gesellschaft" i
Berlin (fig. 13). Båda kolen äro här fästa vid
en gemensam hållare, hvars läge bestämmes af en
differentialregleringsmekanism. öfver ljusbågen
är anbragt en reflektor, så att allt ljus samlas i
riktning nedåt.
Rörande de olika båglampornas effektförbrukning
gifva efterföljande tabeller upplysning. De
flesta mätningarna härstamma från Wedding
("Elektrotechnische zeitschrift"). Ljusstyrkan
angifves här såsom "hemisfärisk medelljusstyrka",
d. v. s. det medelvärde, som erhålles, om den
utsända
