Bäckseda (ej Bexheda), socken i Jönköpings län, Östra härad. 4,476 har. 953 inv. (1904). B. bildar med Näsby ett konsistoriellt pastorat i Växjö stift, Östra härads kontrakt.

</img>
Bäckström. 1. Per Olof B., ämbetsman, historisk
författare, f. 21 dec. 1806 i Stockholm, d. där 12
maj 1892, blef 1822 student i Uppsala, tog 1828
kansliexamen, ingick 1829 som e. o. amanuens i
kungl. biblioteket och utnämndes 1833 till kopist
i k. kansliets kolonialdepartement, där han 1838
befordrades till protokollssekreterare. 1840
utnämndes han till notarie i förvaltningen af
sjöärendena samt blef 1845 t. f. och 1853 ordinarie
amiralitetskammarråd, från hvilket ämbete han
tog afsked 1879. Under riksdagarna 1840-58 var han
sekreterare i expeditionsutskottet, och 1862-67 hade
han samma befattning i konstitutionsutskottet. -
B. gjorde sig känd såsom en flitig författare och
samlare, företrädesvis på det historiska området. Af
hans arbeten må nämnas: Historisk almanack för
fruntimmer (1839), Stockholm (1841, text till 41
planscher), Svenska folkböcker: sagor, legender
och äfventyr (1845-48), Öfversigt af de europeiska
staternas historia sedan år 1815 (1862-65), De
europeiska staternas politiska historia under åren
1815-66, i sammandrag (1867), Tidsbilder; historisk
läsebok för äldre och yngre (1869-74), fortsättningen
af det af K. G. Starbäck började arbetet Berättelser
ur svenska historien (12 bd, 1875-81), Öfversigt af
de europeiska staternas historia under de sista tjugo
åren (1882-83). Öfversigt af de europeiska staternas
politiska historia under åren 1881-87 (1889) och
Svenska flottans historia (1884). Se vidare nekrolog
af H. W. i Svea (1893).

</img>
2. Per Johan Edvard B., den föregåendes son,
skald, f. 27 okt. 1841 i Stockholm, blef 1860
student i Uppsala, tog 1863 kansliexamen samt
ingick s. å. som e. o. amanuens i riksarkivet
och kungl. biblioteket. Han lämnade likväl
snart tjänstemannabanan för att odeladt egna sig
åt litteraturen. 1863-73 var han medarbetare i
Ny illustrerad tidning, 1863-74 musikkritiker i
Aftonbladet, 1876 redaktör af "Teater och musik" och
1877 af tidskriften "Nu", och vid K. V. A. Strandbergs
död öfvertog han sistnämnda år redaktionen af Post-
och inrikes tidningar. Efter långvarig sjuklighet
afled han 12 febr. 1886. I Uppsala deltog B. lifligt
i studentsällskapet N. S:s litterära arbeten och
sträfvanden, och redan vid nitton års ålder utgaf
han ett
häfte Skaldeförsök (1860). 1870 utkommo hans Lyriska
dikter och 1876 Sånger och berättelser, hvilka båda
mottogos välvilligt af allmänheten. Tidigt visade
sig B. behärska det konstnärliga uttrycket, ock hans
diktning präglades alltid af mycken formell glans;
han förebråddes till och med ibland af kritiken att
skatta alltför mycket åt själfva den välljudssökande
utdaningen af versen. Fullblodsromantiker i denna sin
formdyrkan och uppgående i den musikaliska stämningen,
påverkades B. af tysk och fransk romantik, särskildt
af Victor Hugo. B:s egen lyrik har likväl ej dennes
retoriska kraft eller stormande känsloutbrott,
det är alltid något beslöjadt öfver uttrycken, hans
känslor slå icke ut i öppna lågor, utan stanna som
dämpad glöd. Stilens veka prakt och det stilla vemod,
som är den förhärskande grundstämningen, förläna ett
drag af tidig höst åt B:s dikter, för hvilka hans
Elegier (1877) kunna anses typiska. Som dramatiker
vann B. egentligen endast tillfälliga framgångar,
då det hufvudsakligen är versbehandlingen, den
lyriska klangen, som fängslar i hans skådespel. Mera
stadigvarande på spellistan är blott en munter
Uppsalainteriör, Evas systrar, som gifvits äfven i
Hälsingfors, Köpenhamn och Kristiania. Hans mest
omfattande skådespel är Dagvard Frey (2 upplagor
1877). Bland hans arbeten märkas vidare briljanta
öfversättningar af de versifierade dramerna
"Det besegrade lejonet" (1875) och "Hedern och
penningen" (s. å.) af Ponsard, "Rolands dotter"
(1876) af Bornier och "Hernani" (1877) af Victor
Hugo. Dramatiska studier (innehållande En krona, Evas
systrar, Första maj, Fången på Kallö) utgåfvos 1870,
skådespelet Mellan bröderna 1873. Evas systrar 1897
och Samlade skrifter 1889-90 i 3 bd af H. Wieselgren,
med lefnadsteckning af C. D. af Wirsén. R-n B.

Bäckström, Helge Mattias, petrograf, f. 6 okt. 1865 i
Örebro, studerade 1884--93 vid högskolorna i Stockholm,
Uppsala, Heidelberg och Paris samt blef filos.
doktor i Heidelberg 1891. S. å. kallades han till
docent i mineralogi och petrografi vid Stockholms
högskola och blef 1898 t. f. lärare i dessa ämnen
därstädes. B. har inlagt förtjänst om petrografien
genom sin "petrogenetiska" studie Vestanå-fältet
(Vet. akadrs handl. 1897) samt åtskilliga uppsatser
i bihanget till Vet. akadrs handL (bl. a. Über
angeschwemmte bimsteine und schlacken der
nordeuropäischen küsten (1890) och i geologiska
föreningens i Stockholm förhandlingar (bl. a. om
klotgraniter och om vulkaniska bergarter). B. har
företagit många studieresor, bl. a. till Frankrike,
Tyskland, Italien och Ryssland.

Bäcköring, zool. Se Laxsläktet.

Bädd. 1. Kulturh. Anordnadt hvilo- eller sofläger,
företrädesvis det senare. Jämte eldstaden fullgör
soflägret boningens ursprungligaste ändamål, och
bäddens utseende och utveckling ansluta sig därför
intimt till bostadens. Hos de flesta okultiverade
folk är golfvet i hyddan den enda sofplatsen, och
hufvudgärden utgöres då på sin höjd af en träbit
eller dylikt. Hos japaner, polynesier, papuas samt
en del afrikanska folk har detta nackstöd utvecklats
till en pall-liknande, upptill ursvängd liten möbel,
hvilken ock fanns hos fornegyptierna. En bland de
enklaste bäddformerna är den, som t. ex. i vårt
land förekommer i lappkåtor, en del kolarkojor
o. s. v. och sorn består af invid bostadens