vänd mot spegeln. På schemat beteckna l och 2 den s. k. bågbildarmagneten, hvilken genomflytes af hufvudströmmen, och hvilken genom attraktion af ankaret 3 medelst stången 4 verkar på axeln 5 och hjulet 7 på sådant sätt, att spetsarna ryckas ifrån hvarandra vid tandningen, så att båge bildas. Magneten 10, inkopplad i shunt, ombestyr kolens frammatning genom ett kuggstångsdref 19-20, verkande på nyssnämnda axel 5. Då kolen afbränts, afbrytes vid 22 och 24 automatiskt matarmekanismcns ström, så att kolhållarna skyddas för uppbränning. Se vidare B. Monasch, "Der elektrische lichtbogen bei gleichstrom und wechselstrom" (1904).

Fig. 16.</img>
A. E-m.

Bågljus.   Se Elektrisk belysning.

Bågplatta,   bygnk.   Se Buckelplatta.

Bågskatten, kam., en personlig afgift, som fordom
årligen erlades till kronan med 8 öre s:mt af hvarje
manlig individ bland allmogen inom Härjedalen. 1848
betaltes denna skatt för sista gången och utbyttes
därefter mot mantalspenningar.            Kbg.

Bågskjutning, sportv. (jfr Båge 3), omhuldades
fordom hos flera folk, såsom man af gamla lagar
och förordningar kan finna, på ett sätt, som mycket
erinrar om den moderna skytterörelsen. Som idrott
fortlefver bågskjutningen ännu i dag särskildt i
England. Stora täflingar anordnas årligen, och äfven
damerna egna sig med entusiasm åt denna vackra idrott.

Bågarna  kunna   amingen  vara  enkla  långbågrar,
bestående af en smidig käpp eller ribba af trä,
hvilkens båda ytterändar förenas medelst en sträng,
eller ock utgöres redskapet af en stock (med kolf
och riktränna), vid hvilken båge och sträng äro
fästa. Bågar af det senare slaget göras ofta af
stål eller ben, hvarigenom de blifva utomordentligt
kraftiga (armborst, se d. o.) och måste spännas med
tillhjälp af en vid stocken fäst vefinrättning. Numera
använder man vid idrottsöfningarna långbågar (mest af
idegran, hickory, hvitbok och ask, äfven af dyrbarare
träslag, såsom rosenträ) med sträng af tvinnad
finare hampa, på midten hårdt klädd med silke eller
linnetråd, samt armskydd af styft läder (för att mot
strängens slag skydda innersidan af den arm, hvars
hand håller bågen) och skjuthandske (för den hand,
som drager strängen). Pilarna göras helst af gammal
furu eller lind, med fjädrar af grågås, kalkon eller
örn, afsedda att gifva pilen en bestämd roterande
rörelse. Man skjuter mot skottafla på 30-90 m.
afstånd, eller företages fältskjutning mot
annat mål eller ock längdskjutning, hvarvid
pilen kan tillryggalägga 200 m. och mera.

</img>
B. R.

Bågskott.   Se Kulbana.

Bågö.   Se Baagö.

Båk, sjöv.   Se Fyr och Sjömärke.

Båkafgift.   Se Fyr-  och  båkafgift.

Bål. 1. Anat. Sammanfattningen af kroppsafdelningarna
bröst, buk och bäcken. Bålen utgör kroppens tjockaste
del, dess största massa, och dess trinda form har
gifvit anledning till den latinska benämningen truncus
(eg. trädstam). Människans bål tveklyfves (grenas)
nedåt i de två nedre lemmarna. Uppåt utgår ur den, med
(framifrån sedt) tämligen skarp gräns, den relativt
smala halsen. På sidorna af dess öfre ända hänga
armarna i skuldrorna. Dessa senare äfvensom de nedre
lemmarnas rötter vid utgången ur centralmassan räknas
ock stundom till bålen, åtminstone i det artistiska
uttrycket torso (se d. o.). Bålens stödjeaxel utgöres
af en pelare af 7 fria och 9 i två af delningar
sammanfogade ryggradskotor. Dessa kotor ligga
excentriskt, i bakre delen. De betäckas och omgifvas
af vid dem häftande och pelaren bakåt upprättande
muskler. Från de 12 'öfre kotorna utgå de 12 mot dem
ledande refbensparen, hvilka i samband med bröstbenet
utgöra stommen till bröstets hvälfning. Bäckenbenen
bilda stommen för bålens nedre ända. Mellan dessa
bålens två mera fasta ändafdelningar finnas inga
ben framom ryggraden, endast bukmusklerna, kroppens
främre böjmuskler. Denna kroppsdel är ständigt rörlig
och mjuk samt har väl däraf fått