bänkmän i sin ordning samfäldt valde 25 elektorer,
som hade till åliggande att utse adelns ledamöter
i riksdagens utskott. Namnet bänkman förklaras
af den fördelning, som förr vid hvarje riksdag
skedde och vid adelsmötet ännu sker, af säten för
alla lefvande ätter å bänkar, hvilka hafva sina
särskilda ordningsnummer. Denna fördelning angaf
dels den plats, hvarifrån ledamot egde att yttra
sig, och dels den ordning, i hvilken ledamöter
egde deltaga i omröstningar (jfr riddarhusordn. 10
aug. 1762, art. II, § 15, art. III, §§ 4, 5 och
art. IV, §§ l, 2; riddarhusordn. 4 jan. 1855,
§§ 9, 10, 18 och 19, samt riddarhusordn. 22
juni 1866, §§ 11 och 29). Bänkmansinrättningen
har med ståndsrepresentationens upphörande
försvunnit ur nu gällande riddarhusordning.
H. L. R.
Bänksax,
mek. tekn. Se
Bleckslageri.
Bänsel (
Bändse1),
sjöv., en smal tågända
eller lina, som medelst tätt intill hvarandra
sittande rundslag sammanbinder två tåg e. d. På
detta sätt fästes ändan af vant, stag, barduner
o. s. v., sedan den först tagits rundt jungfrun,
kausen e. d. Den nedersta bänseln, närmast
jungfrun, kallas
hjärtbänsel, den öfversta
sladdbänsel. Är bänseln pålagd med en enda rad slag,
säges den vara enkel, men finnas två slag ofvanpå
hvarandra, kallas den dubbel. Bänselns benämning
beror dels af dess ändamål, dels af det sätt, hvarpå
rundslagen läggas, t. ex.
vantbänsel,
svabelbänsel,
kryssbänsel eller
tusenbensbänsel. Bänsel benämnes
äfven i allmänhet ett kortare stycke eller en bit
af en lina. Jfr
Knifbänsel och
Ögonbänsel.
R. N.*
Bär,
bot., en frukt, som utgöres af ett färgadt,
alltigenom köttigt och saftigt fröhus. Skalet är
vanligen något läderartadt eller t. o. m. trähårdt
(t. ex. kalebasserna inom gurkfamiljen). Hvarje bär
innehåller vanligen flera frön med ett fast, hårdt
fröskal. Det köttiga i bäret utgöres vanligen af den
saftfyllda, mjuka fruktväggen, såsom hos vindrufvor,
blåbär, lingon m. fl., men äfven andra delar af
frukten kunna spela samma roll, såsom det yttre
fröskalet hos krusbär och vinbär, långa, saftfyllda
hår, fästa på fruktväggens insida hos apelsiner,
citroner samt de uppsvällda frösträngarna hos
kakteernas bär. Fröspridningen sker vanligen genom
fruktätande djur, synnerligast fåglar, i det att
de hårda fröna oskadade kunna passera dessa djurs
tarmkanal. Åtskilliga frukter och skenfrukter kallas
af allmänheten bär, utan att de i botanisk mening
ega rätt till detta namn. Sådant är förhållandet med
körsbär, hallon, smultron och rönnbär. Jfr
Frukt,
Skenfrukt och
Stenfrukt. - Om den jästa bärsaften se
Bärvin. H. Hn.
Bär,
krigsv. Se
Batardeau.
Bära (
Bjära,
Bara m. m.), ett litet
trollväsende af olika, ofta boll- eller nystanlikt,
utseende. Häxorna erhöllo i Blåkulla bäror af
satan eller födde efter samlag med honom sådana till
världen. Af protokoll från häxeriprocesserna i Dalarna
under 1600-talet framgår, att häxorna i regel ansågos
ega trenne bäror: en hvit, en röd och en svart, "stora
som kattor". Någon gång tyckes ock bäran hafva haft
gestalt af en fågel, "stor som en kråka". Bärorna
voro häxornas tjänsteandar vid utförandet af deras
onda gärningar. Särskildt diade de mjölk och kraft
från andras kreatur. Bäran erhåller i detta
fall ofta namn och gestalt af en hare:
troll- eller
mjölkhare. En målning från 1400-talet i Ösmo kyrka i
Södermanland (se fig.) framställer en trollpacka,
som i förbund med satan kärnar smör, medan bredvid
tvenne bäror i harliknande gestalt utspy mjölk i ett
träkärl. Bäran eller trollharen
kunde häxan ock själf
tillverka genom att sammanknyta nio olika slags tråd
eller trasor motsols och därpå drypa tre droppar
blod ur vänstra handens lillfinger, eller af tre
stickor, hvilka hvar och en bränts i bägge ändar,
eller genom att på en korsväg antända nio slags
ved, o. s. v. Trollharen ansågs "hård" för skott,
men förstod en jägare att trots trolldomen skjuta
en sådan, fann han på stället, där haren fallit,
endast tre brända stickor.
</img>
Bäran samlar, "drar",
äfven hö, spannmål, matvaror o. s. v. till huset och
liknar häri tomten, hvilken för folkuppfattningen
dock bär en ärligare prägel. Närstående väsen
äro ock alrun (se d. o.) eller mandragoran samt
medeltidens och äfven senare århundradens spiritus
familiaris. Mest afskräckande uppträder bäran såsom
puke (se d. o.), under hvilken gestalt hennes
nära frändskap med maran och
varulfven (se d. o.) tydligast framträder. I Tyskland
motsvarades bärorna under häxprocessernas tid af
s. k. elben (älfvor, maror). Jfr J. E. Rietz,
"Svenskt dialekt-lexikon" (1867), art. Bjära.
N. E. H.
Bära, sjöv., befinna sig i viss riktning (från ett
fartyg), t. ex. "fyren bär i sydost".
Bära af, sjöv., stöta ifrån, t. ex. med en båtshake,
en bärling e. d.
Bära Maj i by, en folklek. Se Folklekar.
Bärande träd, skogsh. Äldre tiders skogslagar
togo i särskildt hägn s. k. "bärande träd", till
hvilka räknades ek, bok, apel och oxel. Numera
kvarstår af detta skydd endast den föreskriften
att boställsinnehafvare och arrendatorer af
kronojord ej få afverka ek eller bok utan
tillstånd af vederbörande öfverjägmästare.
C. A. T. B.*
Bäraxel, maskinb. Se Axel.
Bärbara verktyg. Se Burna verktyg.
Bärbo, socken i Södermanlands län, Jönåkers
härad. 3,194 har. 742 inv. (1904). Annex till
Råby-Rönö, Strängnäs stift, Nyköpings västra kontrakt.
Bäreberg, socken i Skaraborgs län, Viste härad. 2,583
har. 891 inv. (1904). Annex till Främmestad, Skara
stift, Väne kontrakt.
Bärenhorst (Berenhorst), Georg Heinrich von, tysk
militärskriftställare, oäkta son till furst Leopold af
Anhalt-Dessau, f. 1733, ingick i preussisk krigstjänst
1748, deltog i sjuåriga kriget (1756-63) och var
därefter många år anställd vid hofvet i Dessau. Död
1814. Under intrycket af de
