vägg å jordgolfvet bredt ris eller dylikt, med eller utan ett par hudar eller ryor till öfver- och underlag för den sofvande. Ur en dylik med tältet och den runda hyddan förbunden sofplatsanordning har sannolikt divanen utvecklat sig, hvilken från orienten härstammande hvilobädd först på 1820-talet vann spridning bland västeuropéerna, men vid midten af nämnda århundrade kom ur bruk, för att i mer inventiösa och urartade former ånyo uppträda under 1800-talets senaste årtionden.

Japansk liggplats.</img>

Hos flera af Orientens
gamla kulturfolk (hos fornegyptierna redan i förra
hälften af andra årtusendet f. Kr.) samt sedan, efter
deras föredöme, hos greker, etrusker och romare var
hvilolägret en verklig, flyttbar möbel. Hos dessa
sistnämnda folk utgjordes det af ett fyrbent ställ af
trä eller brons med madrass, täcke och kuddar. Någon
gång var det försedt med en karm. De romerska
hvilolägren voro dels sofbäddar, dels samkvämsmöbler,
å hvilka man intog en half liggande ställning. De
pryddes ofta af dyrbar ornering i elfenben, sköldpadd
o. s. v. 

Forngrekisk hvilsoffa.</img>

Hos Europas senare kulturfolk har bädden
emellertid på det hela taget oberoende af klassiska
förebilder haft sin egen 
utvecklingsbana att genomgå. Hvad företrädesvis
germanerna beträffar, så bebodde dessa åtminstone
ej långt efter vår tidräknings början timrade,
kvadratiska bostäder, och med detta boningssätt
följde en särskild utveckling af bädden. Från att
hafva varit en sofplats på marken mellan härden
och väggen förändrades hvilo- och soflägret till
en väggfast bänk eller brits på större eller mindre
höjd från jordgolfvet. Denna var på en gång sittplats
och sofläger. Nästa utvecklingssteg blef, att man på
det håll i stugan, där man var minst utsatt för drag,
anbragte två sådana britsar, den ena öfver den
andra. För bättre värmes skull uppfördes en med
dörrar eller luckor försedd vägg framför dessa
väggfasta sängplatser. Dylika skåpliknande sängar
omtalas redan i de fornisländska sagorna, lokhvílur,
lokrekkjur, liksom äfven den sängform, som, i
öfrigt lik föregående, afstänges från rummet endast
genom förhängen, sparlakan, rättare sparrlakan,
d. v. s. spärrande, afstängande draperi. Dylika
väggfasta sängar, såväl med luckor som med sparlakan,
hafva, huru osunda de än måste vara, i flera orter
bibehållits af vår allmoge intill våra dagar.

Väggfast allmogesäng från Dalarna.</img>

I herrehus begynte man emellertid - på kontinenten
åtminstone på 1100-talet - använda flyttbara sängar,
hvilka dock i regel voro mer ämnade för ståt än för
hvardagligt bruk. Ännu under 1300-talet använde man
t. o. m. vid det franska hofvet säng (lit) endast till
högtids, under det en anspråkslösare bädd (couche)
eljest brukades. Under
den gotiska stilperioden uppkom himmelssängen -
så benämnd af sänghimmeln, baldakinen - och vid
1500-talets ingång började äfven här i Norden i
herrehusen den gamla väggfasta sängen vika för denna
pjäs, hvilken emellertid genom sin storlek och tunga
konstruktion fortfarande utgjorde så att säga ett rum
i rummet. I en dylik säng hade icke allenast husfadern
och husmodern, utan ock alla barnen - sönerna på den
ena, döttrarna på den andra sidan - sin sofplats,
och det kunde hända, att äfven en gäst inbjöds. Ännu
vid midten af 1600-talet försågos dessa sängar
stundom med trätak och dörrar; vanligen bildades
dock tak och väggar af draperier. Detta sängomhänge
behölls med vissa förändringar allt fortfarande
ej blott å de stora paradsängar, som ännu långt in
på 1700-talet voro i bruk, utan äfven sedan sängen
under slutet af 1700-talet antagit andra, nättare
och mindre skrymmande former, såsom t. ex. hos den i
Sverige s. k. gustavianska sängen, med utdrag från ena
långsidan, ja det bibehöll sig, ehuru af allt lättare
material, långt inpå det följande århundradet. Under
början af detta erhöll den, i motsats mot