upptagit och på en djupare grundval utarbetat den klassiska nationalekonomiens analytisk-syntetiska metod, hvilken söker återföra de ekonomiska företeelserna till ett fåtal enklare orsaker för att ur dessa på deduktiv väg härleda mer eller mindre allmängiltiga ekonomiska lagar. Uppslaget till den nya riktningen gafs genom den af K. Menger m. fl. framställda läran om nyttans eller bruksvärdets rent subjektiva och därför föränderliga karaktär, hvilken ledde till uppställandet af begreppet gränsnytta såsom norm för bytesvärdet. Ehuru icke själf upphofsman till dessa fruktbara idéer har B. genom sin ytterst grundliga och öfvertygande framställning af dem och deras viktiga konsekvenser för läran om bytet och för nationalekonomien i det hela kanske mer än någon annan bidragit att förskaffa dem insteg inom den vetenskapliga världen. Ännu större äro dock hans förtjänster på kapitalteoriens område. Förra delen af "Kapital und kapitalzins" innehåller en lika skarpsinnig som uttömmande kritik öfver alla dittills gjorda försök att utreda den svåra frågan om kapitalräntans natur och orsaker. I senare delen framlägger han sin egen kapitalteori, hvilken helt och hållet hvilar på den enkla grundtanken, att kapitalbildning och produktiv användning eller utlåning af kapital äro att uppfatta såsom ett byte mellan nutida och framtida förnödenheter. Att de förra härvid regelbundet skattas högre än en lika mängd i framtiden tillgängliga förnödenheter af samma slag, att m. a. o. kapitalräntan alltid är positiv, visas bero på flera samverkande orsaker, såsom utsikten till rikligare tillgångar i framtiden (delvis just en följd af kapitalbildningen), vidare den subjektiva underskattningen af de framtida behofven i jämförelse med ögonblickets behof samt slutligen och ej minst det företräde, som de i nutiden eller i allmänhet på ett tidigare stadium tillgängliga förnödenheterna och produktivkrafterna ega ur teknisk synpunkt, i det de sätta oss i tillfälle att utföra de förberedande arbeten (maskinella inrättningar o. s. v.), genom hvilka produktionen göres mera lönande. Åt sistnämnda omständighet, eller hvad man något oegentligt kallar "kapitalets produktivitet", har B. egnat en utförlig, ytterst lärorik utredning. I det hela måste hans undersökningar öfver kapitalräntan betraktas såsom ett af de värdefullaste bidrag, som i nyare tid kommit den teoretiska nationalekonomien till del. Samtliga B:s arbeten äro präglade af en mästerlig framställningskonst samt af en inom den nationalekonomiska litteraturen sällsynt objektivitet. ^{K. W--ll.} Böhn, Gudbrand, norsk violinist, f. 1839 i Romerike, studerade sin konst i Bruxelles för Leonard samt (med stipendium) i Leipzig och Dresden. Han blef 1866 konsertmästare vid Kristiania teaters orkester och sedermera äfven i "musikföreningen" samt har konserterat flitigt i hemlandet och utöfvat en fruktbärande verksamhet som violinlärare. B. tog 1865 initiativet till fasta kammarmusikkonserters anordnande i Kristiania. Vid nationalteatern fick han 1899 anställning, men måste redan 1900 på grund af sjuklighet taga afsked. Böhringer, Georg Friedrich, tysk-schweizisk kyrkohistoriker, f. 1812 i Maulbronn (Württemberg), kom 1833 till Schweiz och var 1842--53 kyrkoherde i kantonen Zürich. Död i Basel 1879. B:s stora kyrkohistoria i biografier, Die kirche Christi und ihre zeugen (9 bd, 1842--58), når fram till reformationens föregångare. Andra omarbetade upplagan (i 24 bd, 1873--79) fullbordades af hans son Paul B. (f. 1852, förste kyrkoherde i Basel 1888, e. o. professor i teologi därstädes 1896, medutgifvare af "Theologischer jahresbericht"). Böhtlingk. 1. Otto B. (sedermera von B.), tysk orientalist, en af samtidens utmärktaste språkforskare, f. 1815 i Petersburg, af tyska föräldrar, studerade i Petersburg, Berlin och Bonn, blef 1842 adjunkt vid och 1855 medlem af vetenskapsakademien i Petersburg, flyttade med ryska regeringens tillstånd 1868 till Jena och 1885 som professor emeritus till Leipzig. På femtionde årsdagen af sin doktorsdisputation hedrades B. med en "Festgruss" (1888), innehållande vetenskapliga uppsatser af Tysklands förnämste sanskritister. Af hans utomordentligt många arbeten må nämnas: Kalidasas Ring-Çakuntala (1842, 1846), Indische sprüche (3 bd, 1863--65; 2 uppl. 1870--73), Panini's grammatik (1887), de bägge upanisjaderna Khandogjopanishad och Brhadranjakopanishad (1889), Dandins poetik (1890), alla med sanskrit-text, tysk öfversättning och anmärkningar, Sanskrit-chrestomathie (1845; omarbetad och tillökad uppl. 1877), Über die sprache der jakuten (3 bd, text, grammatik, ordbok) samt (tillsammans med Roth) jätteverket Sanskrit-wörterbuch (7 bd, öfver 9,000 kvartsidor, 1855--75), hvars sammandragna edition Sanskrit-wörterbuch in kürzerer fassung (1 bd, 1879--89) innehåller många i den större felande ord. Alltsedan sin öfverflyttning till Leipzig publicerade han årligen i "Zeitschr. d. deutsch. morgenl. gesellschaft" och "Berichte d. sächs. ges. d. wissenschaften" en mängd förträffliga indologiska monografier rörande grammatik, ordförråd och litteratur. Död 1904 i Leipzig. ^{H. A.} 2. Arthur B., den föregåendes brorson, tysk historiker, f. 1849 i Petersburg, sedan 1886 professor i historia och litteratur vid tekniska högskolan i Karlsruhe, har skrifvit bl. a. Die holländische revolution und der deutsche fürstenbund (1874), Napoleon Bonaparte, seine jugend und sein emporkommen (2 bd, 1877--78; 2:a uppl. 1883), Napoleon Bonaparte und der rastatter gesandtenmord (1883), Zum rastatter gesandtenmord (1895) samt dramerna König Konrad och Franz von Sickingen. Böilefos. Se Nidälfven 1. Böja, socken i Skaraborgs län, Vadsbo härad. 1,291 har. 433 inv. (1904). Annex till Berg, Skara stift, Billings kontrakt. Böjgen (Böjg), ormliknande jätte i en norsk saga. Figuren har blifvit bekant genom Ibsens "Peer Gynt". Böjlig sandsten, petrogr. Se Itakolumit. Böjmuskler, Flexorer, anat., de muskler, som åstadkomma böjning i ledgångarna, d. v. s. orsaka den rörelse, som minskar vinkeln mellan de i lederna ingående benen. Böjmusklerna äro vanligen starkare än sina antagonister, sträckmusklerna. Se Antagonism 2. ^{G. v. D.}* Böjning. 1. Mek. Om en bjälke vid en eller flera punkter af sin längd har fäste eller understöd samt påverkas af krafter, som ej äro riktade längs efter, uppkommer hos den en böjning. Så t. ex. böjes en träbjälke, som är fäst vid den ena änden