folkliga tvekamp, som under namn af att spänna bälte skall fordom hafva förekommit, i synnerhet utefter den gamla riksgränsen mot Skåne, Halland och Blekinge. Enligt gamla sägner skall därvid hafva tillgått på följande sätt (se G. O. Hyltén-Cavallius: "Wärend och Wirdarne", II, 384 ff.). "Utmaningen skedde därigenom, att den ene kämpen drog sin knif och frågade sin fiende 'huru långt han tålde kallt järn i lifvet'. Svaret lydde gemenligen: 'jo, jag tål så långt som du'. Utmanaren mätte då af ett stycke på sin knif med den vilda hotelsen: 'jag skall skära dig ena flise, som sol och måne skall skina i'. Härefter blefvo knifbladen nedom märket virade med skinnremmar, tröjorna afkastades, och kämparna med upplyftade armar och knifvarna i högsta hugg fattade hvar med vänster hand om sin fiendes högra armlofve. På detta sätt stående bröst emot bröst, barhufvade och nakna intill midjan, bundos de samman med ett bälte, som spändes rundt om dem bägge eller ock så, att man spände ihop deras egna bälten, så att ingen kunde slita sig ifrån den andre. Sedan begynte striden på lif och död, hvarvid det gällde att med vänster hand afvärja sin fiendes stötar, medan man själf sökte frigöra sin högra hand för att med knifven skära sin fiende. Denna blodiga lek fortsattes, tills någon af kämparna föll, och blef segervinnaren sedan 'väldig aktad bland de andra'. Men ännu oftare inträffade att bägge två hade fått banesår, innan man skilde dem från hvarandra." Uppgiften om att denna förmodligen från medeltiden stammande plägsed ännu inemot år 1700 varit gängse saknar allt stöd af domböckerna, som aldrig, så långt tillbaka de än gå, omtala någon tvekamp under denna form. Allmänt bekanta hafva i våra dagar ordet och seden blifvit genom Molins ståtliga grupp "Bältespännarna". Ad. N-n.

Molins "Bältespännarna".</img>

Bältros, Herpes zoster, patol., en sjukdom, som
kännetecknas därigenom att på ett begränsadt område
af huden, motsvarande utbredningen af någon viss
hudnerv, uppkommer ett hudutslag, bestående af små,
i grupper ordnade blemmor, hvilka efter en kort
tid åter försvinna. Namnet har uppstått däraf att
utslaget, när det förekommer på bålen, sträcker
sig, i form af ett smalt band eller bälte, från
ryggraden till framsidan af bålen. Utslaget föregås
vanligen, under en eller annan dag, af lindrig
hetta och klåda, stundom af svårare smärtor längs
utbredningen af den ifrågavarande nerven. Smärtorna
upphöra dock merendels, sedan blemmorna blifvit
färdigbildade. Oftast fyllas blemmorna snart af en
till en början klar och ofärgad, sedan grumlig,
gulaktig och varig vätska, hvarefter de torka in
till större och mindre rufvor, hvilka sedan falla
af. Efter 2-4 veckor har utslaget i de flesta fall
försvunnit, på sin höjd kvarlämnande ett eller
annat ärr i huden. När det börjar gå tillbaka,
uppträda stundom nervsmärtorna ånyo, och dessa kunna
sedan fortfara såsom en själfständig sjukdom. Enär
sjukdomen har ett regelbundet, godartadt förlopp,
afser behandlingen endast att förekomma sådana
skadligheter, som kunna inverka störande på detta,
samt att lindra smärtorna. Retande salfvor,
liniment o. d., som ej sällan användas utan
läkares hörande, förvärra sjukdomen. Kvarstående
nervsmärtor kräfva särskild behandling.
P. W.*

Bänd, sjöv.  Se Stek.

Bända, sjöv. 1. Medelst bänslar fästa jungfrur,
kauser e. d. till ändarna af vant, barduner o. d. Om
det t. ex. händer, att genom olika sträckning alla
jungfrurna icke sitta i en rät linje och man vill
rätta detta, säges man bända om eller förbända
vanten, riggen o. s. v. - 2. Göra ett bänd eller
stek på en kabel eller annat groft tåg. Jfr Stek.
R. N.*

Bändel-korsnäbb, Loxia leucoptera, zool. Se
Korsnäbbsläktet.

Bändsel.   Se Bänsel.

Bängel, boktr., en på handpressar befintlig järnsöm
tryckaren drager åt sig för att digeln skall gå ned
och formen aftryckas. Jfr Tryckpress.

Bänk, trädg.   Se Drifbänk.

Bänkgård, trädg., den plats i en trädgård, som
upptages af drifbänkar.

Bänkman. Under ståndsriksdagarna i Sverige skulle
de ledamöter af ridderskapet och adeln, hvilka
voro antecknade såsom närvarande och till säte och
stämma berättigade, indelas i ett visst antal af
delningar (enligt de under 1809 års statsskick gifna
bestämmelserna till ett antal af 25), som hade att
hvardera efter upprop utse två s. k. bänkmän bland
de i afdelningen befintliga personerna, hvilka (50)