ständerna och afsände till kejsaren en skrifvelse, med begäran att majestätsbrefvet skulle hållas vid makt. Ett skarpt svar kom från Wien. Protestanterna funno, att faran ej kunde afvärjas annat än med vapen, och så inträffade (23 maj 1618) revolutionen i Prag, då de kejserlige ståthållarna Martinitz och Slavata misshandlades och gnistan till trettioåriga kriget tändes. Dagen därefter tillsattes en provisorisk regering af trettio personer, och grefve Henrik Mathias von Thurn utnämndes till härens befälhafvare. Kejsaren var böjd för eftergift, men Ferdinand, hvilken 1617 erkänts som hans efterträdare i B., rådde till att undertrycka resningen med våld. Till en början hade bömarna framgång; de förklarade Ferdinand, "såsom trosfrihetens arffiende samt Spaniens och jesuiternas slaf", afsatt och valde därefter (27 aug. 1619) kurfursten af Pfalz, Fredrik V, till sin konung. Men slaget på Hvita berget vid Prag (8 nov. 1620) gjorde ett hastigt slut på "vinterkonungens" välde, och därmed var äfven den religiösa och nationella frihetens öde i B. besegladt. Efter slaget på Hvita berget vidtog i B. en hänsynslös "motreformation" under Ferdinand II (1620-37), hvilken med fruktansvärd stränghet undertryckte landets religiösa frihet och äfven förstod att kväfva hvarje ansats till nationell frihetsrörelse. B. förvandlades till en katolsk provins inom den habsburgska monarkien. Dess forna författning ersattes 1627 af en "förnyad landsordning", som bekräftade arfsrätten, förbehöll konungen all lagstiftningsrätt och medgaf ständerna endast en viss skattebevillningsrätt. Under trettioåriga kriget utsögs landet såväl af katolska som af protestantiska härar, massor af protestanter drefvos i landsflykt, och folkmängden sjönk till föga mer än 1/4 af den vid krigets utbrott där bofasta. Omfattande godskonfiskationer formligen omhvälfde egendomsförhållandena i det olyckliga landet; äfven det tjechiska språket sökte de maktegande utrota. Jesuiternas makt växte, och en nyinflyttad tyskfödd adel tillvann sig stort inflytande. Under följande tid ända framemot 1848 års händelser delade B. öde med den habsburgska monarkiens öfriga länder och låg tämligen öppet för den tyska kulturens framträngande. 1741-42, under österrikiska arfföljdskriget, härskade kurfurst Karl Albert af Bajern där som bömisk konung, men i dec. 1742 återställdes det österrikiska herraväldet. Maria Teresias (1740-80) och Josef II:s (1780-90) reformer kommo äfven B. till godo och förberedde landets uppvaknande till nytt nationellt och politiskt lif; af de napoleonska krigens stormar blef B. jämförelsevis oberördt. Revolutionsåret 1848 kännetecknades äfven i B. af en mot ökad politisk frihet syftande stark folkrörelse; frihetskrafvet förbands där jämväl med yrkande på tillgodoseende af tjechernas rätt gentemot tyskarna. Strax efter underrättelsen om det franska konungadömets fall beslöts, på ett talrikt besökt tjechiskt folkmöte i Prag (11 mars), en adress till kejsaren, med begäran om politisk och nationell frihet (bl. a. Schlesiens och Mährens införlifvande med B., ett för de tre länderna gemensamt parlament samt det tjechiska språkets likaberättigande med det tyska i skolor och ämbetsverk). Samtidigt utbröto marsoroligheterna i Wien, hvadan den kejserliga styrelsen måste bekväma sig till eftergifter. En kejserlig skrifvelse (af 18 april) medgaf för B. fullkomlig likställighet mellan tjecher och tyskar, särskild centralmyndighet och upphäfvande af godsegarnas domsrätt m. m. Till motvikt mot tyskarna, som i germansk entusiasm sökte skyddet för friheten i anslutning till Frankfurt-parlamentet och B:s fortsatta förening med Tyskland, sammanträdde i Prag (i juni 1848) en kongress af slaver (representanter för tjecher, slovaker, polacker, rutener, kroater, ryssar m. fl.). Blodiga gatustrider i Prag (12-17 juni) mellan befolkningen och den tyska militären under furst Windisch-Grätz' befäl medförde omedelbart kongressens sprängning och den revolutionära rörelsens undertryckande. Nationalitets-striden fortfor emellertid: på den första konstituerande österrikiska riksdagen (1848) stodo de tjechiska ombuden, som fyllde högern, på regeringens sida, medan tyskarna utgjorde den oppositionella vänstern; i hopp om erkänsla af regeringen, understödde tjecherna denna äfven i striden mot magyarerna. Men deras inflytande upphörde med upplösningen af riksdagen i Kremsier och utfärdandet af den oktrojerade författningen. Endast på det sociala området och i pressen kunde de tjechiska sträfvandena gifva sig luft. Men sedan genom det olyckliga kriget 1859 den österrikiska styrelsens absolutism blifvit knäckt och B. genom februari-författningen af 1861 återfått sin landtdag, lyckades tjecherna vinna ett öfvervägande inflytande på denna och genomdrifva sina ledares val till riksrådet. I dettas representantkammare slöto de sig till polackerna och motarbetade som "autonomister" och "federalister" ministären Schmerlings helstatsplaner, hvarjämte deras sträfvan gick i en alltmer utpräglad panslavistisk riktning. Deras ledande män, Palacky, Rieger m. fl., sökte förgäfves skapa en slavisk majoritet i riksrådet och lämnade efter denna plans misslyckande riksrådet under förklaring att 1861 års författning kränkte B:s historiska rätt och att valordningen tillbakasatte den tjechiska nationalitetens berättigade kraf. Denna förklaring skaffade dem namnet "deklaranter", och deras obstruktion, den s. k. "abstinenstaktiken", fortsattes under 15 år, hvarunder de tyske bömarna trots tjechernas invändningar bragte till stånd valen till riksrådet. Beusts decemberförfattning af 1867 tillfredsställde ej heller tjechernas önskningar, utan de nationella demonstrationerna fortsattes, ofta i rätt bullersamma former, så att till sist den kraftfulle ståthållaren öfver B., fältmarskalklöjtnant von Koller, för öfver ett halft år (1868-69) nödgades försätta Prag med förstäder i belägringstillstånd. Vid tiden för det fransk-tyska kriget minskades i Wien förtyskningsifvern, och kejsaren var nära att bevilja B. fullkomligt själfständig förvaltning, men förmåddes i sista ögonblicket af monarkiens tyskar och ungrare att vägra sin bekräftelse på de af landtdagen antagna bömiska "fundamentalartiklarna" (okt. 1871). Den författningstrogna ministären Auersperg aflöste nu den federalistiskt sinnade ministären Hohenwart; Kollers kraftfulla förvaltning och införande af direkta riksrådsval (1873) förlamade yttringarna af tjechernas opposition. Dessutom uppstod en splittring mellan tjecherna själfva, i det en del af dem (gammaltjecherna) trädde i nära förbindelse med de feodale och klerikale samt undandrogo sig att skicka ombud vare sig till landtdagen eller riksrådet, då däremot en annan del