namnen "lif", "veklif". Hela sträckan klädes af en vanligen föga hårig, jämn hud, utan afbrytande veck. Dess djupaste lager, fettet, af växlande styrka, afrundar öfverallt stommen. Än är det mera tjockt och döljer underliggande knotor och muskler; än är det tunnare och låter deras konturer framträda i vissa ställningar och rörelser. Bålens form, som är mycket växlande hos olika individer, är dock i allmänhet typisk för olika åldrar och kön: hos barnet är dess omfång störst kring buken, hos mannen kring bröstet, hos kvinnan kring bäckenet. Starkare fettbildning hvälfver buken, och det stundom så, att den som en tjock valk hänger fram öfver bäckenet (hängbuk). På bålens baksida ligga kappmuskeln (musculus cucullaris) och stora ryggmuskeln (m. latissimus dorsi) samt under dessa ryggradssträckarna. Bröstkorgens framsida täckes af stora bröstmuskeln (m. pectoralis major). Bukväggen innehåller trenne muskellager: den yttre sneda (m. obliquus externus), den inre sneda (m. obliquus internus) och den tvärgående (m. transversus abdominis) bukmuskeln. På hvardera sidan om bukväggens midtlinje (linea alba) ligger en längsgående muskel, den räta bukmuskeln (m. rectus abdominis). Se vidare illustrationer sp. 543-544. G. v. D.* 2. I botaniken nyttjas ordet bål (lat. thallus) som namn på näringsorganen hos de växter, som äro af så enkel byggnad, att de sakna rot, stam och blad. Bål förekommer hos alla svampar och lafvar samt hos de flesta alger. Hos mossorna och ormbunkarna är den ena af de båda växelgenerationerna bålformig: hos de förra den könlösa parasitiska generationen, sporogoniet ("sporfrukten", sporofyten), hos de senare den könsbärande generationen, prothalliet (gamofyten). Äfven bland fanerogamerna finnas några former, t. ex. de underbara parasitiska Rafflesiaceæ, som äro så lågt organiserade, att deras näringsorgan utgöres endast af en bål. Bålens form växlar i mycket hög grad, så äfven dess storlek. Många arter ha mikroskopiskt liten bål, under det andra ha bål af betydlig storlek. V. W. (G. L-m.) 3. Skpsb. Se Knä. Bålastuga. Se Ryggåsstuga. Båld, Anders, predikant, f. 1679 i Öregrund, blef 1689 student i Uppsala och 1707 magister utrikes samt prästvigdes 1708 och utnämndes 1716 till komminister vid Storkyrkan i Stockholm. 1729 blef han kyrkoherde på Värmdön och 1747 i Katarina församling i Stockholm. Död 1751. Som predikant åtnjöt B. ett stort anseende, och hans skrifter intaga ännu ett framstående rum inom den homiletiska litteraturen. Bland hans arbeten må nämnas Herdabref till missionen i Lappmarken (1747), Christliga betragtelser öfver sön- och högtidsdagars evangelier (1761), Betraktelser öfver årliga sön- och högtidsdagars epistlar (1767), Handpostilla öfver både evangelier och epistlar (1769) och Predikningar om den korsfäste Christus (40 passionspredikningar, 1758 och 1785). Ortodox stränghet, logisk klarhet och stilistisk kärnfullhet äro de utmärkande egenskaperna hos dessa arbeten, hvilkas utgifvande ombesörjdes af sonen Anders Båld, f. 1720 i Stockholm, d. 1780 som kyrkoherde i Maria Magdalena församling därstädes. Bålgeting, Vespa crabro L., zool., en till ordn. Hymenoptera (steklar) och fam. Vespidæ (getingar) hörande insekt.

</img>
Dess grundfärg är svart. Hufvudet
med antennerna, skutellen, framranden och midten af
thorax samt bakkroppens främsta del äro brunröda; 
de sista bakkroppssegmenten äro baktill
gula, i framranden svarta och försedda med 2–3
bakåt utlöpande punkter. Bålgetingen, som är den
största och farligaste af alla europeiska getingar,
når en längd af 30 mm., är ej sällsynt i mellersta
och södra Sverige, bygger sina bon uti ihåliga
trädstammar (företrädesvis i gamla ekar), under
takåsen på öfvergifna hus, i tomma bikupor eller,
stundom, under trädrötter. Den räknas bland våra
skadliga insekter, emedan den af gnager unga träds,
i synnerhet askars, bark samt dödar bin och utsuger
deras honing. Den anfaller hästar, nötkreatur och
människor; hos de senare äro dess styng ej sällan
åtföljda af feberkänningar. Dess bo växlar mellan ett
hönsäggs och en rofvas storlek samt innehåller 1–10
kakor. Utom bålgetingen finnas inom Skandinavien
9 arter af släktet Vespa. Jfr Getingar.
A. Sg.*

Bållhus.  Se Bollhus.

Bållspel.   Se Bollspel.

Bålsporväxter,  bot.   Se Bålväxter.

Bålverk l. Bollverk, fortif., fordom vanlig
benämning på bastion (se d. o.), brukas numera
endast för att beteckna något, som i ett eller annat
afseende tjänar såsom ett kraftigt skydd.     L. W:son M.

Bålväxter l. Bålsporväxter (lat. Thallophyta),
bot. Detta namn brukar man gifva åt de kryptogamer,
som ega bål (se d. o.), alltså alger, Iafvar och
svampar.                                     G. L-m.

Bång, Petrus, svensk-finsk teolog, f. 1633 i Norrbo
socken i Hälsingland, blef 1664 teologie professor
i Åbo, 1678 superintendent i Narva och 1681 biskop
i Viborg, där han dog 1696. Han var en lärd man, som
utbildat sig genom utrikes resor. Af hans arbeten är
numera blott hans Priscorum sveo-gothorum ecclesia
(1675) anmärkningsvärdt såsom ett samtidigt sidostycke
till Rudbecks "Atlantica". Han förfäktar däri,
likvisst utan Rudbecks snille, att den sanna
religionen från uräldsta tider haft sitt hem
i Norden. I Viborg nitälskade han för ungdomens
uppfostran och för praktisk kristendom samt visade
i sitt förhållande till stiftets grekisk-katolska
trosbekännare mycken tolerans och för tiden ovanligt
frisinne. Personligen var han from och rättrådig. Hans
verk var anläggningen af det första tryckeriet i
Viborg (1689).                                 T. C.

Bångbro, järnverk i Ljusnarsbergs socken, Örebro län,
vid Hörksälfven, som förenar Norra Hörken