(ungtjecherna) omfattade mera frisinnade åsikter och, sedan 1874, lät representera sig vid landtdagen. Äfven det gammaltjechiska partiet måste omsider, tvunget af folkopinionen, låta sina ombud inträda 1878 i landtdagen och 1879 i riksrådet, sedan genom Taaffes utnämning till ministerpresident åtminstone några af dess önskningar, såsom om ett tjechiskt universitet (genom Prag-universitetets tudelning), Stremayrs språkförordning af 19 apr. 1880 och ändringar i valordningen 1882, fått utsikt till framgång. Men därefter blef också fiendskapen mellan tyskar och tjecher mer häftig än förr och tog sig ofta uttryck i excesser mot de förre från tjechernas sida. Under den nya regimen utbreddes det tjechiska språket alltmer på tyskans gamla område, och en ny språkförordning af 23 sept. 1886 hotade att alldeles uttränga tyskan ur den högre rättskipningen. Tyskarna, som sedan 1884 voro i minoritet i landtdagen, föreslogo förgäfves, att landet skulle uppdelas efter språkgränsen i olika förvaltningsområden. Då endast kränkningar, träffade de tyska ombuden i landtdagen, lämnade dessa 22 dec. 1886 representationen med den förklaring, att de först då skulle återvända, när de fingo garanti för att deras förslag och önskningar skulle underkastas en saklig pröfning (deras "abstinens" fortsattes till 1891). Samtidigt blef oenigheten mellan gammaltjecher och ungtjecher allt större. De förres motstånd mot liberalare skollagar m. m. minskade deras popularitet i landet och ökade antalet af ungtjechernas anhängare. Vid valen till landtdagen 1889 insattes så många af de senare, att t. o. m. regeringen fann sig böra vidtaga åtgärder emot deras envälde. Till Wien kallades i jan. 1890 förtroendemän för tyskarna, gammaltjecherna och de store godsegarna, och man lyckades där ena dessa tre partier om den s. k. bömiska förlikningen (böhmischer ausgleich). Enligt denna beviljades tyskarnas flesta fordringar, t. ex. krafven på upprättandet af en tysk sektion i landsskolrådet och landskulturrådet, förvaltningsområdenas begränsning efter nationalitet och en tysk senats inrättande i öfverdomstolen i Prag, Dessutom lofvades en revision af språkförordningen af 1880, vissa ändringar till tyskarnas förmån vid politiska val m. m. Vid valen 1891 vunno emellertid ungtjecherna, som häftigt bekämpade förlikningen, en glänsande seger; gammaltjecherna måste för att ej förlora allt inflytande motsätta sig väsentliga punkter i förlikningen. Följden blef, att hvarken förvaltningsområdenas omorganisation eller ändringarna i språkförordning och valordning kunde genomföras. Justitieministern Schönborn utsattes för häftiga anfall och t. o. m. åtal till följd af sina i förlikningens anda vidtagna domstolsreformer. 1895 års val nästan bortsopade gammaltjecherna från landtdag och riksråd, och de segrande ungtjecherna stegrade därefter hejdlöst sina fordringar samt sökte genom skandalscener och obstruktion tilltrotsa sig deras uppfyllande. Gehör i språkfrågan vunno de emellertid först 1897, då Badeni för att vinna deras samtycke till "ungerska förlikningen" af nämnda år utfärdade två språkförordningar (af 4 apr.), hvilka stadgade dubbelspråkighet i ämbetsverken, med undantag af de militära, samt fr. o. m. år 1901 kräfde kännedom om båda språken af ämbetsmännen i B:s alla landsdelar (äfven de rent tyska). Badenis språkförordningar framkallade från den tyska befolkningen häftiga protester, "abstinens" af de tyska landtdagsrepresentanterna och inom riksrådet en allt lagstiftningsarbete förlamande obstruktion. Han störtades i nov. s. å., men hans båda närmaste efterföljare, Gautsch och Thun, lyckades ej genom sina förmedlingsförslag tillfredsställa någondera parten. Först ministären Clary förmådde i okt. 1899 bringa den tyska obstruktionen i riksrådet till slut genom att fullständigt upphäfva Badenis språkförordningar, en åtgärd, som af ungtjecherna omedelbart besvarades med att de i sin tur tillgrepo den i längden allt sundt politiskt lif förödande obstruktionstaktiken. Förmedlingsförsöken återupptogos af Clarys efterträdare Körber (från jan. 1900) genom "försoningskonferenser" mellan de tyska och tjechiska partiernas ledande män samt upprepade förmedlingsförslag, hvilka emellertid regelbundet strandat på de stridande partiernas hätska inbördes fiendskap och särskildt ungtjechernas och det än våldsammare tjechisk-radikala partiets envisa obstruktion. Sedan Körber i dec. 1904 afgått, fortsätter hans efterträdare Gautsch det tröstlösa förmedlingsarbetet. Striden mellan tjechisk och tysk nationalitet i B. har under det senaste årtiondet fullständigt kommit att dominera det österrikiska riksrådets förhandlingar och täflar med den ungerska separatismen i att undergräfva den habsburgska monarkiens bestånd. Litteratur. Bland geografisk-statistiska arbeten om B. märkas: R. Andree, "Nationalitätsverhältnisse und sprachgrenze in B." (2:a uppl. 1872), Jechl, "Der böhmische grossgrundbesitz" (1874), Langhans, "Das königreich B." (1881), Katzer, "Geologie von B." (3 bd, 1889--92), Die österreichisch-ungarische monarchie in wort und bild", bd 14--15 (1894--96), och Langhans, "Die deutsch-tschechische sprachgrenze in Nordböhmen" (i "Petermanns mitteilungen" 1899). B:s historia är behandlad af Palacky, "Geschichte B:s bis 1526" (5 bd, 1836-67), Frind, "Kirchengeschichte B:s" (4 bd, 1862-78), Tomek, "Geschichte B:s" (1864), Toman, "Das böhmische staatsrecht 1527--1848" (1872), Maurice, "Bohemia from the earliest times to 1620" (i "Story of the nations series", 1896), Lippert, "Socialgeschichte B:s in vorhussitischer zeit" (2 bd, 1896--98), och Zíbrt, "Bibliografi öfver B:s historia" (på tjechiska, 2 bd, 1900--02). -- Jfr Österrikisk-ungerska monarkien. Böhmer, Johann Friedrich, tysk häfdaforskare, f. 1795 i Frankfurt a. M., d. 1863 som förste bibliotekarie därstädes, var från 1823 sekreterare i "Die gesellschaft für ältere deutsche geschichtskunde". Det var företrädesvis kring Tysklands medeltid, som hans forskningar vände sig; för att samla urkunder rörande detta skede af historien besökte han årligen bibliotek och arkiv i Tyskland, Frankrike, Italien och Nederländerna. Bland hans arbeten märkas: Die urkunden der römischen könige und kaiser von Konrad I bis Heinrich VII (1831), Die reichsgesetze von 900--1400 (1832), Die urkunden Ludwigs des baiern, könig Friedrichs des schönen und könig Johanns von Böhmen (1839), Die regesten des kaiserreichs 1198--1313 (1844 och 1847--49, utgifna i reviderad uppl. af Redlich, Ficker och Winckelmann 1879--94 och 1899) samt kritiska upplagor af tyska historiska skriftställare från 1200- och 1300-talen i samlingen