Bärsärksgång. Se Bärsärkar. Bärtapp, maskinb. Se Axeltapp. Bärtelsmässan. Se Bärsmässan. Bärwalde, muromgifven stad i preussiska regeringsområdet Frankfurt, vid linjen Küstrin-Stettin af preussiska statsjärnvägen. Amtsdomstol. 3,612 inv. (1900). I B. slöts 23 jan. (n. st.) 1631 en i den allmänna historien och särskildt i Sveriges synnerligen viktig traktat emellan Sverige och Frankrike. Svenska fullmäktige voro fältmarskalken Gustaf Horn, generalen Johan Banér och statssekreteraren Karl Banér, då legat vid pommerska hofvet; fransk fullmäktig var statsrådet och öfversten Hercule de Charnacé. Ett förbund ingicks på fem år (till l mars 1636) "till försvar af gemensamma vänners trygghet, äfven Östersjöns och Oceanens, handelns frihet och återställandet af de förtryckta ständerna i det romerska riket". Konungen af Sverige skulle på sin bekostnad i Tyskland uppställa 30,000 man till fot och 6,000 man till häst. Konungen af Frankrike skulle bidraga med 400,000 rdr (l mill. livres tournois) årligen, hvarjämte han för Sveriges omkostnader under år 1629 lämnade en summa af 120,000 rdr (300,000 livres tournois). Gustaf Adolf förband sig att i de landsdelar, som intagits eller gifvit sig, i fråga om religionen iakttaga rikets lagar och författningar samt lämna katolikerna i orubbad utöfning af deras religion. I fråga om hertigen af Bajern och katolska ligan skulle man bevara vänskap eller åtminstone iakttaga neutralitet, om de gjorde detsamma. Bärvin, den jästa saften af bärfrukt. I Sverige förekommer beredning af bärvin både till husbehof och som industri. Härvid användas hufvudsakligen vinbär, körsbär, krusbär, blåbär och stundom lingon. Till kemisk sammansättning står bärvin nära drufvin, men skiljer sig från det senare därutinnan, att i dess organiska syra äpplesyra och citronsyra öfverväga, hvaremot syran i drufvin hufvudsakligen utgöres af vinsyra. - Till beredning af bärvin användas fullt mogna bär, hvilka så fort som möjligt efter skörden rensas, krossas och pressas. Saften befrias därigenom väl från kärnor, skal o. d. Den innehåller emellertid i regel för litet socker och för mycket syra för att utan vidare öfverlämnas åt jäsning, som i dylikt fall skulle gifva ett svagt, surt och föga hållbart vin. Detta kan förebyggas genom s. k. gallisering, som innebär saftens utspädning med vatten, tills syrehalten nedsatts så lågt som nödigt, samt därefter sockerhaltens höjande genom tillsats af sockerlag, hvilket vanligen sker i sådan proportion, att den galliserade saften håller omkr. 0,6 proc. syra och 20 proc. socker. - Den direkt eller genom gallisering erhållna saften öfverföres på liggare, s. k. jäskupor, och får jäsa vid en temperatur af 18°-20° C. Under denna jäsning, som kallas hufvudjäsning och tager i anspråk en tid af 4-6 veckor, bör saften skyddas för luftens tillträde, då i annat fall ättiksyrebildning lätt inträder och förstör produkten. Efter hufvudjäsningens slut af drages vinet från jästen till andra kärl, och efterjäsningen vidtager. Denna pågår helt sakta omkr. 3 månader. Härunder utveckla sig eterarterna, så att vinet erhåller sin bouquet. Därefter sker förnyad afdragning till annat svafladt fat, som hålles ständigt fylldt och väl sprundadt, så att ej luft står öfver vinet. Detta förvaras nu i sval källare, tills det efter klarning tappas på buteljer. Omsorgsfullt framställda och skötta bärviner kunna vinna betydligt genom lagring längre tid. Jäsningen vid bärvinberedning sker vanligen endast genom inverkan af vildjästen, som förekommer öfverallt i luften (se Jäst), men man har i senare tid äfven lyckats renodla särskildt lämpliga jästsorter för olika vintyper. Genom användande af dylik renodlad jäst skyddas vinet för en del vanskligheter, som vidlåda den mera oberäkneliga vildjästen, och dessutom underlättas bildandet af bestämda typer, en förutsättning för utvecklingen af bärvintillverkning som industri. Tidigare framställdes hufvudsakligen sockrade och spritade bärviner med typ af starka, söta likör- eller dessertviner, t. ex. körsbärs-, vinbärs- och krusbärsvin af 10-15 vol. proc. alkoholhalt. Numera beredas äfven lättare bordviner, mest af blåbär och körsbär, hvilkas saft vid jäsning utan sockertillsats gifver vin med omkr. 5-10 vol. proc. alkohol ("rödt vin", "skogsvin"). Lätt krusbärsvin beredes i Sverige stundom som musserande under namn af "svensk champagne", men denna utgöres dock i många fall af importeradt drufvin eller äpplevin, som härstädes sockrats och med flytande kolsyra gjorts musserande. Bärvinberedning förekommer utomlands på många ställen i afsevärd utsträckning, särskildt i Tyskland. I Sverige har densamma varit känd och utöfvad till husbehof sedan gammalt samt åtminstone från början af 1800-talet tid efter annan varit föremål för fabriksdrift. Som ett led i sträfvandena att befordra fruktodlingen samt tillgodogörandet af de svenska skogarnas rika, frivilliga bärskördar har framställning af bärvin på senare tid ånyo upptagits efter rationella tekniska grunder och utvecklat sig till en framåtgående fabriksindustri, trots de svårigheter, som mött att skapa nationella typer och bringa dem till popularitet. - Såsom konsumtionsartikel är bärvinet en själfständig och fullt berättigad produkt, ehuru af mer lokal och nationell betydelse och beredt af en mindre ädel fruktsaft än drufvinet. Det kan således ej göra anspråk på samma rangställning som de fina äkta drufvinerna, men otvifvelaktigt är ett väl beredt bärvin ur hygienens och smakens synpunkt öfverlägset en mängd tvetydiga blandningar, som gå i handeln under namn af "äkta" vin. G. H-r. Bäuerle [bo'j-], Adolf, tysk teater- och romanförfattare, f. 1786 i Wien, d. 1859 i Basel. Sextonårig debuterade han med en riddarroman, och två år senare började han utgifva en tidning, "Wiener theaterzeitung", som snart blef Österrikes mest spridda. Af hans många lustspel har bl. a. i Sverige den omtyckta komedien Der verwunschene prinz (1818; "Den förmente prinsen") gifvits. Bö, Frants Diderik, norsk målare. Se Böe. Böckers te (Böckers bäska te). Se Te. Böckh. 1. Friedrich von B., tysk politiker, f. 1777 i Karlsruhe, trädde 1803 i badensisk statstjänst, blef 1824 chef i finansministeriet och utnämndes 1828 till finansminister samt inlade som sådan stora förtjänster om Baden genom skapandet af en ordnad statshushållning och en fast kredit. 1844 blef han ministerpresident efter Blittersdorff, pensionerades 1846 och dog 1855.