omnämner, att han i ett och samma kådparti i Kinda revir i Östergötland iakttagit barr och hanblommor af tall, barr af gran, blad af blåbär och björk samt flera lafvar och bladmossor. Af de blad och blommor, som sålunda förekomma i den till bärnsten omvandlade kådan, kan man naturligtvis icke draga några säkra slutsatser om de träd, från hvilka bärnstenen härstammar, ty bladen och blommorna hafva ju helt tillfälligt blifvit inneslutna i densamma. Däremot är det säkert, att bärnstenen härstammar från de träd, hvilkas ved och bark förekomma i organiskt sammanhang med densamma och hvilkas anatomiska byggnad är sådan, att de själfva kunna frambringa den kåda, som i fossilt skick öfvergått till bärnsten och nu såsom sådan omsluter den. Dessa ved- och barkdelar äro utomordentligt väl bibehållna, därigenom att de från början genomdränkts af kådan, och naturen har där användt en bevaringsmetod, snarliknande den, som vi begagna, då vi förvara mikroskopiska preparat i kanadabalsam. Man behöfver därför endast förfärdiga mikroskopiska slipprof af ifrågavarande bark- och vedpartier för att kunna undersöka dem nästan lika väl som hos någon lefvande växt. I dylika preparat kunna hartsgångar och hartshålor med det till bärnsten omvandlade hartset tydligt iakttagas såväl inom ved som bark och märg samt både i stam- och rotdelar. Vedens byggnad ådagalägger, såsom redan nämnts, att de träd, hvarom fråga är, höra till släktet Pinus i vidsträckt bemärkelse; dock är det ovisst om de varit enbart tallar eller möjligen äfven granar. De blommor och blad af detta släkte, som i bärnstenen funnits inneslutna, härröra från fyra olika tallar (Pinus) och en gran (Picea). Två af de förra hade tvåbladiga dvärggrenar, men de äro ej besläktade med vår vanliga tall, utan den ena synes vara närstående den japanska Pinus densiflora, medan den andra synes besläktad med ett par tallar af gruppen Parrya i södra Kalifornien. Den tredje tvåbladiga tallen är ännu ofullständigt känd, men därjämte finnes en fembladig art, hörande till samma afdelning som cembratallen. Den gran, som föreligger, är närmast förvant med Picea ajanensis från Amurlandet och ön Jesso. Egendomligt nog synas inga af dessa blad och blommor kunna hänföras till de egentliga bärnstensträden, ty dessas ved har en byggnad, som tyder på frändskap med andra arter. De skulle sålunda, liksom så många andra växtlämningar, blott tillfälligtvis inneslutits i kådan. Slutligen må nämnas, att man i bärnstensträdens ved iakttagit förekomsten af parasitsvampar, såväl i frisk som död ved, likaså gångar och exkrementer af insekter, som gjort åverkan å densamma; jämte de splittror, som härröra från trädfall, finnas andra, som genom sina söndersprängda cellväggar vittna om blixtslag.

Hanhänge af ek. 4/5.</img> 

Af öfriga barrträd, hvaraf lämningar funnits
inneslutna i bärnstenen, märkas arter af släktena
Thuja, Biota m. fl. samt af lägre växter, lafvar,
mossor och ormbunkar. Af alldeles särskildt intresse
äro de i bärnstenen förekommande lämningarna af
gömfröiga växter (angiospermer), detta på grund
däraf, att deras blommor ofta äro bevarade,
hvarför bestämningen af desamma kunnat utföras
med större säkerhet än då det är fråga om enbart
blad. 

Blomma af Cinnamomum.    7/1.

Gren af Thuja. Nat. storl.</img>

Bärnstenens angiospermer hafva beskrifvits
af Göppert och Menge, Caspary samt i synnerhet Conwentz,
hvars utmärkta arbete "Die angiospermen des
bernsteins" (1886) är den förnämsta källan till
hvad vi veta om desamma. Det upptager ej mindre än
9 monokotyledoner och 101 dikotyledoner, af hvilka
framgår, att floran företrädesvis liknar den, som
förekommer på gränsen mellan den tempererade och
subtropiska zonen i Nord-Amerika och Japan. Af fynden
må anföras hanblommor af en dadelpalm (Phoenix),
blad af dvärgpalm (Sabal), blommor af flera olika
ekar (Quercus), lämningar af bok (Fagus), pilar,
almar och ett blad af kanelträd (Cinnamomum), som
betalats med ej mindre än 900 kr., äfvensom tydliga
blommor af samma släkte.

Frukt af Clethra.   5/1.</img>

En praktfull blomma af en Stuartia mäter 28 mm. i
diameter. Inalles äro representanter af ej
mindre än 38 dikotyledona familjer hittills kända
från bärnstenen, men hela materialet är ännu ej
bearbetadt. Af de i denna inneslutna djuren eller
djurlämningarna må nämnas hår af däggdjur, oftast i
hela tofsar, som om djurens päls vidrört den klibbiga
kådan och måst släppa till en mängd hår på en gång. En
del af dessa hår har befunnits härröra af hasselmöss
och ekorrar, men att äfven större däggdjur bebott
bärnstensskogarna, antydes af vissa i bärnstenen
inneslutna insekter, som för sin existens varit
beroende af sådana. Äfven