<img l></img>
2.
August B., den föregåendes broder, tysk
banbrytande klassisk filolog och arkeolog, f. 1785 i
Karlsruhe, blef 1807 professor i Heidelberg och
förflyttades 1811 till det nybildade universitetet
i Berlin, där han utöfvade en högst berömlig
verksamhet under 56 år till sin död, 1867.
Generationer af framstående filologer hafva under
denna tid utgått ur hans skola. Äfven såsom förste
sekreterare vid den nya vetenskapsakademien i Berlin
var han länge den främste ledaren af denna institutions
betydelsefulla arbeten. Betecknande för B:s verksamhet
i det stora hela är utvidgandet af den klassiska
filologiens begrepp till att vara en organiskt
sammanhängande vetenskaplig reproduktion af den
klassiska forntidens kultur i alla dess väsentliga
riktningar i motsats mot den äldre, stundom s. k.
hermannska, skolan, enligt hvilken filologien
hufvudsakligen hade att sysselsätta sig med den
språkliga formen. Till målsman för denna universella
uppfattning af filologien var B. synnerligen väl skickad
genom sin sällspordt mångsidiga och djupa lärdom och
sin klara blick i de mest olikartade frågor. Inom
flera af den klassiska filologiens förnämsta grenar
utgaf han arbeten af ansenligt omfång och bestående
värde. De förnämsta bland dessa äro följande: den
stora upplagan af
Pindaros ("Pindari opera quæ supersunt", 1811--22),
epokgörande bl. a. genom grundlig utredning af de
svårbestämda pindariska versmåtten,
Die staatshaushaltung der athener (1817, nya uppl. 1851 och 1886),
Metrologische untersuchungen über gewichte, münzfüsse und masse des alterthums (1838),
Urkunden über das seewesen des attischen staats (1840) och
Corpus inscriptionum atticarum (1828--62,
sedan fortsatt af Franz, Kirchhoff m. fl.).
Hans synnerligen många
Kleinere schriften
äro utgifna af Ascherson m. fl. (1858--74) och hans
Encyclopädie und methodologie der philologischen wissenschaften
af Bratuscheck (1877, 2:a uppl. 1886). Äfven tog B.
en mycket betydande del i utgifvandet af Fredrik
den stores skrifter.
A. M. A.
3.
Richard B., den föregåendes son,
tysk statistiker, f. 1824 i Berlin, trädde 1845
i preussisk statstjänst, blef 1864 regeringsråd
och 1875 direktör för staden Berlins statistiska
byrå, en befattning, som han 1902 lämnade. 1881
utnämndes han tillika till e. o. professor vid
Berlins universitet och 1895 till ord. professor.
På 1860-talet offentliggjorde B. några med bifall
mottagna, på noggranna källstudier grundade arbeten
om begränsningen och bestämmandet af Tysklands
språkområden, såsom
Sprachkarte vom preussischen staat (1864),
Die statistische bedeutung der volkssprache als kennzeichen der nationalität (1866) och
Der deutschen volkszahl und sprachgebiet (1869).
Af B:s senare arbeten må nämnas
Die geschichtliche entwickelung der amtlichen statistik des preussischen staats (1863),
Sterblichkeitstafel für den preussischen staat im umfang vom 1865 (1875),
Die bevölkerungs-, gewerbe- und wohnungsaufnahme von i dez. 1875 in der stadt Berlin (1878;
vidare för åren 1880, 1885, 1890, 1895) och
Die bewegung der bevölkerung der stadt Berlin 1869--1878 (1884),
hvarjämte
B. utgaf "Statistisches jahrbuch der stadt Berlin"
(årg. 1877--99, den sista utkom 1902), där han
meddelade viktiga undersökningar, särskildt
i fråga om äktenskapsstatistiken. B. införde
förfinade metoder och vetenskapligare behandhng af
källorna, och Berlins statistiska byrå blef under
hans ledning den förnämsta i världen. På den i
kraftigt uppsving varande kommunalstatistiken i
Tysklands större städer har B. öfvat ett stort
och väckande inflytande; han utarbetade bl. a. en
särskild metod för dödlighetstabellernas beräkning.
Th. A.
Böcking,
Eduard, tysk rättslärd, f. 1802, d. 1870,
från 1829 professor i Bonn, var en skarpsinnig
och grundlärd, särskildt filologiskt välrustad
representant för den historiska skolan inom
rättsvetenskapen och inlade förtjänst genom
utgifvandet af de juridiska klassikerna
Ulpianus (1841; 4:e uppl. 1855) och
Gajus (1837; 5:e uppl. 1866),
bägge i af honom präntade faksimilen af
handskrifterna, samt
"Notitia dignitatum" (1839--53).
Han utgaf äfven A. W. v. Schlegels och
Ulrich von Huttens arbeten.
<img r></img>
Böcklin,
Arnold, schweizisk målare, f. 16 okt. 1827
i Basel, studerade från 1845 i Düsseldorf för
Schirmer och sedan i Genève hos Calame samt korta
tider i Antwerpen och Paris, återvände till Basel
1848, begaf sig hösten 1849 till Rom och stannade
där till 1857 -- han gifte sig där med en romarinna
och kunde endast med svårighet draga sig fram. Under
detta första skede odlar han det historiskt romantiska
landskapet med nymfer och fauner som staffage. Till
denna tid höra det lilla
Skogslandskapet med fauner, som bortröfva en nymf (1856),
som finns i Göteborgs museum, och den mera själfständiga
Pan spelande i vassen (1857, inköpt 1859 af konung Ludvig I, i nya pinakoteket i München).
1858 utförde han några väggmålningar i Hannover.
1860--62 var han professor i Weimar, där den unge
storhertigen Karl Alexander då sökte uppodla en tysk
klassisk konst och där samtidigt Preller, Genelli, Lenbach
och R. Begas vistades. Till detta skede höra
Dianas jakt,
Pan skrämmer en herde
m. fl. En ny vistelse i Italien 1862--66 medförde en
märklig utveckling. B. målade därunder italienska
idyller, ensamhetens mystik, nattens stillhet öfver
den slumrande villan och tempellundens majestät. Nu
upptäckte han också hafvet och befolkade det med
groteska tritoner och nereider. 1866--71 bodde han i
Basel, där han bl. a. 1868--70 målade fresker i stadens
museum, och därefter till 1874 i München. Till
detta skede hör flertalet af de 16 målningar,
som representera B. i Schacks galleri i München --
bland dem äro
Villa vid hafvet (samma motiv i två olika
